Moderata samlingspartiet har i en partimotion 1989/90
av Carl Bildt m.fl., Ökad rättstrygghet, angivit sin
principiella inställning beträffande den enskildes
rättstrygghet i vårt samhälle.
I denna motion behandlar vi frågor om ökat stöd till
brottsoffer.
Många brott 1990
begicks omkring 1,2 miljoner brott. För att få ett
begrepp om hur brottsligheten utvecklas måste man
betrakta en längre period. Det är då klart att den svenska
brottsligheten generellt sett ökar stabilt år från år. Sedan år
1950 har antalet brott mer än sexfaldigats.
Den verkliga brottsligheten ligger dock på en högre nivå.
Enligt en intervjuundersökning genomförd av statistiska
centralbyrån (SCB) uppgav 22 % av hushållen att de
drabbades av stöld eller skadegörelse år 1984. Omkring 12
% av befolkningen uppgav att de hade avstått från att gå ut
på kvällen av rädsla för att bli ofredade. Endast ca 1/3 av de
personer som drabbats av grovt våld och ca hälfen av dem
som råkat ut för stöld eller skadegörelse gjorde
polisanmälan. Det är alltså viktigt att ha klart för sig att
antalet offer som drabbas av brott i själva verket är betydligt
fler än officiell statistik utvisar.
Så drabbas offret
Fil kand Olof Dahlbäck har genomfört en
enkätundersökning av personer som har fallit offer för
vålds- eller tillgreppsbrott (Brottsoffer BRÅ utredning
1988:1). Undersökningen visar bl a följande.
17 %
av de personer som utsattes för grovt våld uppgav att
de fick en allvarlig kroppsskada. Av dem som utsattes för
icke grovt våld uppgav 16 % att de fick sådan skada. Av dem
som utsattes för grovt våld förklarade 10 % att brottet vållat
dem invaliditet eller bestående kroppsligt men.
De som blir offer för brott drabbas också av ekonomiska
förluster. Värst utsatt är den grupp som råkar ut för inbrott
i sin bostad. Ca en tredjedel av dessa personer uppgav att
deras förlust, med eventuell försäkringsersättning
frånräknad, uppgick till mellan 1 001 och 10 000 kronor och
14 % förklarade att förlusten var större än 10 000 kronor.
Drygt var tionde person som utsatts för grova våldsbrott led
en ekonomisk skada som uppgick till mer än 10 000 kronor.
Ett betydande antal individer uppgav att den ekonomiska
förlusten hade inneburit en svår påfrestning för dem. I
synnerhet offer för våldsbrott drabbades av förlorad
arbetsförtjänst. Var sjätte som utsatts för grovt våld och var
sjunde som utsatts för icke grovt våld förklarade att de
förlorat förtjänst under mer än 5 dagar.
Men offer för brott kan också drabbas av psykiska
besvär. Nästan två tredjedelar av dem som råkade ut för
grovt våld uppgav att de hade haft sådana besvär. Det gällde
också för 43 %
av de personer som drabbats av icke grova våldsbrott
och inbrott. Besvären yppade sig som sömnsvårigheter, oro,
rastlöshet, nervositet, koncentrationssvårigheter,
depression och nedstämdhet. En stor del av offren kände sig
chockade av brottet och mer än hälften av dem som
drabbats av grovt våld eller bostadsinbrott kände rädsla för
att åter bli utsatt för brott.
Undersökningen visar således att bakom de statistiska
uppgifterna om anmälda brott finns mycket mänskligt
lidande. Ett antal brottsoffer drabbas av allvarliga
kroppsskador och till och med invaliditet. Många får
uppleva kännbara ekonomiska förluster. Psykiska besvär
direkt beroende på brottet är vanligt förekommande.
Kriminalpolitik för fler eller färre brott?
Det är bl a mot bakgrund av brottsoffrens lidande som
diskussionen om kriminalpolitikens utformning bör föras.
Det har i vårt land under flera decennier funnits en klar
tendens att ägna mer uppmärksamhet åt brottslingen än åt
offret. Alltför länge har brottsoffret uppfattats som en
bland många siffror i en brottsstatistik som ansetts tämligen
ointressant.
Från moderat sida har vi inte delat denna uppfattning.
Under en följd av år har vi förespråkat en kriminalpolitik
som syftar till att förhindra att så många brott begås. Målet
har varit att minska antalet brottsoffer. Detta synsätt har
resulterat i kritik av socialdemokratisk kriminalpolitik.
Denna har nämligen under lång tid präglats av stor hänsyn
till brottslingens situation men begränsat intresse för hur
antalet brott skall nedbringas och därmed brottsoffrens
antal bli färre.
Socialdemokraterna har i olika avseenden fört en politik
som inte har motverkat brottslighet. Här skall några
exempel nämnas.
Polisens roll i det brottsbekämpande arbetet har
underskattats. Som en direkt följd av socialdemokraternas
ovilja att låta utbilda tillräckligt antal poliser befinner sig
polisväsendet nu i en svår kris.
Socialdemokraterna har medverkat till att införa den
s.k. halvtidsfrigivningen, d.v.s. att till fängelse dömda
personer friges efter halva strafftiden.
Socialdemokraterna har genomdrivit ett vidgat
tillämpningsområde för s.k. åtalsunderlåtelse. Innebörden
av åtalsunderlåtelse är att en person slipper åtal och straff
för ett brott.
Socialdemokraterna har motsatt sig att effektiva
sanktioner sätts in mot vanebrottslingar. En stor del av
brotten i vårt land begås av en liten, högaktiv skara
förbrytare. Socialdemokraterna har inte varit beredda att
medverka till att återfall i brott generellt sett skall anses som
en försvårande faktor och medföra strängare straff.
Moderat politik ger färre brott
Från moderat sida har i olika sammanhang lagts fram
förslag om åtgärder som skulle leda till minskad
brottslighet. Det har bland annat varit fråga om bättre
resurser till polisen, minskat utrymme för åtalsunderlåtelse,
kraftigare reaktion mot återfallsbrottslingarna och
avskaffad halvtidsfrigivning. Vi har vidare krävt att skyddet
för brottsoffer skall stärkas. Under 1989 genomfördes efter
förslag från bl.a. moderat sida vissa förbättringar för
brottsoffer. Riksdagen beslöt att möjligheterna att erhålla
ett s.k. målsägandebiträde skall vidgas samt att straffet för
överträdelse mot besöksförbud skall skärpas.
Det återstår emellertid ännu mycket att göra för att
stärka brottsoffrens ställning. Vi lägger här fram ett
program med konkreta förslag om hur detta kan ske. Vissa
av förslagen överensstämmer med förslag som förs fram i
den ovannämnda BRÅ-skriften.
Staten bör förskottera skadestånd till brottsoffer
Förhållandevis många brottsoffer drabbas av
ekonomiska förluster på grund av brottet; inte sällan är
brottsoffren oförsäkrade. Brottsoffren är en eftersatt grupp
i vårt samhälle. De behöver ökat bistånd från det allmänna.
För närvarande gäller att ersättning enligt
brottsskadelagen normalt utgår för personskada m.m. och
att staten i dessa fall i princip förskotterar skadeståndet. Vår
uppfattning är emellertid att denna möjlighet är okänd för
den stora allmänheten och att alltså en bred
informationsinsats är nödvändig. Det framstår inte heller
som rimligt att ett brottsoffer själv måste vidta åtgärder för
att få ut ersättningen av staten. Tvärtom borde staten
automatiskt betala ut brottsskadeersättningen i de fall det
blir känt för staten, t.ex. genom dom på
skadeståndsskyldighet, att rätt till brottsskadeersättning för
personskada föreligger. Regeringen bör åläggas att lägga
fram ett förslag om ändring i brottsskadelagen i linje med
vad som nu anförts och vidare bör regeringen ta initiativ till
informationsinsatser.
Vid sakskada gäller däremot begränsningar i rätten till
brottsskadeersättning, och statens skyldighet att förskottera
skadestånd härför är i motsvarande mån inskränkt. Vi anser
att denna ordning inte är tillfredsställande. Enligt vår
mening borde en ordning övervägas där staten normalt
förskotterar skadestånd även för sakskada och ren
förmögenhetsskada under förutsättning att
skadeståndsskyldigheten fastställts i dom.
En utvidgning av statens ansvar för enskildas kostnader
för brott i linje med vad som här anförts bör enligt vår
mening närmare utredas.
Rätt till skadestånd vid inbrott
Enligt skadeståndslagen kan för närvarande ett
brottsoffer få ersättning för bl a lidande som uppstått i
samband med brott mot den personliga friheten eller genom
annat ofredande. Det är fråga om skadestånd som har nära
samband med de egentliga personskadorna. Sådana
skadestånd kan utdömas exempelvis vid sexualbrott.
Det är känt att många som drabbas av inbrott i sin bostad
upplever detta som en grov kränkning och känner stark oro
för att brottet skall upprepas. Några möjligheter till
skadestånd för sådana negativa följder av brottet finns inte
för närvarande. Det finns anledning att överväga om en rätt
till ersättning för denna typ av ideella skador bör införas.
Den som har haft inbrott i sin bostad skulle då kunna få
särskilt skadestånd för denna integritetskränkning. Det
skulle också bli möjligt att få skadestånd för exempelvis
förlust av egendom med särskilt affektionsvärde.
Regeringen har tillsatt en utredning om ideellt skadestånd.
Mot bakgrund av hur angeläget det vore med en ändrad
lagstiftning på detta område bör utredningsarbetet bedrivas
snabbt. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.
Ökat stöd till brottsoffer från polisen
Det finns flera skäl för att förstärka polisens resurser.
Viktiga insatser till stöd för brottsoffer är för närvarande --
på grund av tidsbrist -- ofta omöjliga att utföra. Av den ovan
nämnda enkätundersökningen framgår att de flesta
brottsoffren uppgivit att de blivit korrekt bemötta av
polisen och är nöjda med polisens arbete. Det ligger i
sakens natur att polisen intar en särställning när det är fråga
om insatser till stöd för den som har drabbats av brott. I en
sådan situation är polismannen inte bara representant för en
myndighet utan också ofta den första människa som
brottsoffret får kontakt med efter brottet.
Mycket talar för att den chock som så många brottsoffer
upplever skulle kunna mildras påtagligt genom samtal med
polisen. Polisen skulle också kunna göra värdefulla insatser,
exempelvis genom att ta kontakt med andra samhällsorgan
eller brottsofferjourer, när offer för brott är i behov av
stödjande åtgärder. Värdefullt vore säkerligen också om
brottsoffret fick besök en tid efter brottet av en
representant för polisen. Vid ett sådant besök kunde brottet
ytterligare diskuteras och information lämnas om den
fortsatta utredningen. Polisen bör också vid behov kunna ge
brottsoffer råd om lämpliga brottsförebyggande åtgärder.
Tyvärr torde det ofta vara svårt för polisväsendet att
avsätta personal för denna verksamhet. Polisens resurser är
underdimensionerade och ofta måste insatser mot pågående
brottslig verksamhet prioriteras.
Ett sätt att påtagligt öka polisens möjlighet att stödja
brottsoffer vore att dra nytta av pensionerade polismäns
kapacitet och erfarenheter. Sådana polismän skulle vara väl
lämpade att handha de skiftande former som nämndes
ovan. Vi föreslår att regeringen överlägger med
rikspolisstyrelsen om hur en sådan verksamhet skulle kunna
organiseras. Självfallet ankommer därefter på riksdagen att
ställa de ekonomiska resurser som krävs för löner m.m. till
förfogande.
I ovan nämnda motion av Carl Bildt m.fl. har moderata
samlingspartiet föreslagit att polisens resurser skall
förstärkas med dels 800 nya polisaspiranter, dels 600
administrativa tjänster. De senare möjliggör att många
polismän kan frigöras för yttre tjänst.
Ge brottsoffren rättsligt stöd
För närvarande kan brottsoffer i vissa fall få hjälp genom
att ett så kallat målsägandebiträde förordnas. Men detta
gäller endast i samband med rättegång. Brottsoffret kan
vidare i viss utsträckning erhålla rättshjälp och därmed
kunna anlita juridiskt biträde. I många situationer är dock
möjligheten till sådan rättshjälp mycket begränsad.
Många brottsoffer har behov av stöd och hjälp för att
bevaka sin rätt efter brottet. Det kan vara fråga om
kontakter med myndigheter, exempelvis
brottsskadenämnden, eller försäkringsbolag. Motsvarande
behov av stöd finns för efterlevande till någon som avlidit
till följd av brott.
Enligt vår mening bör allmän rättshjälp kunna beviljas i
betydligt större omfattning till personer som utsatts för
allvarligare brott, exempelvis våldsbrott eller
bostadsinbrott. Även i andra fall då offret allvarligt skadats
psykiskt, fysiskt eller ekonomiskt bör sådan rättshjälp
kunna beviljas. Det bör därför vidtas sådana ändringar i
rättshjälpslagen att det klart framgår att rättshjälp skall
kunna utgå i de nämnda situationerna.
Bättre stöd från socialtjänsten
Enligt socialtjänstlagen har kommunen det yttersta
ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och
den hjälp som de behöver. Då det gäller akuta insatser finns
dock vissa brister. Endast i vissa större städer har inrättats
så kallade socialjourer, som kan bistå de skadelidande
genom samtal och hjälp med praktiska åtgärder.
Socialjourerna kan också förmedla kontakter till andra
samhällsorgan eller ordinarie verksamhet inom
socialtjänsten. Mer än hälften av alla kommuner saknar
någon form av jourservice.
I socialtjänstlagen finns särskilda avsnitt som bl a
behandlar omsorger om barn och ungdom, omsorger om
äldre människor och omsorger om människor med
handikapp. Det bör i lagen föras in ett nytt avsnitt som
särskilt behandlar omsorgen om brottsoffer. I lagen bör
såväl behovet av socialjourer som en uppföljande
kontaktverksamhet med brottsoffer behandlas. En sådan
lagändring skulle ha betydelse för kommunernas inriktning
av verksamheten och medföra att ökade resurser ägnades
brottsoffren. I sådana fall där brottsoffret avlidit har de
efterlevande stort behov av stöd. Det bör åvila
socialtjänsten att även ge sådant stöd.
Stöd kvinnojourer och brottsofferjourer
Det finns ca 120 kvinnojourer i vårt land. Vissa av dem
har funnits under ett antal år, andra är förhållandevis
nystartade. Enligt en enkätundersökning (se ovan nämnd
BRÅ-skrift) tar kvinnojourerna årligen emot mellan 10 000
och 15 000 telefonsamtal samt mellan 2 000 och 3 000 besök.
De kvinnojourer som disponerar s k skyddslägenheter tar
varje år emot ca 2 000 kvinnor och 1 000 barn. Boendetiden
kan variera från ett dygn till sex månader.
Det är uppenbart att kvinnojourerna utför ett viktigt
arbete. Det ger olika former av stöd till kvinnor som
drabbats av brott eller fruktar att utsättas för brott.
Jourerna fungerar ofta som ett slags länk till myndigheter
och olika officiella instanser. För många kvinnor är det
förhållandet att jourerna inte är myndigheter en avgörande
faktor. Därmed kan hjälp sökas med fortsatt rätt till
anonymitet. Kvinnojourernas verksamhet är baserad på
frivilligt arbete. Så bör det förbli. Det vore olyckligt om
dessa jourer blev någon form av offentlig myndighet.
Många kvinnojourers verksamhet begränsas på grund av
bristande ekonomiska resurser. Det finns jourer som saknar
permanent lokal. Vi menar att det finns starka skäl för det
allmänna att stödja jourerna på olika sätt. Motsvarande
bistånd från det allmänna skall självfallet kunna ske även till
s k brottsofferjourer, som har startats i landet under senare
år. Det finns för närvarande ett 30-tal sådana jourer.
I budgetpropositionen anges att regeringen under
anslaget G5. Brottsskadenämnden beräknat 500 000 kronor
till Brottsofferjourernas Riksförbund. Detta är i och för sig
tillfredsställande. Samtidigt måste konstateras att det är i
hög grad otillfredsställande att endast det nämnda
riksförbundet erhåller stöd, att det ekonomiska stödet är
otillräckligt samt att det är fråga om tillfälliga bidrag.
Kvinnojourerna har visat en snabb expansionstakt under
förlidna år och det finns all anledning att räkna med att
antalet brottsofferjourer kommer att öka kraftigt i
framtiden. Det finns starka skäl för det allmänna att stödja
denna form av frivilligt arbete till brottsoffrens förmån.
Stödet till sådana jourer bör därför ges stadga och
kontinuitet.
Mot bakgrund av det anförda föreslår vi att riksdagen
inrättar nya anslag för en brottsoffernämnd och dess
verksamhet. Riksdagen bör uppdra åt regeringen att utse en
brottsoffernämnd som biträds av ett kansli. Det finns
anledning att räkna med att kansliresurserna kan hållas på
en blygsam nivå. Nämndens uppgift skall vara att fördela
bidrag till i första hand rikstäckande brottsoffer- och
kvinnojourorganisationer. Stöd skall emellertid även kunna
utgå till lokala organisationer, till exempel sådana som är
verksamma i större städer. Här kan exempelvis nämnas
organisationen Våga Värna Varandra. Stödet skall nyttjas
för bl.a. utvecklingsarbete vid brottsofferjourerna,
utbildning av stödpersoner och uppbyggnadsverksamheten
av sådana jourer. Anslaget bör inledningsvis uppgå till 5
miljoner kronor. Mot bakgrund av att en sådan nämnd
knappast kommer att börja verka förrän under
nästkommande budgetår bör regeringen inom den nämnda
ramen även under budgetåret 1991/92 besluta om bidrag till
brottsofferjourer och kvinnojourerna. Därvid bör
Brottsofferjourernas Riksförbund tillföras ytterligare
500 000 kronor och resterande 4,5 miljoner kronor fördelas
bland andra jourer i enlighet med vad vi ovan anfört.
Förbättrad information till brottsoffer
Det finns för närvarande stora brister beträffande
information till brottsoffer. En myndighet bör få särskilt
ansvar för att förmedla sådan information. Det kan vara
fråga om upplysningar om vilka insatser socialtjänst eller
sjukhus kan göra, uppgift om hur polisutredning och
rättegång i allmänhet går till eller uppgifter om vilka
möjligheter till skadestånd som finns. Genom broschyrer
och annonser bör allmänheten fortlöpande få information
om sådana frågor. Polisen bör vid kontakt med ett
brottsoffer kunna överlämna broschyrer som ger sådan
information.
Bättre uppgifter om det egna ärendet
Många brottsoffer får för närvarande inte någon
information om hur polisutredningen framskrider. Detta är
inte ett acceptabelt förhållande. De som har drabbats av
brott bör fortlöpande få upplysningar om hur deras anmälan
handläggs och vilka beslut som fattas i ärendet.
Brottsoffer bör också regelmässigt underrättas om
eventuell rättegång mot brottslingen. Brottsoffer som
åberopas som målsägande eller själva för talan i målet kallas
självklart till rättegång i dag. Men det finns många
brottsoffer som inte har någon sådan ställning. Det är
emellertid rimligt att de underrättas om när den som begått
den brottsliga handlingen ställs inför rätta.
Utred brottsoffers situation
Det är känt att brott inte sällan leder till psykiska
problem för offren. Utländska undersökningar visar att
främst våldsbrott men även grova tillgreppsbrott skapar
sådana problem. Någon kartläggning av hur brottsoffer i
Sverige reagerar psykiskt finns inte, förutom den
begränsade enkätundersökning som nämnts ovan. Det finns
inte heller någon utredning om brottsoffrens kontakter med
myndigheter och vilka erfarenheter myndigheterna har av
detta arbete. Sådana utredningar bör därför snarast
påbörjas. Resultaten av dem kan ligga till grund för
ytterligare insatser till brottsoffrens skydd. Vidare kan de
ge viktiga uppgifter om hur myndigheternas arbete med
brottsoffer skall kunna förbättras.
Utred de totala kostnaderna för brottsligheten
Någon utredning om vad de ''vanliga'' brotten kostar
landet finns inte. Ett antal utredningar om vad så kallad
ekonomisk brottslighet kostar har dock genomförts.
Moderaterna har i riksdagen vid flera tillfällen föreslagit att
en utredning skall ske beträffande kostnader för de
''vanliga'' brotten. Tyvärr har övriga partier motsatt sig
förslaget. Det skulle alltså vara fråga om att uppskatta
kostnader för bl a offret, eventuell sjukhusvård,
socialtjänstens insatser, polisutredning, rättsväsende och
kriminalvården. En sådan utredning skulle vara av stor
betydelse både vad gäller insatser för att förhindra brott och
ytterligare insatser för brottsoffren.
Det bör ankomma på vederbörande utskott att utforma
erforderlig lagtext i de fall sådan krävs.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär utredning med syfte
att klarlägga om staten skall förskottera skadestånd till
brottsoffer i enlighet med vad i motionen anförts,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att
staten automatiskt skall betala ut brottsskadeersättning för
personskada i enlighet med vad i motionen anförs,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skyndsam utredning beträffande
rätt till skadestånd för integritetskränkning,1]
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om möjligheten att anlita
pensionerade polismän såvitt gäller stöd till brottsoffer,
4. att riksdagen beslutar att öka möjligheterna för
brottsoffer att erhålla rättshjälp i enlighet med vad i
motionen anförts,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skyndsamt förslag angående
omsorgen om brottsoffer inom socialvård och
sjukvård,2]
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
inrättande av en brottsoffernämnd i enlighet med vad som
anförts i motionen,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ekonomiska bidrag till
Brottsofferjourernas riksförbund,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förbättrad information till
brottsoffer,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bättre uppgifter till brottsoffer
om det egna ärendet,
9. att riksdagen hos regeringen begär utredning med syfte
att belysa brottsoffers psykiska reaktioner i enlighet med
vad som anförts i motionen,
10. att riksdagen hos regeringen begär utredning med
syfte att klarlägga de totala kostnaderna för brott mot
enskilda.
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ekonomiska bidrag till
kvinnojourerna.2]
Stockholm den 25 januari 1991
Rolf Dahlberg (m)
Jerry Martinger (m)
Allan Ekström (m)
Göthe Knutson (m)
Birgit Henriksson (m)
Charlotte Cederschiöld (m)
Göran Ericsson (m)
Filip Fridolfsson (m)
Inger Koch (m)
Eva Björne (m)
Carl G Nilsson (m)