Narkotikaläget i Sverige inger stark oro. Nya droger
etableras på marknaden, missbruket är betydligt
allvarligare och mer utbrett bland yngre personer än man
tidigare trott sig veta, handeln kan ske tämligen öppet på
grund av polisens bristande resurser och det tar lång tid
innan sociala myndigheter kan sätta in någon vård av unga
missbrukare.
Socialdemokraternas narkotikapolitik har havererat.
Nödvändiga lagändringar har motarbetats. Polisväsendet
befinner sig i kris. Tullens resurser för
narkotikaövervakning är otillräckliga. Missbruket på
fängelserna har fått fortsätta. Socialtjänstens insatser för
missbrukare har stora brister.
Narkotikamissbruket är ett av våra allra största
samhällsproblem. För att komma till rätta med missbruket
krävs ingripande åtgärder. Saknas insikten om detta hos de
styrande måste de bytas ut. Nu krävs en ny
narkotikapolitik. Den politiken skall bygga på följande
utgångspunkter:Målet skall vara ett narkotikafritt
Sverige.Ingen skall kunna missbruka narkotika
utan att möta en tydlig reaktion.Det finns behov av
strängare straffregler och striktare vårdlagar.
Ekonomiska resurser skall finnas för nödvändiga åtgärder.
Det är en etisk plikt för oss alla att göra vad som står i
vår makt för att förhindra att någon fastnar i
narkotikaberoende och förblir fångad av sådant beroende.
Följande konkreta åtgärder behövs om vi skall vinna
kampen mot narkotikan:
1. Bedöm färre brott som ringa narkotikabrott.
2. Lagstifta om strängare påföljd för eget bruk av
narkotika.
3. Skärp straffet för ordinärt narkotikabrott.
4. Inför livstidsstraff för de grövsta narkotikabrotten.
5. Stoppa i princip åtalsunderlåtelser för narkotikabrott.
6. Anställ fler poliser.
7. Inrätta fler gatulangningsgrupper inom polisen.
8. Stärk tullens resurser.
9. Gör kriminalvårdsanstalterna fria från narkotika.
10. Bygg upp en fungerande vård för
narkotikamissbrukare.
I denna motion diskuteras vad regering och riksdag kan
göra för att få bukt med narkotikamissbruket. Att vissa
frågor inte tas upp innebär inte att de skulle sakna betydelse
för narkotikasituationen. När det t.ex. gäller familjernas
ansvar förhåller det sig tvärtom. Familjen har en avgörande
betydelse då det gäller att förhindra att unga människor
begår brott eller blir missbrukare. Familjens roll i samhället
behandlas närmare i annan partimotion. Inte heller det
internationella samarbetet berörs närmare i denna motion.
Sådant samarbete har dock självfallet stor betydelse.
En oacceptabel narkotikautveckling
Sverige -- en narkotikamarknad
Den som endast nöjer sig med att titta på SCB:s statistik
över narkotikabrottsligheten kan känna viss glädje och
optimism över utvecklingen. Från att ha varit uppe i
omkring 70 000 brott år 1982 har denna brottslighet stadigt
minskat under 1980-talet. Åren kring 1980-talets mitt
pendlade antalet brott omkring 40 000 för att 1988 drastiskt
sjunka till drygt 29 000. Enligt preliminära uppgifter
uppgick antalet brott till drygt 26 000 år 1990. Till en
okritisk betraktare förmedlas bilden av ett minskande
problem. Tyvärr talar övertygande skäl för att motsatsen är
fallet.
Narkotikabrott är så kallade spanings- och
ingripandebrott. Antalet upptäckta brott står i proportion
till främst polisens insatser, som till viss del är beroende av
domstolarnas praxis. Om polisen plötsligt upphörde med att
gripa narkotikabrottslingar skulle SCB:s statistik visa att
någon sådan brottslighet knappast existerade i vårt land.
Det finns således ett klart samband mellan polisens insatser
och antalet upptäckta brott. Såsom kommer att redovisas
närmare nedan har polisens resurser fortlöpande försvagats
under 1980-talet. Och samtidigt har antalet upptäckta
narkotikabrott minskat.
Vill man försöka skapa sig en bild av
narkotikamissbrukets utbredning måste även andra källor
tillgripas. Under senare år har narkotikahandeln i Europa
påtagligt ökat. Enligt uppgifter från Interpol ökade
beslagen av kokain och heroin med mer än 50 % från 1986
till 1987. Under 1988 beslagtogs mer än 5 300 kilo kokain i
Europa, vilket är nästan en fördubbling i jämförelse med
året innan. 1989 beslagtogs i Europa cirka 9.000 kg kokain.
Den svenska tullen gjorde under 1989 fler kokainbeslag än
någonsin tidigare. Även under 1990 låg antalet beslag på en
hög nivå.
Världens samlade heroinproduktion fortsätter att öka.
Med något undantag har varje opiumproducerande land
bibehållit eller ökat sin tidigare produktionsnivå.
Det säger sig självt att då produktionen av narkotiska
preparat ökar i världen och införseln stiger i Europa
påverkas även Sverige. Detta har också bekräftats av tullens
anställda.
Från polishåll framförs samma bild om tillgången på
narkotika. Beträffande situationen i Stockholm har
framkommit bland annat följande:
Beslagen av cannabis/marijuana har under senare år
gällt större partier. Cannabisbeslagen var 1990 mer än 50
procent större än 1989. Det är inte ovanligt att beslag på
mer än ett kilo kan göras hos dem som säljer på gator och
torg. Försäljningen sker helt öppet.
Även amfetamin säljs helt öppet på gator och torg.
Beslagen ökade med 137 procent mellan 1989 och 1990.
Mängden beslagtagen kokain har fördubblats 1990
jämfört med 1989.
Även de som är verksamma inom sociala myndigheter
har märkt förändringarna. Enligt en undersökning som
Maria ungdomsenhet i Stockholm genomförde 1989 har
dramatiska förändringar inträffat beträffande
narkotikamissbrukare under 21 år.
När det gäller missbrukare som inte injicerar sina droger
har man kunnat konstatera en ökning med 100 % på ett och
ett halvt års tid.
Av samma undersökning framgår att heroinmissbruket
ökar bland de yngre.
Nu kan man fråga sig om situationen i Stockholm är
representativ för övriga landet. Är inte Stockholm trots allt
unikt? Nej, dessvärre förhåller det sig inte så. Fem
fältassistenter i Luleå gjorde en egen undersökning,
Narkotika i Luleå 1988. Undersökningen visade att det
fanns 539 kända narkotikamissbrukare i Luleå kommun.
Det innebar en ökning med 68 % sedan 1984. Samtidigt
måste man ha klart för sig att det verkliga antalet
missbrukare är högre.
Undersökningen visade exempelvis att det fanns 40
ungdomar i gymnasieåldern som regelbundet använde
narkotika, men på skolorna kände man till endast en av
dem. Tyvärr finns det ingen anledning att anta att
förhållandet har förändrats till det bättre.
Sammantaget förmedlas en mörk bild av narkotikaläget
i vårt land. Nya droger etableras på marknaden, missbruket
är betydligt allvarligare och mer utbrett bland yngre
personer än man tidigare trott sig veta, handeln kan ske
tämligen öppet på grund av polisens bristande resurser och
det tar lång tid innan sociala myndigheter kan sätta in någon
vård av unga missbrukare.
En studie i inkompetens
Regeringen har självfallet ett stort ansvar för att
narkotikasituationen nu är så allvarlig. Den
narkotikapolitik socialdemokraterna fört sedan de återfick
makten 1982 kan karaktäriseras på många sätt. Adjektiven
''passiv'' och ''destruktiv'' täcker regeringens samlade
narkotikapolitik. Vi ska här ge några exempel.
Under flera år motsatte sig socialdemokraterna envetet
krav på kriminalisering av narkotikakonsumtion. En stark
opinion gjorde gällande att det var av väsentlig betydelse att
själva förutsättningen för narkotikabrottsligheten --
konsumtion av narkotika -- förbjöds. Till sist blev frågan så
besvärande för regeringen att den förklarade att en
lagändring skulle ske. Den nya lagregeln kom visserligen att
innehålla ett principiellt förbud mot narkotikakonsumtion,
men förbudet är helt meningslöst genom att lagen inte ger
polisen rätt att ta blodprov eller urinprov på en person som
misstänks för narkotikamissbruk.
Regeln utgör i själva verket en signal till etablerade eller
presumtiva missbrukare att regeringen och
riksdagsmajoriteten inte anser narkotikamissbruk som
något särskilt klandervärt beteende.
Trots att det är väl belagt att mycket narkotika förs in på
kriminalvårdsanstalterna har socialdemokraterna gång på
gång gått emot krav som syftar till att göra anstalterna
narkotikafria.
Nuvarande lagstiftning tillåter inte sociala myndigheter
att ingripa tillräckligt tidigt och tillräckligt effektivt för att
förhindra ett påbörjat narkotikamissbruk.
Alltsedan socialdemokraterna återkom till makten 1982
har det rekryterats alltför få nya poliser. Nu upplever vi ett
polisväsende i kris. De minskade polisresurserna leder till
minskad upptäcktsrisk och därmed också minskad
bestraffningsrisk. Detta ökar benägenheten att missbruka
narkotika och att begå brott för att finansiera missbruket.
Den viktigaste anledningen till att socialdemokraterna
har misslyckats med att motverka narkotikamissbruket är
naturligtvis ideologiskt betingad. Den socialdemokratiska
inställningen genomsyras av allt att döma fortfarande starkt
av 1960-talets och det tidiga 1970-talets flumpolitik. Detta
torde vara den verkliga orsaken till regeringspartiets
kluvenhet och handlingsförlamning på detta område.
Den bristande viljan och förmågan att verkligen uträtta
något mot narkotikamissbruket avspeglar sig också då man
ser hur narkotikafrågan handläggs av regeringen. Vem har
det yttersta ansvaret för narkotikafrågor? Är det
justitieministern? Eller är det socialministern? Eller är det
civilministern? Eller är det ''ungdomsministern''? Eller är
det statsministern? Eller finns det ännu ingen
huvudansvarig för dessa frågor?
En ny narkotikapolitik
Narkotikamissbruket skadar hela samhället
Narkotikamissbruket är ett av våra allra största
samhällsproblem. För att komma till rätta med missbruket
krävs ingripande åtgärder. Saknas denna insikt hos de
styrande måste de bytas ut. Det är nödvändigt med en helt
ny attityd från regeringens och riksdagens sida om någon
ändring till det bättre skall vara möjlig. Narkotikan är ett
gift i samhället och skall behandlas som ett sådant.
Det krävs en ny narkotikapolitik. Från moderat sida
menar vi att denna politik skall bygga på följande
utgångspunkter:
1. Målet skall vara ett narkotikafritt Sverige.
2. Ingen skall kunna missbruka narkotika utan att
möta en tydlig reaktion.
3. Det finns ett behov av strängare straffregler och
striktare vårdlagar.
4. Ekonomiska resurser skall tillskjutas för nödvändiga
åtgärder.
Det är en etisk plikt för oss alla att göra vad som står i
vår makt för att förhindra att någon fastnar i
narkotikaberoende och förblir fångad av sådant beroende.
Skärp narkotikastrafflagen 1
§
narkotikastrafflagen (1968:64) har följande lydelse:
''Den som olovligen 1.
överlåter narkotika,
2. framställer narkotika som är avsedd för missbruk,
3. förvärvar narkotika i överlåtelsesyfte,
4. anskaffar, bearbetar, förpackar, transporterar,
förvarar eller tar annan sådan befattning med narkotika
som inte är avsedd för eget bruk,
5. bjuder ut narkotika till försäljning, förvarar eller
befordrar vederlag för narkotika, förmedlar kontakter
mellan säljare och köpare eller företar någon annan sådan
åtgärd, om förfarandet är ägnat att främja narkotikahandel,
eller 6.
innehar, brukar eller tar annan befattning med
narkotika döms,
om gärningen sker uppsåtligen, för
narkotikabrott till fängelse i högst tre år.
Innehållet i 1
§ mildras genom 2
§:
Är brott som avses i 1 § att anse som ringa, döms till
böter eller fängelse i högst sex månader. Bestod gärningen
endast i eget bruk av narkotika, döms till böter. Om en
sådan gärning har uppdagats genom att gärningsmannen
sökt eller underkastat sig vård eller någon annan
behandling, skall inte dömas till ansvar.
Som synes framgår inte av andra paragrafen den
närmare innebörden av ordet ''ringa''. Därför får
domstolarnas praxis stor betydelse. Å andra sidan kan
åklagarna i någon mån påverka domstolarna, exempelvis
genom urval av vilka gärningar man vill åtala och hur dessa
rubriceras. Resultatet av detta växelspel vidarebefordras
sedan till polisväsendet. Det är givet att, särskilt om
resurserna är ansträngda, polisen hellre gör insatser mot
gärningar som kan antas vara allvarliga narkotikabrott än
sådana som betecknas som ringa. Dessutom tillkommer att
de enskilda polismännen inte sällan upplever det som helt
meningslöst att gripa en person som bär narkotika på sig för
att sedan finna att vederbörande släpps efter någon timme.
Ringa narkotikabrott har ju endast fängelse sex månader i
straffskalan och kan därför inte föranleda anhållande eller
häktning.
Om någon likväl grips och sedermera döms för ringa
narkotikabrott blir påföljden normalt sett böter, inte
fängelse. Inte så få av de gripna struntar i att betala böterna.
En annan effekt av denna ordning är att samma gärning
bedöms olika i olika delar av vårt land. I Stockholm tillåts
en person bära med sig förvånansvärt stora mängder
narkotika (1 hekto cannabis, 10 gram amfetamin, 1 gram
heroin, 2 gram kokain) innan brottet anses som
normalformen av narkotikabrott. I andra delar av landet är
mängden mindre.
Nuvarande ordning är oacceptabel. Enligt vår mening
måste utrymmet för att bedöma ett brott som ringa kraftigt
begränsas. Det betyder att avsevärt fler narkotikabrott bör
anses vara av normalgraden. Därmed kommer andra
påföljder än böter i fråga och även anhållande och häktning
kommer att aktualiseras betydligt oftare.
En sådan förändring kan uppnås om andra paragrafen på
ett klarare sätt anger att endast den som haft befattning med
mycket små mängder narkotika kan räkna med att dömas
för ringa brott.
Det vore möjligt att i andra paragrafen byta ut första
meningen och ersätta den med exempelvis: ''Är brott som
avses i 1 § med hänsyn till att befattning avsett endast
obetydlig mängd narkotika att anse som ringa, döms till
böter eller fängelse i högst sex månader.'' Innebörden av
lagrummet kan närmare anges i motiven, exempelvis på så
sätt att departementschefen klargör att med obetydlig
mängd narkotika avses en så liten mängd narkotika att den
normalt inte delas upp ytterligare före konsumtion.
Genom en sådan lagändring skulle i praktiken endast
den minsta tänkbara mängd en missbrukare bär på sig eller
på annat sätt har befattning med kunna rubriceras som ringa
brott. Större mängder skulle falla under normalformen av
narkotikabrott (1 §) med strängare påföljder och
möjligheter till straffprocessuella ingripanden.
Narkotikastrafflagens 2 § behöver ändras även i andra
avseenden. Enligt andra meningen gäller att om brottet är
att anse som ringa och avsett eget bruk av narkotika skall
endast dömas till böter. Det är alltså fråga om en mildare
påföljd för eget bruk. Det är just denna mening i paragrafen
som har gjort att den så kallade kriminaliseringen av
narkotikakonsumtion, som en majoritet i riksdagen beslutat
om, är verkningslös.
Denna särreglering bör upphöra. Böter eller sex
månaders fängelse bör gälla även för eget bruk av
narkotika. Genom en sådan förändring ger lagstiftaren en
helt tydlig signal som säger att all illegal befattning
med narkotika är förkastlig och kan leda till
frihetsberövande påföljd. En sådan förändring möjliggör
också att polisen får rätt att ta blodprov eller urinprov på en
person som misstänks för narkotikamissbruk.
Givetvis finns det ingen anledning att räkna med att
personer som för första gången greps, åtalades och dömdes
för narkotikabrott (normalgraden) alltid skulle ådömas ett
fängelsestraff. Liksom beträffande övriga brott skulle
domstolen ha möjlighet att välja en icke frihetsberövande
påföljd om den ansåg detta vara tillräckligt och lämpligt för
att avhålla lagöverträdaren från fortsatt brottslighet.
Livstid för de grövsta narkotikabrotten
Beträffande grovt narkotikabrott gäller enligt 3
§ narkotikastrafflagen följande:
''Är brott som avses i 1 § att anse som grovt, skall för
grovt narkotikabrott dömas till fängelse, lägst två år
och högst tio år.
Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt
beaktas om det har utgjort ett led i en verksamhet som har
bedrivits i större omfattning eller yrkesmässigt, avsett
särskilt stor mängd narkotika eller eljest varit av särskilt
farlig eller hänsynslös art. Bedömningen skall grundas på en
sammanvägning av omständigheterna i det särskilda fallet.
Den genomsnittligt ådömda fängelsestrafftiden uppgick
1987 till 40 månader för grovt narkotikabrott. Då skall man
emellertid ha klart för sig att av de dömda friges åtskilliga
villkorligt efter halva tiden. Enligt fängelsestraffkommitténs
betänkande ''Påföljd för brott'' (SOU 1986:14) beviljades
1984 70 procent villkorlig frigivning på halvtid, 4 procent
mellan halvtid och 2/3 tid och 26 procent när 2/3 av straffet
hade avtjänats. Innebörden var att av dem som dömts till
fängelse i lägst två år för grov narkotikabrottslighet frigavs
nästan tre av fyra innan de avtjänat 2/3 av straffet.
I samma betänkande diskuterade kommittén om
narkotikastrafflagen skulle föras över till brottsbalken.
Enligt kommittén talade mycket för att narkotikabrotten
närmast hörde hemma i blocket ''brott mot allmänheten''.
Kommittén anförde: ''Det rör sig om hantering och
spridande av farliga droger, varigenom befolkningen utsätts
för fara till liv och hälsa (jämför brottet spridande av gift
eller smitta i nuvarande 13 kap. 7 § BrB).''
Vi menar att det finns starka skäl för kommitténs
jämförelse mellan narkotikabrott och andra allmänfarliga
brott. Detta blir mycket tydligt om man tar del av
beskrivningen av brottet spridande av gift eller smitta (13
kap. 7 § BrB). Lagrummet lyder:
Om någon framkallar allmän fara för människors liv eller
hälsa genom att förgifta eller infektera livsmedel, vatten
eller annat, på annat sätt sprida gift eller dylikt eller
överföra eller sprida allvarlig sjukdom, dömes för spridande
av gift eller smitta till fängelse i högst sex år. Är brottet grovt
skall dömas till fängelse på viss tid, lägst fyra och högst tio
år, eller på livstid. Vid bedömande huruvida brottet är grovt
skall särskilt beaktas, om det skett med uppsåt att skada
annan till liv eller hälsa eller om många människor utsatts
för fara.
Mot bakgrund av att ett brott som bedöms som grovt
narkotikabrott är mycket allvarligt menar vi att det finns
starka skäl för en straffskärpning. Detta är motiverat på
grund av brottets höga straffvärde. Straffet för grovt
narkotikabrott bör därför ändras till fängelse, lägst fyra och
högst tio år, eller på livstid. Som en konsekvens av detta bör
motsvarande straffskärpning ske i lag om straff för
varusmuggling. Samtidigt bör påföljden för normalformen
av narkotikabrott höjas till fängelse i högst sex år.
Då det gäller straffskärpningen för grovt narkotikabrott
skall följande framhållas: Den som döms för grovt
narkotikabrott har regelmässigt haft befattning med stora
mängder narkotika. Det ligger i sakens natur att det också
varit fråga om omfattande handel med narkotika. Det
kommer normalt sett att vara fråga om personer som
befinner sig högt upp i ''narkotikahierarkin'',
narkotikalangare som ägnar sig åt vidlyftiga affärer eller
kurirer.
Med den strängare straffsats vi föreslår kommer det att
bli känt att det är farligt att försöka syssla med
narkotikahantering i stor skala i vårt land. Naturligtvis
kommer livstidsstraffet sällan att användas. Men
straffskärpningen kommer att leda till allmänt strängare
straff, vilket i förening med risken för livstidsstraff kommer
att få en avgörande verkan.
Det finns anledning att nämna några uppgifter om
straffen för grovt narkotikabrott i några andra
västeuropeiska länder. I Norge kan utdömas 15 år och under
särskilt försvårande omständigheter 21 år. I Danmark gäller
högst 10 år. Finland tillämpar högst 10 års tukthus. I
Västtyskland gäller högst 15 år och i Frankrike högst 20 år.
I detta sammanhang skall framhållas att 1987 uppgick
andelen utländska medborgare som i Sverige dömdes för
grova narkotikabrott till 31 %. Detta tyder på att de svenska
påföljderna upplevs som milda. En straffskärpning kommer
att få till resultat att Sverige framstår som en mindre
attraktiv marknad för narkotikahandlare.
Färre åtalsunderlåtelser för narkotikabrott
Cirka tio procent av dem som lagförs för narkotikabrott
får åtalsunderlåtelse. Innebörden av detta är att trots att
denna kategori av personer begått narkotikabrott genom att
ha haft befattning med narkotika beslutade vederbörande
åklagare att något åtal inte skulle ske och att således någon
påföljd inte var aktuell.
Riksåklagaren understryker att det är av stor vikt att
åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 7 § 1 st 1 p RB i huvudsak
begränsas till förseelser av förstagångskaraktär.
Enligt vår mening är ordningen med möjlighet till
åtalsunderlåtelse för narkotikabrott helt fel. Om man från
det allmänna menar allvar med kampen mot narkotikan får
det inte vara så att de som upptäcks ha illegal befattning
med narkotika undgår följder för sitt handlande. Minst av
allt är det lämpligt att de som för första gången grips och
befinns skyldiga till narkotikabrott slipper påföljder för sitt
handlande. Tvärtom är det just i sådana situationer av
särskild betydelse att personen får klart för sig att han gjort
sig skyldig till ett brott som anses allvarligt.
Vi anser att det i princip inte skall beviljas
åtalsunderlåtelse vid narkotikabrottslighet.
Poliser förhindrar narkotikabrott
Alltsedan 1982 har det rekryterats alltför få nya
aspiranter till polishögskolan. Under den borgerliga
regeringsperioden 1976-1982 antogs sammanlagt 4 124
polisaspiranter. Under den därefter följande
sexårsperioden antogs endast 1 360 aspiranter -- alltså bara
en tredjedel så många som under lika lång tidsperiod.
Eftersom det tar tre år att utbilda en polisman påverkar
de senaste årens låga aspirantantagningar poliskårens
storlek för lång tid framåt. Rikspolisstyrelsen har
konstaterat att även med en antagning av 800
polisaspiranter per år dröjer det till 1996/97 innan den
nuvarande bristen på poliser förbyts i överskott.
Nedskärningen av antalet poliser har exempelvis lett till
att Stockholmspolisen inte längre har den organisation med
gatulangningsgrupper som den hade tidigare och som var ett
av de absolut viktigaste medlen i kampen mot narkotikan.
Genom att polisen har kunnat upptäcka missbrukande
ungdomar på ett tidigt stadium och förmedla information
till socialtjänsten har många missbrukskarriärer
förhindrats.
Från moderat sida har tidigare i riksdagen yrkats att
antalet nya polisaspiranter skall öka kraftigt. Regeringen
har nu föreslagit att 600 nya aspiranter skall utbildas. Det är
emellertid enligt vår mening nödvändigt att anta 800. Detta
löser emellertid inte några akuta problem, eftersom de inte
är färdigutbildade förrän om tre år. Vi har därför föreslagit
att också 600 administrativa befattningshavare skall
nyanställas.
Många av de uppgifter som i dag utförs av polismän är
uppgifter som inte kräver den särskilda kompetens som
följer med polisutbildningen, varför de lika väl kan utföras
av administrativ personal. Genom att fler administrativa
tjänstemän anställs kan alltså ett stort antal polismän
omedelbart frigöras för ren polistjänst. Då skulle
gatulangningsgrupper kunna återupprättas,
kvarterspolistjänster besättas och intensivbevakning av
bl.a. misstänkta narkotikabrottslingar kunna ske.
En stark tull stoppar narkotikasmuggling
Praktiskt taget all illegal hantering av narkotika i vårt
land avser insmugglad narkotika. Det är därför av största
betydelse att tullen har tillräckliga resurser för att begränsa
den illegala införseln av narkotika.
Sveriges närmande till den Europeiska Gemenskapen
kan också få stor betydelse i detta sammanhang. En mer
genomförd integration skulle göra en stor del av tullens
nuvarande arbete obehövligt. Resurserna kunde då i stället
satsas på narkotikaskyddet.
Det är dock uppenbart att resurserna i dag inte är
tillräckliga. Envar tidningsläsande medborgare har kunnat
ta del av reportage som visat att till exempel tullen i
Helsingborg vid vissa tillfällen varit helt obemannad.
Här krävs omtänkande och resursförstärkningar. Tullen
bör bl.a. utrustas med fler narkotikahundar.
Generaltullstyrelsen har framhållit att narkotikahundar
är mycket effektiva i sökandet efter narkotika och att
resursförstärkningarna därför har lett till fler beslag.
Hundarna svarar för en ökande andel av tullens beslag.
Hundarna ökar effektiviteten i arbetet också genom att de
snabbt kan konstatera att det inte finns någon narkotika i
undersökt gods.
Det är enligt vår mening uppenbart att narkotikahundar
spelar en viktig roll i kampen mot narkotikasmuggling. Det
tar emellertid upp till ett år att utbilda en narkotikahund.
Vi föreslår att riksdagen fattar beslut om utbildning av tio
nya narkotikahundar. Självfallet ankommer det på
riksdagen att senare tillskjuta medel för erforderliga
hundförare och fordon. Yrkande om ökat anslag till
tullverket avseende kostnad för utbildning av
narkotikahundarna framförs i särskild motion.
Under senare år har det skett en ökad smuggling genom
kurirer som svalt narkotika eller stoppat upp det i kroppens
håligheter. Trots att detta är en mycket avancerad
smugglingsmetod kan påföljden stanna vid böter. Detta har
förorsakat stora problem i tullens narkotikabekämpande
verksamhet. Denna speciella smugglingsform är svår att
upptäcka. Det är också besvärligt och personalkrävande att
utföra övervakning av misstänkta smugglare. Därför bör
straffsatserna för denna typ av smuggling omgående höjas.
Genom att straffet blir mer kännbart bör det i större
utsträckning än för närvarande kunna avhålla personer från
att ge sig in på sådan smugglingsverksamhet.
Narkotikafria anstalter
Det är väl känt att det på vissa riksanstalter finns stora
narkotikaproblem. Detta är givetvis inte acceptabelt. Det
borde vara självklart att intagna utan narkotikaproblem
inte skall behöva komma i kontakt med narkotika. Lika
självklart borde det vara att missbrukare avskärs från
tillförsel av droger och att intagna förhindras att driva
narkotikahandel inom anstalterna och ute i samhället. Det
är upprörande att langning och missbruk av narkotika kan
fortsätta också under anstaltsvistelserna. På
kriminalvårdens anstalter måste klientelet differentieras
med hänsyn till narkotikabelastning. Langarna måste hållas
för sig och möjligheterna att ta emot brev, utnyttja telefon,
ta emot besök etc. måste starkt begränsas eller hårt
kontrolleras vad gäller de personer som har anknytning till
narkotikahandeln. Kontrollen av de intagna och besökande
till anstalterna kan skärpas.
Skapa en fungerande vård för narkotikamissbrukare
Ett par hundra unga människor dör varje år på grund av
narkotikamissbruk, samtidigt som praktiskt taget varenda
en av dessa har varit känd för sitt missbruk av polis och
andra myndigheter i åratal dessförinnan.
Den genomsnittliga tiden från det att en ung människa
debuterar i narkotikamissbruk till dess att detta upptäcks av
myndigheterna är omkring två år. Det dröjer sedan
vanligtvis ytterligare två år innan något ingripande sker. I
detta sammanhang kan påpekas att ett viktigt syfte med en
effektiv kriminalisering av narkotikakonsumtion är att få
bättre möjlighet till tidiga ingripanden mot
narkotikamissbrukarna. Ett tidigt ingripande har stor
betydelse av två skäl.
För det första är möjligheten att hejda ett påbörjat
missbruk med åtföljande brottslighet störst innan ett
drogberoende hunnit utvecklas och ett missbruksbeteende
har befästs. För det andra kan narkotikans vidare
utbredning begränsas genom tidigt uppdagande och
ingripande mot det enskilda missbruket. I de flesta fall sker
nämligen spridningen från missbrukaren till personer i
dennes bekantskapskrets i början av missbrukskarriären.
Det måste bli möjligt att få till stånd en adekvat vård för
icke motiverade missbrukare. Vården skall kunna ges under
så lång tid att den kan bryta missbrukarnas medicinska och
psykiska beroende.
Man kan generellt sett säga att vårdlagarna varken ger
de nödvändiga möjligheterna att göra insatser i tid eller
under tillräckligt lång tid.
Vi utvecklar i annan partimotion närmare vilka
förändringar som är nödvändiga då det gäller vård och
socialtjänst.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utgångspunkter för
narkotikapolitiken,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
lagstiftning om strängare påföljd för narkotikabrott enligt
vad som anförts i motionen,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
lagstiftning om ringa narkotikabrott enligt vad som anförts
i motionen,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
lagstiftning om strängare påföljd för grovt narkotikabrott
enligt vad som anförts i motionen,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om minskad användning av
åtalsunderlåtelse vid narkotikabrott,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om polisens resurser,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om tullens resurser,1]
[att riksdagen beslutar att tullen skall tillföras tio nya
narkotikahundar,1]
7. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
lagstiftning om strängare påföljd för dem som smugglar
narkotika genom att svälja den,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om narkotikafria anstalter,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en fungerande vård för
narkotikamissbrukare.2]
Stockholm den 24 januari 1991
Rolf Dahlberg (m)
Jerry Martinger (m)
Allan Ekström (m)
Göthe Knutson (m)
Birgit Henriksson (m)
Charlotte Cederschiöld (m)
Göran Ericsson (m)
Filip Fridolfsson (m)
Inger Koch (m)
Eva Björne (m)
Carl G Nilsson (m)