I denna motion framförs konkreta krav på polisens,
domstolsväsendets och åklagarväsendets förnyelse. För
polisväsendet föreslår vi bl.a. en omorganisation med andra
decentraliserade eller regionaliserade myndigheter som
förebild och att antalet polisdistrikt minskas i syfte att skära
ned på administrationen. Polisen bör koncentrera sig på de
mest brottsaktiva och kvarterspolisverksamheten måste
fortlöpande prioriteras. Vidare föreslås en överföring av
verksamheter till andra myndigheter så att polisen kan
koncentrera sig på brottsbekämpningen.
Förnyelsearbetet inom domstolsväsendet bör bl.a.
inriktas på en enhetligare domstolsorganisation, renodling
av domstolverksamheten, en moderniserad karriärgång och
en satsning på tekniska hjälpmedel.
För åklagarna bör förändringsarbetet inriktas på
generösare rekryteringsprinciper, större åklagardistrikt och
ett belöningssystem för dem som tar tjänst i mindre
attraktiva distrikt.
Inledning
Rättssäkerheten i ett utvecklat samhälle som vårt måste
innebära att myndigheterna aktivt medverkar till att
enskilda medborgare kan bevaka och skydda sina intressen.
Detta kräver bl.a. att staten tar det grundläggande ansvaret
för medborgarnas liv och egendom och -- om dessa blir
utsatta för kränkning -- i efterhand riktar straff mot den
skyldige. För att garantera detta måste staten ha ett
effektivt rättsväsende; polisen, åklagarna och domstolarna
måste fungera. På senare år har tecknen blivit allt tydligare
på att rättsväsendets organ inte fungerar som de borde.
Bristerna visar sig bl.a. i att personalen lämnar sina tjänster,
ärendehögarna växer, sjukskrivningarna tilltar och
allmänhetens missnöje ökar. Vi menar att problemen i hög
grad är vållade av att regeringen inte prioriterat
rättsväsendet och inte heller lyckats prioritera rätt saker
inom rättsväsendets ram. Resultatet av dessa
felprioriteringar börjar nu visa sig. I denna motion
beskriver vi problemen och lämnar våra förslag till
lösningar.
Polisen
Analys av läget
Polisen är underbemannad och saknar tillräckliga
resurser.
Resursbristen har bl.a. lett till att andelen av uppklarade
brott nu endast uppgår till 31,5 %. Vidare växer balanserna
av icke avgjorda ärenden och den genomsnittliga tiden för
utryckning efter ett larm ökar stadigt. Eftersom polisen
alltid måste se till att ordnings- och
utryckningsverksamheten fungerar innebär detta att annan
verksamhet får stå tillbaka. Denna prioritering har drabbat
kvarterspolisverksamheten som ofta får stryka på foten i
konkurrensen om vad de lokala polisledningarna skall
prioritera.
Trafikövervakningen får också fungera som regulator
när resurserna är knappa. Trafikpoliserna används ofta till
annan verksamhet som bedöms vara mer akut.
Därtill kommer att t.ex. kontorsarbetet inte kan
bedrivas på ett rationellt sätt, eftersom man saknar
adekvata administrativa hjälpmedel.
De nu nämnda bristerna gör att poliserna själva inte drar
sig för att beteckna situationen som en kris. Vid en ytlig
betraktelse förefaller det enbart vara en resursfråga. Det är
dock inte sant. Inte minst rikspolisstyrelsen själv framhåller
att problemen inom myndigheten är av mera grundläggande
natur än brist på pengar. Detta slogs bl.a. fast i rapporten
''Polis 90'' som rikspolisstyrelsen lade fram i april 1989.
Rapporten var slutresultatet av ett projekt som pågick
under nära 3 år med syfte att skapa ett underlag för
polisverksamhetens utveckling under 1990-talet.
Vi återkommer senare i denna motion till de slutsatser
som rikspolisstyrelsen drog i utredningen. Åtskilliga
brottsforskare pekar på att den svenska brottsligheten inte
i första hand kan minskas genom fler poliser. Brottsnivån
och det låga antalet uppklarade brott har väsentligt mer
komplicerade orsaker än bara antalet poliser.
Polisens krissituation visar sig också tydligt i det faktum
att polisen inte förmått utnyttja de resurser som faktiskt
ställts till rikspolisstyrelsens förfogande. Trots de ständiga
kraven på flera tjänster har t.ex. polismyndigheterna i
storstäderna inte förmått tillsätta existerande tjänster. För
närvarande är hundratals tjänster obesatta.
Under de senaste 25 åren har antalet polistjänster ökat
från drygt 11 000 till drygt 17 000. Antalet anmälda brott har
under samma period mer än fördubblats och andelen
uppklarade brott sjunker stadigt.
De nuvarande problemen beror också på att samhället
idag inte ser ut som för 25 år sedan. Tillfällena att begå brott
har blivit många fler. Brottslighetens omfattning och
karaktär beror till liten del på antalet poliser.
Trots den bitvis mycket skarpa kritiken mot polisen från
allmänheten åtnjuter polisen alltjämt ett mycket högt
förtroende. I de attitydundersökningar som då och då
görs -- nu senast av rikspolisstyrelsen i projektarbetet ''Polis
90'' -- framgår att förtroendet för polisen är mycket högt.
Det är därför viktigt att undanröja polisens nuvarande
problem innan förtroendet rubbas -- inte minst eftersom ett
stort förtroende för polisen är den bästa garanten för att
förhindra att medborgargarden och andra ''privata
lösningar'' på brottsbekämpande verksamhet uppstår.
Förändringsarbetet
Rikspolisstyrelsens egna förslag, i ''Polis 90'', var både av
kortsiktig och långsiktig karaktär.
Kortsiktigt efterlyste rikspolisstyrelsen en gemensam
övergripande grundsyn för polisväsendet. I den
polisproposition som regeringen lade fram våren 1990
förekom vällovliga ansatser till analys och förnyelse. Vidare
har man lyckats skapa tydligare målformuleringar för
polisens verksamhet. Vi tror att polisen är i stort sett nöjd
med resultatet. Men utöver dessa målformuleringar måste
rikspolisstyrelsen ges möjlighet att rationalisera
verksamheten och ges erforderliga resurser för att
åstadkomma t.ex. administrativa och organisatoriska
förändringar. Vi kommer nedan att utveckla våra
synpunkter framför allt på områden där vi inte är överens
med regeringen.
Rikspolisstyrelsen framhöll vidare det stora behovet av
moraliskt stöd från uppdragsgivarna. Ett elementärt krav
vid all företagsledning är att arbetstagarna känner att de har
arbetsgivarens stöd. För företagsledningen gäller att de
känner att de har uppdragsgivarnas förtroende. Det är
sällan som aktiva politiker konstruktivt kritiserar eller
uttalar att de är nöjda med polisverksamheten. En sådan
återkoppling bör ske i utökad utsträckning.
Långsiktigt, framhöll rikspolisstyrelsen, måste
utvecklingen inriktas på internationella frågor, på
förändringar i vårt samhälle och på brottslighetens
förändringar. Detta medför i sin tur att det bl.a. föreligger
behov av ett särskilt framtids- och omvärldssekretariat inom
rikspolisstyrelsen. Vidare måste rikspolisstyrelsen ges
ökade befogenheter att själv fatta beslut om t.ex.
aspirantutbildning och administrativa frågor.
Om riksdagen inte är beredd att låta polisen -- inom
uppställda mål -- organisera sitt arbete på bästa möjliga sätt,
kommer vi även fortsättningsvis att få dras med ett
ineffektivt polisväsende. Konsultfirman Asbjörn
Habberstad har i sin genomgång av rikspolisstyrelsen
sammanfattat effektivitetsbristerna på följande sätt:
''Viljan att vara nyttig är större än systemet tillåter.''
Det är med andra ord inbyggda hinder i verksamheten
som gör att de enskilda poliserna inte kan göra så mycket
nytta som de skulle önska. Förändringsarbetet måste
initieras av dem som skall arbeta i verksamheten, dvs.
komma inifrån polisväsendet. Självklart kan inte riksdagen
undandra sig ansvar men det är meningslöst att försöka
forma en organisation som inte har stöd ifrån
organisationen själv.
Många gånger är det säkert bara detaljer eller mycket
små förändringar som behövs för att en enskild polismans
arbetssituation skall förbättras. Sådana detaljer varken kan
eller bör riksdagen lägga sig i. Riksdagens uppgift är att se
till att polisväsendet ges de praktiska och formella
möjligheterna att organisera arbetet på lämpligt sätt.
Det ankommer också på riksdagen att uttala sig om de
mål och strategier som måste gälla för polisväsendet, vilket
ju rikspolisstyrelsen vädjat om.
Riksdagen har under hösten slutbehandlat
propositionen om förnyelse inom polisen. Det är viktigt att
regeringen nu följer upp de beslut som fattats.
Övergripande mål
Folkpartiet liberalerna vill först slå fast att det
övergripande målet för all polisverksamhet måste vara att
människor skall känna sig trygga. Trygghet förutsätter att
polisen är synlig i bostadsområdena, snabbt rycker ut efter
ett larm, har förmåga att någorlunda snabbt klara upp ett
anmält brott och i övrigt tillgodose allmänhetens krav på
service. Att uppfylla befolkningens krav på ett tryggt och
laglydigt samhälle är alltså polisens övergripande mål.
Medel att nå målet
Det är viktigt att inte blanda ihop mål och medel.
Eftersom brottsforskare ifrågasätter sambandet mellan
antalet anmälda brott och antalet poliser måste det därför
till andra och mycket radikalare medel för att nå målet.
Sådana konkreta åtgärder som vi vill föra fram kan
exempelvis vara följande.Omorganisation av
polisväsendet
Omorganisationerna av polisen 1965 och 1985 har
medfört att beslutsgångarna inom polisväsendet nu är
snåriga och delvis motstridiga. 1965 genomfördes en
centralisering av verksamheten medan 1985 års beslut
innebar en decentralisering av besluten. Detta innebär att
rikspolisstyrelsens chef nu är förhindrad att påverka de
regionala och lokala polisorganisationerna annat än rent
ekonomiskt men han är samtidigt ansvarig för att
verksamheten skall fungera. Vi menar att olika skisser till
en förändrad regionindelning av polisväsendet måste
diskuteras.Koncentration på de mest brottsaktiva
Kalmarmodellen bör införas i alla polisdistrikt. Denna
modell innebär att polisen koncentrerar sin verksamhet på
kända brottslingar som står för huvudparten av
kriminaliteten på orten. Förebyggande spaningsarbete på
redan kända brottslingar har visat sig vara mycket effektivt
i brottsförhindrande verksamhet. Överhuvudtaget bör
polisen, utan att rättssäkerheten sätts ur spel, ges möjlighet
att prioritera ärenden som ger störst utdelning i den
brottsförebyggande eller brottsutredande verksamheten.
Skär ned på administrationen
Minimera de administrativa och organisatoriska
överbyggnaderna genom att skära ner antalet polisdistrikt
så att färre chefer behövs. Därigenom kan fler poliser
placeras ute i den operativa verksamheten. En minskning
av antalet polisdistrikt kräver emellertid att fler lokala
polisstationer inrättas. En minskning av antalet distrikt
betyder således inte att servicen till medborgarna minskar.
Tvärtom kommer då fler poliser ut i operativt arbete.
Det pågående arbetet med att överföra verksamhet som
inte fordrar polismans befogenhet till icke polisiär personal
måste intensifieras. En sådan överföring bidrar sannolikt till
att göra arbetet mer omväxlande för kanslipersonalen och
avlastar polismännen en massa pappersarbete.
Kvarterspolisverksamheten
Kvarterspolisverksamheten måste byggas ut. Genom
lokala poliser som dagligen kan följa och lära känna
invånarna i en stadsdel kan den lilla grupp som står för
huvuddelen av brottsligheten övervakas och
förhoppningsvis styras över till en normal livsföring.
Kvarterspoliserna bidrar också, genom sin synliga närvaro,
till att allmänheten kan känna sig trygg och att den har
någon att vända sig till i nödsituationer.
Eftersom det visat sig vara svårt att rekrytera poliser till
denna verksamhet anser vi att en särskild befordringsgång
för kvarterspoliser bör övervägas för att göra dessa tjänster
mer attraktiva. Den särskilda befordringsgången får dock
inte leda till att kvarterspoliserna diskvalificeras från att
söka tjänster inom andra verksamhetsområden.
Riksdagen har i arbetet med den ovan nämnda
propositionen om förnyelse inom polisen givit regeringen
till känna att kvarterspolisverksamheten är viktig.
Folkpartiet liberalerna kommer att bevaka att detta följs
upp.Överför verksamhet till andra
Flera av de verksamheter som polisen för närvarande
sköter kan handhas av andra.Tidigare har
parkeringsbrotten avkriminaliserats genom en överföring
till kommunernas trafikövervakning. På samma sätt skulle
andra lämpliga brott avkriminaliseras och omvandlas till
förseelser som beivras av andra myndigheter än polisen.
Vilka dessa brott är bör bli föremål för en noggrann
utredning. Även efter en sådan avreglering skall naturligtvis
polisen ha en skyldighet att ingripa mot farlig verksamhet.
Ett exempel: trots avkriminaliseringen av trafikbrotten har
ju polisen fortfarande skyldighet att ingripa mot trafikfarligt
parkerade fordon.Flygplatsernas bevakning och
säkerhetskontroller borde kunna skötas av andra än
polisen, t.ex. av luftfartsverket och flygbolagen. Även efter
en sådan avreglering skall naturligtvis polisen ha skyldighet
att ingripa mot farlig och brottslig verksamhet som t.ex. hot
om kapningar och andra fall av terrorism.Folkpartiet
liberalerna i Stockholms stad har föreslagit att en
kommunal gatupolis med trafikövervakande uppgifter skall
inrättas. Det är ett exempel på en typ av verksamhet som
inte nödvändigtvis måste skötas av den statliga polisen.
Befogenheterna för dessa tjänstemän skall vara tydligt
avgränsade.På samma sätt som staten tillhandahåller
bevakning åt främmande beskickningar genom vaktbolag,
och inte genom polisen, borde andra typer av
säkerhetsverksamhet kunna lösas på motsvarande sätt.
Exempelvis borde bevakningen av t.ex. artister, idrottsmän
och politiker från andra länder där säkerhetspolitiska
aspekter inte är aktuella, skötas av andra än polisen.
Jourdomstolar
Inrätta jourdomstolar så att erkända, mindre allvarliga
brott omedelbart kan avgöras. Införs sådana domstolar
uppnås flera fördelar. Dels kommer samhällets reaktion
omedelbart efter det att brottet ägt rum, dels undviks en
mängd administrativa rutiner för att hantera målet i den
sedvanliga rättsapparaten. Detta utvecklas mer utförligt i
vår motion om unga lagöverträdare.Kartlägg konflikter
med rättsväsendet
Regeringen bör systematiskt kartlägga vilken
lagstiftning och vilka situationer som medför att polisen
känner att de inte har rättsväsendets stöd. Om sådana
konflikter kan elimineras uppnås en bättre helhetssyn på
verksamheten och resurserna används effektivare.
Balans mellan inre och yttre tjänst
För att inte polisens utåtriktade arbete alltid skall
komma till korta i förhållande till polisens inre arbete,
såsom t.ex. utredande eller administrativ verksamhet,
måste polisen uppmärksammas på problemet med att
upprätthålla en rimlig balans mellan poliser i inre tjänst och
poliser i yttre tjänst.
Utbildning och personalpolitik
Utöver dessa långsiktiga och strategiska frågor kan man
naturligtvis inte bortse från den kortsiktigt stora betydelse
som exempelvis antagningen till polisutbildningen och de
personalpolitiska förhållandena polisen har.
Under den borgerliga regeringsperioden antogs varje
budgetår, med något undantag, mellan 600 och 800
polisaspiranter. När socialdemokraterna återkom i
regeringen skars antagningen ner rejält. Under flera år var
antagningen nere i 160 aspiranter och under flera år har
denna endast uppgått till mellan 200 och 300 aspiranter. I
viss mån har socialdemokraterna nu försökt rädda
situationen genom att vid de två senaste antagningarna
återgå till en rimlig antagning. Tyvärr kommer dessa
åtgärder inte att ge resultat förrän om några år, då dessa
nyantagna aspiranter är färdigutbildade och finns på plats,
på gator och torg.
I årets budgetproposition vill regeringen åter minska
antagningen med 25 %. Detta är i grunden inte acceptabelt,
om det nämligen skulle visa sig att polisbristen inte kan
täckas tillräckligt snabbt. Vi saknar emellertid
beräkningsunderlag för en i allt korrekt bedömning av
detta. Även regeringen tycks vara oklar över de exakta
behoven av nyutbildade poliser och avser därför att
''avstämma sina prognoser under budgetåret''. Detta räcker
inte. Riksdagen bör ge regeringen i uppdrag att återkomma
med sådant underlag snarast, och i vart fall i så god tid att
nödvändiga korrigeringar kan vidtas inför
antagningsomgången vårterminen 1992.
Vidare bör det övervägas huruvida utbildningen kan
förläggas till fler platser än Stockholm.
Vi fäster alltså stor vikt vid rekrytering och nyantagning
av polisaspiranter. Men det är minst lika viktigt att staten
genom sin personalpolitik kan behålla sin personal. Inom
vissa sektorer har det varit svårt under senare år. Här finns
ett problem som polisväsendet delar med flera andra
offentliga verksamheter. Personalen måste få uppskattning
för det arbete som utförs. Ledarskap, befordringsgångar,
vidareutbildning och lönesättning är viktiga områden såväl
för polisen som för andra statliga verksamheter med
personalflykt.
Domstolsväsendet
Analys av läget
Domstolsväsendet befinner sig i kris. Krisen visar sig
bl.a. i att ärendebalanserna ökar. Omloppstiderna, dvs. den
tid det tar från att ett mål kommit in till domstolen till dess
det avgjorts, blir allt längre. Ett skattemål tar nu i
genomsnitt 21 månader att avgöra. Krisen visar sig också i
att det under lång tid varit svårt att behålla och rekrytera
personal och då särskilt domarpersonal.
Men det krävs inte bara jurister av god kvalitet och med
stor integritet för att rättssäkerheten skall upprätthållas.
Det krävs också att målen blir avgjorda inom rimlig tid. Ett
brott skall snabbt följas av ett straff och parterna i ett
tvistemål skall inte behöva vänta flera år på att få sin sak
avgjord. Det faktum att det kan ta 3--4 år att få ett
tvistemålsärende avgjort gör att skiljedomsinstitutet
kommit att bli allt vanligare.
Affärsavtal stadgar numera regelmässigt att eventuella
tvister skall avgöras genom skiljeförfarande. Förfarandet är
ett privat rättegångsförfarande där parterna mot höga
arvoden anlitar jurister att snabbt och diskret avgöra
uppkomna tvister. Skiljeförfarande lämpar sig emellertid
inte när mindre belopp står på spel. Även om någon skulle
vilja tillämpa detta förfarande för att snabbt klarlägga en
uppkommen tvist anser många mindre företag ofta att de
inte har råd. Domstolarnas underkapacitet drabbar därför i
första hand småföretagen och privatpersoner, medan
storföretagen klarar sig bättre. Ett alltför utbrett bruk av
skiljeförfarande medför dessutom att rättsbildningen i
högsta domstolen får minskad betydelse i tvistemål.
Skiljedomar offentliggörs regelmässigt inte.
Domstolarnas kris är ännu ett exempel på att den
socialdemokratiska regeringen tappat kontrollen över den
offentliga verksamheten.
Problemen bottnar i en kombination av för hög
arbetsbelastning, eftersatt teknik, dålig arbetsmiljö,
föråldrade arbetsförhållanden och en lönesättning som
under lång tid tillåtits släpa efter. Det är få unga människor
som idag accepterar att arbeta i en miljö som inte påtagligt
förändrats sedan 50-talet. Eftersom alternativen, t.ex. inom
banker, försäkringbolag, advokatkontor etc, ofta har en
mycket attraktiv kontorsmiljö och åtskilliga andra förmåner
är det knappast överraskande att många slutar inom
domstolsväsendet.
Domarpersonalen tillhör den långtidsutbildade
medelklass som i många år fått ta stryk i den svenska
lönesättnings- och skattepolitiken. Den pågående
förändringen i synsätt i dessa avseenden kan bidra till att
avhoppen avstannar.
Avhoppen från domarbanan är således en anledning till
att ärendehögarna växer. En annan är naturligtvis att
samhället och lagstiftningen blivit alltmer komplicerade
vilket gör att målen och ärendena tenderar att bli allt
svårare och mera resurskrävande.
Regeringen har, trots folkpartiet liberalernas och andras
påpekanden, under flera år ihärdigt förnekat
problembeskrivningen. Men när bevisen för att
domstolsväsendet står inför en oacceptabel utveckling blev
allt tydligare tvangs regeringen bekänna färg. Man vidtog i
snabb takt flera åtgärder; en promemoria (den s.k.
idéskissen) presenterades, en statlig utredning tillsattes och
en rejäl satsning på domarlönerna släpptes fram som en
medveten policyåtgärd från regeringens sida. Det återstår
att se om dessa åtgärder var tillräckliga eller kom i tid.
Det förnyelsearbete som inleddes har på ett område tagit
en märklig vändning. I budgetpropositionen 1990 uttalades
klart att de tre försäkringsrätterna -- i Huskvarna, Haninge
och Umeå -- skulle integreras med kammarrätterna. Detta
blev också riksdagens beslut. Folkpartiet liberalerna
bedömde då att detta beslut var förhastat. Det visade sig att
vi fick rätt: under galgen vänder nu justitiedepartementet
och kallar förra årets riksdagsbeslut för ett ''principbeslut'',
varpå man genast föreslår en delvis annorlunda lösning;
försäkringsrätterna skall nu integreras med båda
underinstanserna av de allmänna domstolarna: länsrätt och
kammarrätt. Detta beslut är mer realistiskt och
genomtänkt.
Det fortsatta förnyelsearbetet
Vi vill med denna motion inte bara peka på problemen
utan också ge vår uppfattning om med vilka metoder man
snabbt kan åstadkomma förbättringar.
1. Enhetligare domstolsorganisation
Från rättssäkerhetssynpunkt är det viktigt att
domstolsorganisationen inte ger den enskilde medborgaren
ett intryck av splittring, svåröverskådlighet och
inkonsekvens. Därtill kommer att en splittrad
domstolsorganisation är samhällsekonomiskt dyrbar. I vår
motion till detta riksmöte om stärkt rättssäkerhet föreslår vi
hur en enhetligare domstolsorganisation skall kunna
uppnås.
2. Moderniserad karriärgång
Domarutredningens förslag om moderniserad
utbildning och ny meritvärdering för jurister är bra.
Utredningsförslaget är dock alldeles otillräckligt för att
modernisera den ålderdomliga struktur som
fiskalsutbildningen har både inom förvaltningsdomstolarna
och inom det allmänna domstolsväsendet.
En anledning till svårigheterna att rekrytera nya jurister
till domarbanan är att det är få människor som idag
accepterar att inte kunna få en fast tjänst förrän de uppnått
45--50-årsåldern. Därtill kommer att domstolsjuristerna
under sin utbildningstid inom domstolsväsendet skickas
runt inom ett stort geografiskt område. Ett ytterligare
problem är att man så sent som vid
adjunktionstjänstgöringen har ett moment av prövning för
fortsatt tjänstgöring. De personer som adjungerar i överrätt
har på vägen dit blivit antagna, prövade, godkända och
betygssatta i flera omgångar. Ett ytterligare moment av
''godkännande'' riskerar att få negativa effekter på den
integritet, självständighet och oräddhet som man förväntar
sig av en domare -- även tidigt i karriären.
På 40- och 50-talet gick det att rekrytera domstolsjurister
på sådana villkor. Idag går det inte längre. En jurist i
domarkarriären har i allmänhet en förvärvsarbetande make
och i många fall små barn. Det är få familjer som vill eller
kan flytta runt mellan tingsrättsstäderna med 1 eller 2 års
mellanrum. Inte heller de ensamstående accepterar idag ett
sådant turnerande liv.
Vi föreslår därför att fiskalsutbildningen reformeras på
så sätt att hela utbildningen förläggs till en hovrätt eller en
större tingsrätt. Justitiedepartementets idéskiss innehöll ett
liknande förslag på ändrad karriärgång i
förvaltningsdomstolarna. Idéskissens förslag utgick
emellertid ifrån att länsrätterna skulle avvecklas. Då skulle
ett led i domarutbildningen på allmänna
förvaltningsdomstolar också försvinna. Ett sätt att lösa
detta, enligt idéskissen, skulle vara att låta den
grundläggande domarutbildningen äga rum enbart i
kammarrätt. En sådan ordning borde, enligt vår
uppfattning, också kunna tillämpas i de allmänna
domstolarna. Vidare bör det ifrågasättas om det behövs ett
särskilt moment av godkännande för fortsatt tjänstgöring
efter adjunktionstjänstgöringen i överrätt.
Den nyligen tillsatta domstolsutredningen bör ges
tilläggsdirektiv att utreda förutsättningarna för en sådan
moderniserad karriärgång.
3. Renodling av domstolsverksamheten
Riksdagen beslöt för några år sedan att vissa närmare
angivna ärenden av enkel beskaffenhet skulle kunna få
handläggas av icke lagfarna tjänstemän vid domstolarna.
Idéskissens renodlingsresonemang är ytterligare ett steg på
vägen. Regeringen har påbörjat denna utveckling genom en
mängd delförslag, men arbetet borde bedrivas mer samlat.
Vi anser vidare att de förslag som läggs fram bättre borde
belysa de konsekvenser delegationen får, dels för
ansvarsfördelningen inom domstolarna, dels för
notarietjänstgöringens innehåll och attraktivitet.
4. Meritvärdering
Det är utmärkt att domarutredningens förslag om
ändrade regler för utbildning och meritvärdering nu
kommer att läggas fram av regeringen. Det är självklart att
en förutsättning för att rekrytera och behålla de mest
kompetenta juristerna inom domstolsväsendet är att
domartjänster tillsätts efter en skicklighetsbedömning.
Urvalskriteriet förtjänst, dvs. antalet tjänsteår i
verksamheten, bör endast vara en utslagsfaktor vid i övrigt
lika skicklighetsmeriter.
Det är också angeläget att domarutbildningen sker
snabbare än nu för att inte riskera att de attraktiva
juristerna lämnar banan.
5. Lönefrågor
Regeringen synes nu ha insett att lönen är en viktig
konkurrensfaktor för att rekrytera och behålla skickliga
domstolsjurister. Löneutvecklingen för domstolsjuristerna
har onekligen blivit väsentligt bättre under de senaste
budgetåren. Lönen är inte bara viktig från
försörjningssynpunkt utan är också en värdering av hur
arbetsgivaren placerar den anställde i förhållande till andra
yrkesgrupper i samhället.
6. Tekniska hjälpmedel
Domstolsväsendet har ännu inte givits möjlighet att
tillgodogöra sig de stora rationaliseringsvinster som kan
uppnås genom ny teknik. Mycket av domstolarnas
verksamhet går ut på att om och om igen producera samma
typ av domar, t.ex. rattfylleridomar, äktenskapsskillnader,
underhållsmål etc. Mot den bakgrunden är det
utomordentligt anmärkningsvärt att merparten av
domtolspersonalen inte givits tillgång till datorteknik. Det
repetitionsarbete som nu görs vid utskriften av domar och
beslut med manuell maskinskrift måste också vara
synnerligen frustrerande för kanslipersonalen.
I de mål som inte är av standardtyp, dvs. mer
komplicerade brottmål och tvistemål, innebär avsaknaden
av datorteknik att domarna inte gärna ändrar eller lägger till
i en redan skriven dom även om detta skulle vara aldrig så
motiverat av t.ex. pedagogiska eller andra skäl. Av
rättssäkerhetsskäl är detta betänkligt.
För de unga människor som nu kommer ut på
domstolarna och som från sin skoltid är vana att arbeta med
datorer, framstår arbetsredskapen inom domstolsväsendet
som urmodiga.
Åklagarna
Analys av läget
Åklagarväsendets rekryteringsproblem har varit kända
under många år. Justitieutskottet konstaterade i förra årets
betänkande om anslag till åklagarväsendet att
rekryteringssvårigheterna ingav oro.
Rekryteringsproblemen har främst drabbat de norra
regionerna i Sverige. Norrlandslänens akuta
personalförsörjningsproblem föranledde riksåklagaren att
under våren 1988 tillsätta en utredning för att föreslå
lösningar.
Förutom de akuta rekryteringsproblemen är
personalläget bekymmersamt eftersom avhoppen från
åklagarbanan också är påfallande många. Några siffror
visar situationen.
Under tiden 1 juli 1983 till 31 december 1988 antogs
totalt 205 aspiranter till åklagarbanan. Av dessa slutade 32
personer redan under aspiranttiden. Nyrekryteringen blev
alltså brutto 173 personer. Emellertid slutade 132 personer
under samma period. Nettorekryteringen slutade alltså vid
55 personer. Färre än hälften av dem som slutade avgick
med pension. Tydligare kan det inte sägas att åklagarbanan
uppenbarligen saknar attraktionskraft.
Även om krisen är värst i norrlandslänen löses inte
problemen enbart genom punktinsatser där.
Förändringsarbetet
Vi vill framhålla följande konkreta förslag som tänkbara
hjälpmedel att snabbt förbättra situationen inom
åklagarväsendet.
1. Precis som inom domstolsväsendet är
åklagardistrikten i och i närheten av storstäderna de mest
attraktiva. De unga jurister som i och för sig skulle kunna
tänka sig en åklagarkarriär väljer kanske att avstå från en
sådan eftersom de inte kan få en aspiranttjänst i ett
attraktivt distrikt. För att inte gå miste om dessa potentiella
aspiranter bör nya rekryteringsprinciper införas. Aspiranter
bör anställas på den ort de önskar, även om det aktuella
åklagardistriktet just då är fullt besatt. Målbalanserna torde
alltid vara så stora att det inte föreligger någon risk för att en
aspirant skall gå sysslolös. Genom att visa denna generositet
kan man locka flera till åklagarbanan.
2. Den tidigare möjligheten att under ett år
notariemeritera sig vid åklagarmyndighet har återinförts. Vi
menar att denna möjlighet bör utvidgas så att hela
notariemeriteringen skulle kunna fullgöras vid
åklagarmyndighet. Härigenom skulle rekryteringen till
åklagarväsendet kunna underlättas.
3. För närvarande finns det ett antal åklagardistrikt som
enbart besätts med två personer. Sådana distrikt är mycket
känsliga för frånvaro av den ena eller båda åklagarna. Vi
föreslår att åklagardistrikten görs större så att illa
fungerande två-åklagardistrikt avskaffas. Överhuvudtaget
borde en annorlunda distriktsindelning jämfört med dagens
kunna ge ekonomiska och andra rationaliseringsfördelar.
4. Lönens betydelse för rekryteringssituationen kan inte
överskattas. I riksåklagarens norrlandsrapport citeras vad
dåvarande departementschefen uttalade i
kompletteringspropositionen för 1987:
Lönespridningen har under lång tid minskat på hela
arbetsmarknaden. I den offentliga sektorn har
löneutjämningen gått längre än inom övriga sektorer.
Härigenom har obalans uppstått, med betydande
personalförsörjningsproblem som följd. På vissa områden
har det varit svårt att rekrytera erfaren och kvalificerad
personal. Det är nödvändigt att anpassa lönerelationerna så
att de medger en effektiv personalförsörjning i den
offentliga verksamheten.
5. Vi anser att någon form av belöningssystem eller
differentierad lön bör införas för den åklagare som tar tjänst
i ett mindre attraktivt distrikt. Precis som landstingen lockar
med högre löner för läkare som är beredda att flytta till
Norrland bör motsvarande lösning prövas för
åklagardistrikt med stora svårigheter att rekrytera personal.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inriktningen av den fortsatta
översynen av polisväsendet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en omorganisation och
regionalisering av polisväsendet,
3. att riksdagen hos regeringen begär att möjligheterna
till att överföra verksamhet från polisen till andra
myndigheter utreds i enlighet med vad som i motionen
anförts,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
lagstiftning om jourdomstolar i enlighet med vad som i
motionen anförts,
5. att riksdagen hos regeringen begär att de konflikter
som finns mellan rättsväsendet och polisen utreds i enlighet
med vad som i motionen anförts,
6. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
beslutsunderlag för en realistisk bedömning av behovet av
nyantagning av polisaspiranter i enlighet med vad som i
motionen anförts,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vidtagande av sådana
korrigeringar rörande antalet polisaspiranter till
antagningsomgången vårterminen 1992 som visar sig
nödvändiga,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om lokaliseringen av
polisutbildningen,
9. att riksdagen hos regeringen begär att
domstolsutredningen får tilläggsdirektiv att utreda
möjligheterna till en ändrad karriärgång i enlighet med vad
som i motionen anförts,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om fortsatt delegering av
arbetsuppgifter inom domstolsväsendet,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om meritvärdering och snabbhet i
domarutbildningen,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av hjälpmedel inom
domstolsväsendet,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förändringsarbete inom
åklagarväsendet.
Stockholm den 25 januari 1991
Britta Bjelle (fp)
Lars Sundin (fp)
Bengt Harding Olson (fp)
Kjell-Arne Welin (fp)