Brottslighet måste hela tiden bekämpas. I en
partimotion till detta riksmöte utvecklar vi våra synpunkter
på brottsofferproblematiken och brottsbekämpning. I en
annan partimotion tar vi upp vår politik bl.a rörande olika
straffoch vårdformer. Särskilt viktigt är emellertid att vi på
alla sätt försöker förhindra ungdomar från att begå brott.
Därigenom motverkar vi att ungdomar utvecklar ett
verkligt kriminellt beteende som senare är mycket svårare
att bryta. I denna motion lägger vi fram förslag som särskilt
inriktar sig på unga lagöverträdare. Förslagen syftar till att
samhällets insatser skall bli snabbare -- reaktionerna på ett
brott måste vara omedelbara. Samhällets insatser måste
också vara konsekventa och ändamålsenliga.
Åtalsunderlåtelser för ungdomar bör i större utsträckning
göras villkorade. De s.k. §-12-hemmen måste byggas ut och
kompletteras med andra institutioner för de allra grövst
belastade ungdomarna. Goda förebilder och normbildning
i hemmet och skolan är också nödvändiga inslag för att
förhindra ungdomsbrottslighet. Föräldrarna har det
huvudsakliga ansvaret för sina ungdomars utveckling. En
huvuduppgift för att minska all brottslighet är kraftfulla
insatser mot alkohol- och narkotikamissbruk. Genom att
bekämpa missbruket bekämpar vi också brottsligheten.
Statistiken--brottsutvecklingen
Mediernas intensiva bevakning av ungdomsvåldet lär
inte ha undgått någon. Dagligen har vi mötts av vidriga
skildringar om oprovocerat ungdomsvåld, ibland med
dödlig utgång, och om ungdomsgäng som ingen rår på.
Tidningarna har översvämmats av statistiska tabeller om
brottskurvor och ungdomsbrottslighetens utveckling.
Kriminologer, statistiker, brottsforskare och andra experter
har intervjuats om hur statistiken skall tolkas. De slutsatser
folkpartiet liberalerna drar av vad experterna rapporterat är
följande.
Statistiken visar att ungdomskriminaliteten inte har ökat
under de senaste 20 åren. Det skedde en dramatisk ökning
av ungdomskriminaliteten under 50- och början av 60-talet.
Därefter har andelen kriminella ungdomar varit i stort sett
konstant.
Enligt de personer som arbetar med ungdomar,
exempelvis socialarbetare, är de ungdomskriminella en
relativt liten grupp. Särskilt de ungdomar som begår grova
brott är, t.o.m. i Stockholm, en mycket begränsad grupp
som polisen och myndigheterna väl känner till.
Ungdomskriminalitet är därför, enligt experterna, inte så
mycket ett kvantitativt kriminalpolitiskt problem som ett
socialpolitiskt problem. Det gäller att förebygga tendenser
till kriminalitet redan i tidig ålder. Om så inte sker ökar
risken för kriminellt beteende senare i livet.
När vi talar om ungdomsbrottslighet skall man dock ha
klart för sig att detta huvudsakligen är ett manligt problem.
Unga flickor begår färre brott och de tillhör sällan de värsta
brottslingarna. Varför brottslighet vanligen är en manlig
företeelse kan säkert härledas till djupt rotade
förväntningar på manligt och kvinnligt beteende. Mäns
överrepresentation bland brottslingar är därför bara
ytterligare ett exempel på könsrollsmönster. När vi i det
följande behandlar ungdomsbrottslighet är det i första hand
unga mäns brottslighet som avses.
Det är också intressant att konstatera att antalet
ungdomskriminella de senaste decennierna inte har
påverkats av utvecklingen inom t.ex. kriminalpolitiken.
Ungdomsbrottsligheten har varit konstant trots de
förändringar som skett inom kriminalvården, exempelvis
genom ungdomsfängelsernas avskaffande. Inte heller den
minskade benägenheten att döma underåriga, dvs. 15--17-
åringar, till fängelse har medfört någon ökad
brottsbenägenhet. De som hävdar att strängare straff och
förbud är den enda lösningen på problemen grundar
inte den rekommendationen på empiriskt underlag utan på
egna värderingar.
Oavsett om ungdomskriminaliteten ökar eller inte kan vi
inte acceptera denna. Ungdomsvåldet har dessutom blivit
grövre. Människor skall inte tvingas hålla sig inomhus av
rädsla för att bli nedslagna av ungdomsgäng, och ungdomar
från problemmiljöer skall ges alternativ till en brottskarriär.
Mot denna bakgrund är det självklart att riksdagen har en
skyldighet att ta itu med problemen och göra sitt bästa för
att åstadkomma förändringar.
Vi vill dock framhålla att det inte finns några enkla
lösningar som genast skulle sopa bort all
ungdomskriminalitet. Enkla, snabba mirakellösningar
existerar inte. Hade sådana funnits skulle de givetvis redan
ha utnyttjats.
Behövs det ny lagstiftning?
I debatten om ungdomskriminaliteten är det många som
efterlyst nya skärpta regler. Det finns emellertid inte någon
särskild lagändring som alla är ense om -- förslagen varierar
och är i allmänhet ganska vaga.
Mycket av kritiken handlar om att vårdresurserna är
otillräckliga. Det hävdas också att myndigheterna inte
lyckas samverka med varandra. Ungdomar som råkat på
glid hamnar lätt mellan stolarna och omvärlden kan
bevittna hur de åker in och ut ur olika vårdinrättningar.
Ofta framhålles att de signaler som utgår från
beslutsfattarna är alltför otydliga. Målen för den
brottsförebyggande och brottsrepressiva verksamheten
måste göras tydligare. Personalen inom t.ex. socialtjänsten
måste ha klart för sig vart lagstiftarna försöker nå med den
nuvarande lagstiftningen.
Lagstiftning är således inte den enda lösningen. Vi tror i
stället att avsevärda vinster kan uppnås om tillämpningen
av befintliga regler förbättras och att dessa blir tydligare så
att alla de som arbetar inom rättsväsendet, socialtjänsten,
polisen etc. känner att de arbetar för samma mål och med
samma budskap. Vi har sett exempel på att redan befintliga
regler och möjligheter att ingripa inte alltid är kända, ens
bland dem som arbetar med problemen.
Straffskärpningar för vissa allvarliga brott är givetvis
tänkbara. Reglerna för åtalsunderlåtelse, häktning och
anhållande för ungdomar kan tillämpas striktare och
skärpas.
Riksdagens huvudsakliga ansvar är att klart och tydligt
signalera vilka principer som bör råda inom socialtjänsten
och rättsväsendet för att minimera ungdomskriminalitet.
Det är också riksdagens skyldighet att se till att berörda
myndigheter har de redskap och resurser som fordras i detta
arbete.
Föräldrars ansvar
Vi kommer senare i denna motion att föreslå ett antal
konkreta åtgärder mot ungdomsbrottslighet. Det mest
angelägna i kampen mot denna måste dock vara att
åstadkomma en attitydförändring bland de ungdomar som
fascineras av våld och annan kriminalitet. Det måste bli
självklart för alla barn och tonåringar att ta avstånd från
brott. Den spontana avsky som nästan alla känner mot
brottslighet måste också överföras till den lilla grupp som
tycker att våld och annan brottslighet är tufft; ett sätt att
hävda sig själv.
För att förändra attityder krävs ett opinionsbildande
arbete. Det mest självklara inslaget i detta är uppfostran
och normbildning i hemmet. Det är i första hand
föräldrarnas ansvar att se till att deras barn inte begår brott.
Det är föräldrarnas ansvar att lära barnen de värderingar
och regler som gäller i vårt samhälle. Föräldraansvaret
innebär t.ex. att lära barnen att konflikter inte löses genom
våld, att samhällets normer inte är förenliga med
brottslighet. Föräldrarna kan på olika sätt få stöd när de har
problem eller bekymmer med sina barn, men bara i
sällsynta undantagsfall kan och bör föräldraansvaret
överlåtas på ''samhället''.
Men det är inte endast behovet av normbildning som gör
föräldrarollen så viktig. Föräldrar måste också aktivt delta i
sina barns liv. Idag finns det många föräldrar som inte vet
eller vill veta vad deras barn gör när dessa är utanför
hemmet. Vi menar att föräldrarollen innefattar ett ansvar
att delta i sina barns fritidssysselsättningar, lära känna deras
kamrater, veta och ställa krav på var barnen vistas. Detta
kan möjligen låta som en ny variant av tidigare
generationers auktoritära barnuppfostran. Det är i så fall en
vantolkning. Vi menar att det är angeläget att föräldrar är
aktiva och visar ett positivt intresse för sina barn. Föräldrar
som helt struntar i sina barn gör minst lika stor skada som
överbeskyddande och auktoritärt kontrollerande föräldrar.
Våldskommissionen betonar i sitt slutbetänkande ''Våld
och brottsoffer'' (SOU 1990:92) att ansvaret för barns
socialisering och utveckling alltmer har övertagits av
samhället. Detta har medfört att föräldrar ''kanske
härigenom känt osäkerhet i sin roll som fostrare och därför
i stor utsträckning överlåtit denna funktion på de
professionella fostrarna inom förskola och skola'', skriver
våldskommissionen.
I den senaste tidens debatt har många exempel också
givits på positiv föräldramedverkan när barnen vistas
utanför hemmet. Ett exempel på detta är s.k.
fotpatrullering. Bakom detta döljer sig inte någon typ av
medborgargarde utan i stället en närvaro av vuxna under
kvälls- och nattetid på sådana ställen där ungdomar vistas,
exempelvis nöjeslokaler, fritidsgårdar och
centrumanläggningar. Bl.a. föreningen Våga Värna
Varandra, som stöds av några försäkringsbolag, har varit
initiativtagare till sådan verksamhet.
Skolans ansvar
Vid sidan av föräldrarna, som givetvis har
huvudansvaret, har alla andra vuxna som har kontakt med
barn och ungdom ett ansvar för att de unga skall lära sig att
skilja på vad som är rätt och orätt, på vad som är ett
acceptabelt uppträdande och vad som är oacceptabelt.
Särskilt gäller detta ansvar för skolan och skolans personal.
Förutom att påverka attityder är det angeläget att skolan
informerar eleverna om konsekvenserna av våld och annan
kriminalitet. Det kan t.ex. gälla vilka fysiska skador som
lätt uppstår genom misshandel och vilka juridiska
efterräkningar som våldsverkaren har att räkna med.
Läkare, poliser och brottsoffer bör ges möjlighet att
medverka i skolorna.
Polisen
Sverige har brist på poliser, särskilt i storstäderna.
Folkpartiet liberalerna har därför tillsammans med de
övriga borgerliga partierna under många år krävt att
intagningen till polisutbildningen skall öka. Regeringen har
nu, sent omsider, i stort sett anslutit sig till våra krav.
Systemet med särskilda ungdomsrotlar inom polisen har
visat sig vara en bra metod att samla kunskap och
effektivisera åtgärder mot ungdomsbrottslingar. Sådana
särskilda rotlar borde införas inom flertalet polisdistrikt.
Många ungdomsbrottslingar har invandrarbakgrund.
Från olika håll har det framförts att man till
polisutbildningen borde rekrytera fler personer med
invandrarbakgrund. Dessa poliser skulle både kunna vara
goda förebilder och lättare förstå och utreda
invandrarungdomar med kriminellt beteende. Vi delar den
uppfattningen.
Polisens närvaro på gatan anses ha en viss dämpande
effekt på brottsligheten. Vi tror därför att det vore en fördel
för bekämpande av brott och inte minst gatuvåld om polisen
gav högre prioritet åt verksamheten med kvarterspoliser.
Men fler poliser löser ingalunda ensamt problemet.
Rikspolischefen Björn Eriksson har framhållit att polisen
ensam inte kan förhindra allt våld. Det säger sig självt att
polisen inte kan vara överallt.
Alkohol och narkotika
Sambandet mellan alkohol- och narkotikamissbruk och
kriminalitet är så tydligt att det är svårt att tänka sig någon
isolerad brottsbekämpande åtgärd som skulle ha större
genomslagskraft än en framgångsrik kamp mot missbruket.
Vi har därför sedan många år föreslagit ett omfattande
åtgärdsprogram som vi återigen framför i vår
missbruksmotion.
Narkotika
Hot om fängelse har små utsikter att få redan etablerade
missbrukare att avhålla sig ifrån allvarligare brott. Lyckas
däremot narkomanen bli fri från sitt missbruk ökar
förutsättningarna kraftigt för att han eller hon skall avstå
från att begå brott -- oavsett vilka andra brottsförebyggande
orsaker som vidtas eller inte vidtas.
Ett förslag som vi framfört under lång tid men hittills inte
fått gehör för är att skärpa reglerna för s.k. kontraktsvård.
Kontraktsvård innebär att en missbrukare i stället för att
dömas till fängelse underkastar sig behandling. Dagens
regler är emellertid tandlösa eftersom missbrukaren, om
han avbryter vården, inte kan dömas till fängelse.
Kontraktsvården betraktas därför mera som en genväg förbi
fängelsestraffet än som ett konstruktivt alternativ till detta.
Vi menar därför att reglerna om kontraktsvård måste
ändras så att sådan påföljd kan utdömas inom ramen för ett
villkorligt fängelsestraff. Denna fråga behandlas i vår
partimotion om liberal kriminalvårdspolitik.
Alkohol
Även om många av ungdomsvåldsverkarna inte är
etablerade missbrukare är det otvetydigt att tonåringars
alkoholvanor förklarar mycket av ungdomskriminaliteten.
Att pressa ned alkoholkonsumtionen är därför en av de
allra viktigaste åtgärderna för att hejda
ungdomsbrottsligheten.
Prisinstrumentet måste utnyttjas effektivare, langning
måste förhindras och medvetenheten och kunskaperna om
barns livsvillkor i missbrukarmiljöer måste öka. Utöver
dessa exempel föreslår vi en rad ytterligare åtgärder i vår
partimotion om missbruk.
Förslagskatalog
Utöver de ovan angivna principiella frågorna om
attityden till ungdomskriminalitet vill vi redovisa våra
konkreta förslag på åtgärder. Vi har delat in förslagen i
sådana som fordrar lagstiftning eller praxisändringar och
sådana som kan åstadkommas utan några övergripande
riksdags- eller myndighetsbeslut.
Lagstiftningsåtgärder--praxisändringar
Åtgärder för att öka snabbheten och konsekvensen i
rättssystemet
Anhållande -- häktning av minderåriga
Möjligheterna är begränsade att anhålla och häkta
ungdomar mellan 15 och 17 år. Många av de värst belastade
ungdomsbrottslingarna känner väl till denna regel.
Företrädare för polis och sociala myndigheter möts därför
ofta av attityden att det är ''gratis'' att begå brott.
Ungdomarna vet att om de grips är det ''värsta'' som kan
hända att de får åtalsunderlåtelse eller överlämnas till vård
enligt socialtjänstlagen. Detta upplevs inte bara som
stötande utan innebär också en mycket otydlig signal från
samhället om hur allvarligt man ser på brott.
Det måste även i fortsättningen vara de sociala
myndigheterna som i det övervägande antalet fall får
ansvaret för vad som händer med lagöverträdare i
åldersgrupperna 15--17 år. Vi menar dock att polisen bör
ges större möjligheter att hålla en 15--17-åring i förvar,
exempelvis genom att förutsättningarna för förvarstagande
ändras från synnerliga skäl till särskilda skäl. Om detta
skulle visa sig vara otillräckligt vill vi inte utesluta att man i
framtiden helt överger dessa begränsningsregler.
Regeringen har aviserat att förslag till ändringar i polislagen
skall föreläggas riksdagen för att uppnå detta. Vi vill
understryka att detta är viktigt. Vi förbehåller oss dock
rätten att bedöma regeringens förslag utifrån dess
förtjänster när vi ser det i verkligheten.
Vi anser inte att själva anhållningstiden skall ses som ett
straff. Men genom att få utökade möjligheter att anhålla
och häkta kan polis och åklagare hålla kontroll över den
ungdomskriminelle till dess vederbörande blivit ställd inför
domstol och fått sitt straff. Vårt förslag, som förutsätter att
ungdomsmål handläggs med yttersta skyndsamhet, innebär
att samhällets reaktion kommer mycket snabbare och blir
mer konsekvent.
Jourdomstolar och handläggningstider
Vi har under en följd av år redovisat förslag i syfte att
påskynda handläggningen av brottsutredningar och mål där
ungdomar är inblandade. Det är mycket viktigt att
samhällets reaktion på brott begångna av ungdomar, hur
den än yttrar sig, kommer i så nära anslutning till brottet
som möjligt. Den försöksverksamhet som f.n. pågår med att
korta handläggningstiderna i ungdomsmål måste snarast
utvärderas och leda till förändringar.
Men även vad gäller själva domstolsförfarandet anser vi
att en snabbare handläggning är eftersträvansvärd. Vi har
därför under flera år föreslagit att ett system med
jourdomstolar för unga inrättas. Regeringen bör snarast
lägga fram förslag om detta.
Föräldrars närvaro vid rättegång
Ett annat förslag är att föräldrar till unga lagöverträdare
skall underrättas om, och engageras i, polisutredningen.
Riksdagen har under senare år -- på förslag från folkpartiet
liberalerna -- bl.a. beslutat att vårdnadshavarna alltid skall
underrättas när barn under 18 år misstänks för brott, men
vi har ännu inte fått gehör för förslaget att vårdnadshavarna
också bör åläggas att närvara vid domstol när deras barn
står inför rätta. Genom sin närvaro kan föräldrarna inte
bara ge sitt barn stöd utan också informera sig om den
eventuella påföljd som barnet kan få.
Föräldrarnas närvaro skall jämställas med de regler som
idag gäller för vittnen, dvs. en skyldighet att infinna sig. Vi
är dock medvetna om att det i vissa fall kan vara skadligt för
barnet om vårdnadshavaren kallas. I sådana fall bör
undantag göras. Regeringen bör lägga fram förslag till
regler på detta område.
Hårdare straffsatser vid upprepad brottslighet
I vår motion om brottsoffer och brottsbekämpning
utvecklar vi våra synpunkter på strafflängden vid upprepad
brottslighet. I detta sammanhang vill vi betona hur
angeläget det är att det vid straffbestämningen klart framgår
att det är en försvårande omständighet att ha återfallit till
brott. Även våldskommissionen har uttalat denna
uppfattning. Samhällets signaler till framförallt unga
människor måste vara mycket tydliga: brottslighet kan inte
accepteras.
Även ur psykologisk synvinkel är det viktigt att
ungdomar som är på väg in i kriminalitet uppfattar att varje
steg de tar är mer förkastligt ur samhällets synvinkel. En
''åtgärdstrappa'' av allt starkare reaktioner från samhällets
sida skall eftersträvas.
Vårdnadshavares skadeståndsskyldighet
Föräldrar är idag i praktiken inte ekonomiskt ansvariga
för sina barns skadegörande handlingar. Storstockholms
Lokaltrafik kan t.ex. inte gå till föräldrarna och begära
ersättning när en tonåring har klottrat ned ett
tunnelbanetåg.
Brottsförebyggande rådet bedriver för närvarande ett
forskningsprojekt där man undersöker om graden av
föräldrarnas ekonomiska ansvar för deras barns
skadegörande handlingar har någon effekt på
ungdomsbrottsligheten. Bland annat har jämförelser gjorts
med amerikanska förhållanden där ett bättre sådant
samband finns. Studierna lär visa att direkt ekonomiskt
föräldraansvar har en gynnsam effekt på brottsligheten.
Vi menar därför att det finns starka skäl att överväga en
sådan ändring av skadeståndsreglerna i Sverige att
föräldrarnas ekonomiska ansvar för deras barn ökar.
Motivet för en sådan lagändring skulle vara att från
samhällets sida klart markera att föräldrarna har ett ansvar
för sina barn och inte kan lasta över detta på näringsidkare,
försäkringsbolag eller andra. Regeringen bör låta utreda
denna fråga.
Samhällstjänst
Folkpartiet liberalerna har under många år drivit kravet
på att Sverige borde införa ett system med samhällstjänst.
Riksdagen beslutade under förra riksmötet äntligen om
en försöksverksamhet med samhällstjänst. Den nya
påföljdsformen skall vara ett alternativ till fängelse. Det
innebär att samhällstjänst endast kan användas för de allra
mest belastade unga ungdomsbrottslingarna eftersom
förutsättningarna för att döma 15--17-åringar till fängelse är
begränsade. För de äldre ungdomarna bör emellertid
samhällstjänst vara ett bra alternativ till fängelse som oftast
är inledningen till en fortsatt kriminell karriär.
Vi menar dock att det vore önskvärt om samhällstjänst
kunde komma ifråga även för ungdomar mellan 15 och 17
år, även om samhällstjänsten då inte är ett alternativ till
fängelse. Regeringen bör därför lägga fram förslag om
försöksverksamhet med samhällstjänst även för denna
åldersgrupp.
Åtalsunderlåtelse
En åklagare har stora befogenheter att ge
åtalsunderlåtelse för brott som begås av ungdomar mellan
15--17 år. För att undvika att brott begångna av dessa
åldersgrupper betraktas som ''gratis'' är det viktigt att
åklagarna är mycket restriktiva med att bevilja
åtalsunderlåtelse.
Rikspolischefen Björn Eriksson har också framfört sin
oro för att åklagarna är för generösa med åtalsunderlåtelse.
Eriksson har istället föreslagit en lösning som innebär att
åklagarna på något sätt skulle utfärda villkorad
åtalsunderlåtelse. Det är viktigt att åklagaren gör klart för
ungdomar att de blir åtalade om de inte sköter sig i
fortsättningen. Den nuvarande regeln om återkallelse av en
beviljad åtalsunderlåtelse är alltför restriktiv. Vi menar att
en vid regel om villkorad åtalsunderlåtelse istället bör
införas. Regeringen bör ges i uppdrag att lägga fram förslag
om detta.
Tidiga stödinsatser
Många av dem som arbetar med barn och ungdomar kan
med stor säkerhet peka ut vilka individer -- i en skolklass,
på ett daghem eller bland stamgästerna på en
ungdomsgård -- som ligger i riskzonen för att bli framtidens
utstötta, missbrukare eller brottslingar. En vetenskaplig
undersökning, byggande på material från 1956 års
klientelundersökning och som alldeles nyligen redovisats av
Jerzy Sarnecki på brottsförebyggande rådet, visar att det
går att med tämligen enkla bedömningsfaktorer rörande ett
barns tillvaro ringa in ''riskindivider'' med kraftigt ökad risk
för att bli missbrukare.
Undersökningen bygger på en lista med sju faktorer -- av
karaktären ''någon av föräldrarna missbrukare?'' eller ''hur
bedömer skolpersonalen barnens hemsituation'' -- där, för
en grupp undersökta pojkar, svaren på listans frågor vägts
ihop. Som bäst kunde man ha sju positiva svar, som värst
sju negativa svar. Av de ettusen ungdomar som ingick i
undersökningen hade de flesta en övervägande del positiva
svar på frågorna. En mycket liten grupp -- 30 barn -- hade
klar övervikt av negativa svar. Av dessa 30 individer blev
tolv narkomaner, dvs 40 %. Detta är 20 gångers
överrepresentation jämfört med genomsnittet, och hela 200
gångers överrepresentation jämfört med den grupp av barn
med övervägande goda hemförhållanden, som trots allt
utgjorde en majoritet. Inom hela kollektivet återfanns
endast 21 missbrukare; de tolv utsatta dominerade alltså
denna grupp. Undersökningen gäller visserligen
missbruksproblematik, men som vi ovan varit inne på är
detta oftast liktydigt med brottslighet.
Vi drar två slutsatser av denna undersökning. För det
första stöder den tesen om att det går att med tämligen stor
säkerhet ringa in grupper av individer som löper ökad
risk för missbruk och brottslighet, medan det är avsevärt
svårare att peka ut individer som kommer att bli
missbrukare eller brottslingar. Det var ju trots allt 18 barn
som inte blev narkomaner även i den sämst ställda gruppen.
För det andra understryker det att socialtjänsten genom väl
avvägda insatser har en oerhört viktig roll att spela för att
motverka missbruk och kriminalitet på ett mycket tidigt
stadium.
Vårdformer
Ett av de största bekymren med ungdomsbrottslingar är
att finna lämpliga straff- och vårdformer. Den vanligaste
vårdformen, s.k. §-12-hem, fyller enligt vår uppfattning en
mycket viktig funktion. Det är därför otillfredsställande
att -- vilket framhållits i en tidigare proposition från
regeringen -- under 1989 c:a 500 ansökningar om placering
i §-12-hem avslagits p.g.a. platsbrist. Delvis hade denna
situation kunnat undvikas om folkpartiet liberalerna
tidigare fått gehör för våra åsikter om bl.a. utformningen av
avtalet mellan staten och kommunförbunden rörande §-12-
vården.
De senaste åren har det vid flera tillfällen blivit stor
uppmärksamhet i massmedia kring fängelsedomar för unga
lagöverträdare. Tillgänglig statistik från 1989 visar att under
detta år 52 ungdomar under 18 år dömdes till fängelse. Det
kanske mest extrema fallet rörde en 15-årig pojke från en
mellansvensk stad som åtalades vid Ludvika tingsrätt. I
målet inhämtades yttrande från socialnämnden i hans
kommun. Det framkom i yttrandet att pojken var väl känd,
men att kommunen inte ansåg sig kunna hjälpa honom. Det
fanns inte plats för honom i de för kommunen tillgängliga §-
12-hemmen, och en förfrågan till andra sådana hem i landet
hade varit resultatlös. Tingsrätten hade då inte något
alternativ till att döma pojken till fängelse. Detta är djupt
tragiskt och ger en tydlig varningssignal.
Att systemet i dag inte fungerar tillfredsställande tycks
alla vara överens om. Vad man skall göra åt detta är svårare
att svara på. Till att börja med måste fall av denna typ
analyseras noga. I den debatt som uppstod efter det att
domen blivit känd har flera hem för ungdomar meddelat att
de hade kunnat ta hand om pojken. Den socialnämnd som
stod bakom yttrandet har, för att de rättsliga frågorna skall
belysas, JO-anmälts av folkpartiets ungdomsförbund. Vi
tror oss dock redan nu kunna anvisa några förslag till
inriktning av det fortsatta arbetet.Det måste bedrivas ett
bättre förebyggande arbete för att hjälpa ungdomar som
håller på att komma på glid. Den nya lagen med särskilda
bestämmelser om vård av unga (LVU) vidgar möjligheterna
till sådana insatser, vilket vi tycker är bra. Avgörande är
dock vilka resurser som kommunerna kan avsätta för sådan
verksamhet. Vår övertygelse är att det krävs mer av
reaktioner från samhällets sida även vid små och lindriga
förseelser och att alla ungdomar som begår brott eller grips
för t.ex. fylleri bör bli föremål för uppmärksamhet under
någon tid. Inte minst den undersökning vi ovan redogjort
för visar att socialtjänsten har en nyckelroll genom
möjligheten till tidiga insatser.Familjehem, hem för vård
och boende samt s.k. § 12-hem fyller alla en viktig funktion.
Fortbildningen av den personal som är verksam inom dessa
vårdformer måste ses över, för att utröna om den behöver
förstärkas. Vi har under en följd av år bl.a. krävt ökade
insatser för fortbildning av familjehemspersonal.Bristen
på §-12-hem måste hävas. Här krävs ökad regional
samverkan för att trygga tillgången på sådana platser för
kommuner med varierande storlek och med från tid till
annan varierande behov.Ingen skall kunna ''straffa'' sig
ut från LVU-vård genom att uppföra sig alltför våldsamt.
Olika lösningar som alternativ till det är tänkbara. En
möjlighet är att inrätta en handfull LVU-hem med särskilt
hög bevakningsgrad. Det kan enligt vår mening tänkas att
staten skulle vara den lämpligaste huvudmannen för en
sådan inrättning. De ungdomar som i påföljdsfrågan ligger
på gränsen mellan fängelse och placering i §-12-hem måste
i varje enskilt fall beredas den bästa vårdformen -- oavsett
vem som får bekosta vården. Ingen skall ens kunna
misstänka att ungdomar bollas mellan vårdformer med
statligt huvudmannaskap och vårdformer med kommunalt
huvudmannaskap beroende på resursbrist. En förebild för
sådana hem skulle USA:s s.k. Youth Authorities kunna
vara. Dessa hem bör vara fristående från såväl social- som
kriminalvården i övrigt.Slutligen menar vi att vanligt
fängelse inte kan undvikas för de allra värsta
ungdomsbrottslingarna. Vi anser dock att detta är behövligt
för högst en handfull ungdomar och inte är eller bör vara
någon standardlösning. Fängelse återanpassar ingen utan är
enbart ett sätt att skydda samhället från den kriminelle. De
ungdomar som trots allt kommer att dömas till fängelse bör
i framtiden -- i enlighet med vad som krävs av Sverige enligt
FN-konventionen om barnets rättigheter -- hållas åtskilda
från vuxna interner.
Registrering av brott av barn
Justitieutskottet har under hösten påpekat behovet av en
tillförlitlig information om brott av barn under 15 år. Frågan
utreds av den interdepartementala arbetsgrupp som skall
studera hur rättsväsendets och socialtjänstens insatser
lämpligen samordnas.
En sådan statistik skulle öka kunskaperna om
brottslighetens omfattning och karaktär hos barn och unga.
Den skulle också ge ökade möjligheter att snabbt ingripa
när en tonåring börjar visa asociala tendenser.
Vi menar därför att regeringen snarast bör lägga fram
förslag om registrering av brott begångna av barn under 15
år.
Åtgärder som inte kräver lagändringar
Samordning mellan socialtjänsten och kriminalvården
Många som är verksamma inom socialtjänsten, polisen,
rättsväsendet m.fl. påtalar ständigt hur svårt det är att nå
resultat eftersom inblandade myndigheter arbetar
oberoende av varandra. Om t.ex. en länsrätt beslutat att en
ung person skall omhändertas för placering är det viktigt att
beslutet genast verkställs av de sociala
myndigheterna. Det får inte förekomma tids- och
informationsglapp mellan de berörda myndigheterna som
innebär att den unge lämnas vind för våg att begå nya brott.
Snabbhet och samarbete måste på något sätt premieras,
såväl ekonomiskt som på andra sätt, för att förhindra
ytterligare brottslighet från den unges sida.
Snabba och tydliga reaktioner från samhällets sida
På annat ställe i denna motion har vi föreslagit att
jourdomstolar skall införas för att samhällets reaktion skall
komma i så nära anslutning som möjligt till brottet.
De långa handläggningstiderna hos polis och
åklagarmyndigheter kan inte accepteras. Åtgärder för att
söka förnya och effektivisera polis och åklagarväsende
framförs i vår motion om polisens och rättsväsendets
förnyelse.
Vidare måste kommunerna tillse att det finns tillräckliga
placeringsmöjligheter i § 12-hem. Om kommunerna inte
ekonomiskt klarar av detta har riksdagen ett ansvar för att
tillräckligt antal platser finns. Vi är inte främmande för
tanken att dessa hem i framtiden ställs under statligt
huvudmannaskap, om det visas att kommunerna inte klarar
av att tillgodose behoven.
Lokala insatser behövs
Det går inte att befria landet från ungdomsbrottslingar
enbart genom riksdagsbeslut. Den uppfattningen vore lika
verklighetsfrämmande som att tro att inga medborgare lider
nöd bara för att vi har en socialtjänstlag som tillförsäkrar
alla en skälig levnadsnivå.
Det finns alltid många problem och åtgärder som bara
kan upptäckas och åtgärdas i den ungdomskriminelles nära
omgivning, exempelvis inom skolan eller av de sociala
myndigheterna. Ett bra exempel på att det går att
åstadkomma mycket på det lokala planet, dvs. hos dem som
dagligen har med ungdomarna att göra, är det utmärkta
åtgärdsprogram som Stockholms kommun tog fram
häromåret. En mängd förslag som i princip inte skulle kräva
några lagändringar eller ökade ekonomiska resurser
lämnades till kommunledningen.
Bland tänkvärda förslag ur programmet kan nämnas:
akuthem för ungdomar innan en §-12-plats föreligger
punktbevakning av vissa av de mest belastade
ungdomarnaexempel på individuella vårdprogram som
är flexibla och utgår från varje tonårings förutsättningar.
Det finns således förslag till lösningar -- det gäller bara
att lyssna till och utnyttja de personer som sitter inne med
förslagen.
Individuella och tidiga insatser behövs
Det bästa sättet att förhindra ungdomskriminalitet är att
i tid ingripa när en ung person uppvisar asocialitet.
Socialtjänsten, åklagarna och polisen har ett tungt ansvar
att redan när den första förseelsen begås klart markera att
samhället inte accepterar kriminellt beteende.
Man kan inte begära att ungdomar med dåliga
förutsättningar skall bli skötsamma om samhället inte
reagerar förrän de utvecklat ett kriminellt beteende.
Förslag på sådana tidiga reaktioner och insatser ger vi på
andra ställen i denna motion.
Som politiker måste vi också ge dem som arbetar med
ungdomar förtroendet att bedöma vad som passar varje
ungdomskriminell bäst. Varken politiker eller allmänhet
har rätt att kräva absolut rättvisa eller likformighet i vården
om den är effektiv.
De ideella organisationerna
Kriminalitet bland ungdomar hänger ofta samman med
sysslolöshet och gängbildning. Kommunerna och
folkrörelserna har därför ett viktigt ansvar att genom ett
attraktivt föreningsliv och fritidsverksamhet ge barn och
ungdomar meningsfulla alternativ. När sådan verksamhet
planeras är det viktigt att ungdomarnas egna önskemål tas
tillvara -- det är ungdomarna själva och inte vuxna
planerare som vet vad som mest efterfrågas.
Jourverksamhet för socialarbetarna
Idag bedrivs den mesta verksamheten inom
socialtjänsten på kontorstid. Fälttjänstgöring förekommer,
men inte i tillräcklig omfattning. Många, däribland
rikspolischefen, anser att en av de viktigaste
brottsförebyggande verksamheterna är att ha fältarbetare
ute på nätterna på de platser där ungdomar rör sig. Vi delar
uppfattningen att fältinsatserna måste öka så att
socialarbetare genom en massiv närvaro på utsatta platser,
t.ex. spårvägs- och tunnelbanestationer, centrala torg,
centralstationer, diskotek etc., kan förebygga brottslighet.
Konfrontation med offren
Vi tror att många kriminella, särskilt ungdomar, har en
diffus uppfattning om vilken skada de åstadkommer, såväl
fysiskt och psykiskt som ekonomiskt. Annars skulle inte så
mycket meningslös ungdomskriminalitet förekomma. Vi
anser att ungdomar som t.ex. vandaliserat skall möta dem
som drabbats av skadegörelsen. Detta kan exempelvis vara
lärare, butiksägare, SJ- eller tunnelbanepersonal etc.
Vidare måste man göra klart för ungdomarna vilka
ekonomiska värden som brottsligheten förstör. Inom
exempelvis samhällstjänstens regi kunde den dömde pröva
på vad det kostar i tid och pengar att återställa en
vandaliserad tunnelbanevagn eller sönderslagen skola.
Legala förutsättningar för detta finns i lagen om unga
lagöverträdare; det gäller bara att utnyttja reglerna.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om polisens betydelse och
möjligheter att förhindra ungdomsbrottslighet,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om insatser mot alkohol- och
narkotikamissbruk som ett led i kampen mot
ungdomsbrottslighet,1]
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om straffsatser vid
återfallsbrottslighet,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
lagstiftning om jourdomstolar för unga i enlighet med vad
som anförts i motionen,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till regler
om närvaroskyldighet för vårdnadshavare när deras barn
står inför rätta, i enlighet med vad som anförts i motionen,
[att riksdagen begär att regeringen utfärdar
tilläggsdirektiv till ungdomsbrottskommissionen (Ju
1990:07) rörande en utvidgad skadeståndsskyldighet för
vårdnadshavare avseende barns skadegörande
handlingar,2]
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till regler
om samhällstjänst för 15--17-åringar, i enlighet med vad
som anförts i motionen,
6. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändrade
förutsättningar för anhållande och häktning av 15--17-
åringar så att endast särskilda skäl skall behöva föreligga,
7. att riksdagen hos regeringen begär förslag till regler
om villkorad åtalsunderlåtelse i enlighet med vad som
anförts i motionen,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om hur organisationen för
omhändertagande av unga skall vara utformad,1]
8. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
lagstiftning avseende registrering av brott begångna av barn
under 15 år,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om åtgärder, för att förhindra
ungdomsbrottslighet, som ej fordrar lagstiftning.1]
Stockholm den 24 januari 1990
Britta Bjelle (fp)
Lars Sundin (fp)
Kjell-Arne Welin (fp)
Bengt Harding Olson (fp)