Samordning och klara anvarsförhållanden mellan
myndigheter9
Socialtjänsten skall åläggas ett samordningsansvar9
Positiva vuxna förebilder10
Föräldrarnas/vårdnadshavarnas roll i det förebyggande
arbetet10
Stöd till problemfamiljer10
Behandlingsgrupp för barn/ungdomar med särskilda
behov11
Skolan får ofta tidiga signaler11
Undervisning om värderingar12
Mobbning12
Gängbearbetning12
Punktmarkering13
Kvarterspolisens arbete13
Strafflagstiftning och påföljdssystemet14
Fakultativ frigivning vid 2/3 avtjänad strafftid14
Skärpt påföljd vid upprepad och/eller grov
brottslighet14
Ökad restriktivitet vid permissioner14
Särbehandling av långtidsdömda14
Restriktiv användning av rapporteftergift15
Restriktiv användning av åtalsunderlåtelse15
Skärpt kontroll av efterlevnad av föreskrift15
Samhällstjänst16
Ökade möjligheter att omhänderta personer som
uppträder berusade på allmän plats16
Värdegränsen mellan snatteri och stöld16
Ordningsbot för snatteri17
Särskilt om utländska medborgare och brott17
Våldsbrott18
Ungdomsvård19
Kvinnomisshandel/familjevåld19
Sexuella övergrepp mot kvinnor19
Barnmisshandel19
Sexuella övergrepp mot barn19
Våld i nöjeslivet och på allmän plats20
Utländska medborgare och brott20
Våldsverkare20
Våldsoffret20
Stöd till brottsoffren21
Program för stöd till brottsoffer21
Information till brottsoffer21
Individuella vårdprogram för våldsoffer21
Samhällsansvar för kvinnojourer/brottsofferjourer22
Fler brottsofferjourer22
Stöd till barnjourverksamhet22
Kvinnors hjälpbehov23
Stöd till kvinnojourer23
Skydd för utsatta våldsoffer23
Bygg ut jourfamiljssystemet23
Höjda skadeståndsbelopp och förskottsutbetalning av
skadestånd24
Lagen om målsägandebiträde24
Misshandel25
Ändring av tvåårsregeln25
Mansjourer/kriscentra26
Narkotikabrott26
Bekämpa narkotikamissbruket i alla led26
Narkotikafria kriminalvårdsanstalter27
Sänkt toleransnivå för innehav av narkotika27
Öka resurserna för tullen27
Förbättra resurserna för narkomanvården28
Stoppa nya preparat28
Eget bruk av narkotika28
Ungdomar och brott28
Ingripande och förundersökning30
Ungdomsrotel, ''ungdomsåklagare'' och
jourdomstol30
Påföljder för unga lagöverträdare31
Skadelindrande arbete31
Konfrontation och gottgörelse31
Ungdomskontrakt31
Vård vid ungdomshem32
Öppenvård i anslutning till ungdomshemmen32
Ungdomshemmens organisation32
Ungdomars alkoholmissbruk33
Drogfria nöjesalternativ33
Polisen33
Polisens uppgifter33 800
polisaspiranter34
Förbättra personaltillgången inom den lokala
polismyndigheten34
Vaktbolagens uppgifter34
Kriminalvården35
En god eftervård35
Psykiatrisk vård35
Bevakning i anstalt35
Frivården35
Häkten36
Sjukvårdssekretess i kriminalvårdsanstalt och
polisarrest36
Skydd för vittnen36
Ersättningen till nämndemän37
Utvärdering och forskning37
Hemställan37
Sammanfattning
Den ökande brottsligheten är ett allvarligt problem i det
svenska samhället. På sikt kan den ökande
brottsbenägenheten allvarligt hota det svenska samhällets
öppenhet och medverka till en utveckling där gemenskap
och ansvarstagande mellan människor försvåras.
En av politikens viktigaste uppgifter är att vidta åtgärder
för att ställa upp klara och entydiga gränser, att förebygga
brottslig verksamhet samt att reagera mot kriminalitet.
Reaktionerna mot våld och hot om våld måste vara särskilt
tydliga.
I denna motion presenterar centern förslag till inriktning
av det kriminalpolitiska arbetet framöver.
Det kriminalpolitiska arbetet ska ägna särskild
uppmärksamhet åt och prioritera resurser till områdena
brottsförebyggande arbete, våldsbrott,
narkotikabrott, ungdomskriminalitet, stöd till
brottsoffer samt ekonomiska brott med särskild
inriktning mot grövre miljöbrott
Det brottsförebyggande arbetet förutsätter ett brett
engagemang från olika myndigheter, ideella organisationer
och från allmänheten. Riksdagen har beslutat om en
folkkampanj mot våld, där allmänhetens engagemang och
beredskap att delta i brottsförebyggande arbete tas till vara.
Det är en uppgift för regeringen att initiera den beslutade
kampanjen.
När det gäller insatser och åtgärder för att effektivisera
den brottsförebyggande verksamheten föreslår centern
en utveckling av samarbetet mellan de rättsvårdande
myndigheterna och socialtjänsten, särskilda
behandlingsgrupper, genom samverkan mellan polis,
socialtjänst, skola, fritidshem och föräldrar, för barn och
ungdomar som befinner sig i riskzonen, särskilda insatser
mot mobbning, en prioritering av polisens
brottsförebyggande insatser främst genom
kvarterspolisarbete, gängbearbetning samt s.k.
punktmarkering.
När det gäller strafflagstiftningen och påföljdssystemet
anser centern det viktigt att såväl lagstiftningen som
samhällets sanktioner på lagöverträdelser speglar de
normer som råder i vårt samhälle. Det måste finnas en
rimlig avvägning mellan lagöverträdelse och straff.
Centern föreslår slopad villkorlig frigivning efter
halva avtjänade strafftiden, en återgång till fakultativ
villkorlig frigivning efter avtjänande av 2/3 av den utdömda
strafftiden, och i samband därmed ingen generell sänkning
av straffskalorna, skärpning av påföljderna vid upprepad
och/eller grov brottslighet, ökad restriktivitet när det
gäller permissioner för de mest brottsaktiva, ökad
restriktivitet när det gäller användandet av rapporteftergift
och åtalsunderlåtelse, en utökning av
försöksverksamheten med påföljden samhällstjänst att
omfatta hela landet, ökade möjligheter att omhänderta
personer som uppträder berusade på allmän plats,
återställande av värdegränsen mellan brottsrubriceringarna
snatteri och stöld.
Våld eller hot om våld innebär en synnerligen grov
kränkning av offret. Alla våldshandlingar är ett uttryck för
gärningsmannens bristande respekt för den angripnes
integritet. Våldsövergrepp medför vanligen långvariga
psykiska skador för offret förutom de fysiska men som
brottet kan leda till. Samhällets insatser för att skydda och
hjälpa brottsoffer är otillräckliga.
Centern föreslår därför förstärkningar i
brottsofferskyddet bl.a. genom ett samlat program för
stöd till brottsoffer, ytterligare utveckling av brottsoffer-,
kvinno- och barnjourer samt mansjourer, generell
höjning av skadeståndsbeloppen till brottsoffer, en
samhällsgaranti för att utdömda skadeståndsbelopp
utbetalas till offret, en utvidgning av brottsoffers
möjligheter att få s.k. målsägandebiträde, en skärpning
av påföljden för brottet grov misshandel, utveckling av
särskilda behandlingsprogram för våldsverkare, utökade
möjligheter för våldsoffer att få skydd från polis eller via
bevakningsföretag.
Drogmissbruk är en vanlig orsak till brottslighet. 80--90
% av alla gärningsmän som döms för grov misshandel är
påverkade av alkohol vid brottstillfället. Centern
presenterar i en annan motion (1990/91:c 000) förslag till
åtgärder för att komma tillrätta med alkoholmissbruket.
Narkotikamissbruk, vilket i sig är kriminaliserat, ligger
bakom många ''vardagsbrott'' som inbrott och häleri. För
att effektivisera insatserna mot missbruket föreslår centern
att reglerna kring narkotikaklassificering av preparat
förbättras för att snabbt kunna förhindra spridning av nya
sådana medel, att polisen får befogenheter att
omhänderta den som uppträder drogpåverkad på allmän
plats, att påföljden för brottet icke medicinskt bruk av
narkotika skall vara böter eller fängelse, att
narkotikapolisens insatser, regionalt och lokalt, mer än idag
bör riktas mot langare och missbrukare på gatunivå och i
''knarkarkvartar'', att narkotikakontrollen i
kriminalvårdsanstalterna, effektiviseras så att anstalterna
kan hållas narkotikafria, att intagna ska ha rätt till
placering vid narkotikafri anstalt.
Ungdomsbrotten skall, enligt centern, tillhöra de
områden som ska prioriteras av de rättsvårdande
myndigheterna. Idag är samhällets reaktioner på
ungdomsbrott otydliga. Ungdomarna får inte klara besked
om vilka gränser som gäller och om vilka sanktioner som
samhället kommer att vidta efter en lagöverträdelse.
Påföljdssystemet är inte utformat så att det i nämnvärd grad
kan omfatta unga människor. Andra sanktionsformer måste
tillkomma. Insatser som leder till att unga lagöverträdare
kan rehabiliteras är mycket angelägna. Föräldrarna är i
normalfallet den främsta resursen och måste engageras i det
rehabiliterande arbetet.
Centern föreslår att polisen får rätt att kvarhålla
ungdomar efter förhör för att kunna överlämna dem till
föräldrarna eller annan vuxen, att polisen och åklagaren
regelmässigt kallar den unge tillsammans med föräldrarna
till förhör, vid meddelanden om myndighetens beslut m.m.,
att frågan om registrering av brott begångna av barn
under femton år utreds, att systemet med ungdomsrotlar
i polisorganisationen byggs ut, att särskild personal i
möjligaste mån avdelas för att arbeta med ungdomsmålen i
åklagarorganisationen, att ungdoms- alternativt
jourdomstolar inrättas, att unga lagöverträdare får
möjligheter till skadelindrande arbete i betydligt större
utsträckning än idag, att unga lagöverträdare ska
konfronteras med sitt offer, om offret medger det, att
reglerna kring påföljden kontraktsvård förändras så att
påföljdsformen i större utsträckning kan omfatta unga
lagöverträdare, att en ny påföljdsform --
ungdomskontrakt -- införs, att konfliktråd inrättas, som
bör innehålla ett medlingsförfarande, att staten ska ha ett
övergripande ansvar för verksamheten vid s.k. § 12-hem
samt att antalet platser vid hemmen ökas, att
verksamheten vid hemmen ska omfatta såväl sluten som
öppen vård, att föräldrarnas ekonomiska ansvar skärps
för de skador som barnen kan åsamka andra.
När det gäller förslag till åtgärder för att effektivisera
arbetet med ekonomisk brottslighet med särskild inriktning
mot grova miljöbrott hänvisas till en särskild motion från
centern.
Vakansläget inom polisen är fortfarande allvarligt.
Avgångarna de kommande åren täcks inte av nyutbildade
poliser. Centern avvisar därför förslaget att reducera antalet
utbildningsplatser vid polishögskolan till 600 och föreslår
att antalet utbildningsplatser vid polishögskolan under
budgetåret 1991/92 skall vara 800. För att snabbt kunna
förbättra personalläget vid de lokala polismyndigheterna
föreslår vi 5 milj kr att användas främst för administrativa
tjänster.
Frivården bör tillföras ytterligare resurser.
Kunskaperna om orsakerna till brott är ofullständiga.
Även insikterna i effekterna av ingripanden och olika
påföljders påverkan på gärningsmännen är otillräckliga.
Centern föreslår därför satsningar på utvärdering och
forskning.
Effekterna av 1973 års kriminalvårdsreform bör
utvärderas. Därutöver föreslås
forskning/utvärderingsinsatser inom följande områden:
Utvärdering av olika behandlingsinsatsers effekter.
Könsrollernas betydelse för brottsbenägenheten.
Orsakerna till våld och kvinnomisshandel liksom
sambandet mellan pornografi och våld.
Brottsutvecklingen i korthet
Sedan 1950 har antalet polisanmälda brott mer än
sexdubblats. Över 1,2 miljoner brott polisanmäls numer
årligen. Rikspolisstyrelsen uppskattar att antalet anmälda
brott kommer att öka med 2--4 % åren framöver. Denna
utveckling måste brytas.
Antalet misshandelsbrott har ökat under 1980-talet.
Sedan år 1983 uppgår den genomsnittliga ökningen till drygt
5 % per år. Antalet fall av misshandel utomhus där offret
inte tidigare har träffat eller på annat sätt känt den som
utförde misshandeln har också ökat kraftigt under senare
år.
Tillgreppsbrotten dominerar och svarar för nära 70
procent av samtliga polisanmälda brottsbalksbrott.
Vanligast är stöld ur fordon och butiksstölder.
De regionala skillnaderna beträffande brottsligheten är
betydande. Stockholms, Göteborgs och Bohus län och
Malmöhus län har en genomsnittlig brottsnivå som är
nästan dubbelt så hög som i övriga län. Våldsbrottsligheten
är högst i storstadsområdena. Detta gäller särskilt
gatuvåldet.
Av allt våld som sker är det endast en liten del som
anmäls och som lagförs. Grövre våldsbrott anmäls oftare än
lindrigare och våld mellan obekanta oftare än våld mellan
bekanta. Antalet anmälda våldsbrott anses utgöra mindre
än en femtedel av samtliga våldshändelser med synlig
skada.
Anmälningsbenägenheten har ökat beträffande vissa
brott, t.ex. kvinno- och barnmisshandel. Toleransen mot
dessa kategorier av våldsbrott har således avtagit. Trots den
ökande benägenheten att anmäla dessa brott anses det s.k.
mörkertalet fortfarande vara mycket stort beträffande dessa
brottstyper. Brottslighetens totala omfattning framgår
således inte av brottsstatistiken.
Orsaker till brott
Kriminologerna framhåller två huvudorsaker till den
ökande brottsligheten -- det ökande antalet tillfällen till
brott och den bristande sociala kontrollen.
Koncentrationen av människor till stora städer och den
därmed ökade anonymiteten har bidragit till sociala
problem och ökad brottslighet. Familjesammanhållningen
har minskat.
En av orsakerna till våldsutvecklingen kan vara den
ökande kategoriseringen av människor. Tonåringar för sig,
gamla för sig, invandrargrupper för sig etc. Detta förstärker
främlingskapet mellan olika grupper och individer.
Alkoholen spelar en stor roll för att utlösa
våldshandlingar och andra brott. I en studie som
socialstyrelsen och BRÅ genomfört konstateras att ca 80 %
av de gärningsmän som under 1970-talet begick
våldsbrott med dödlig utgång mot kvinnor var akut
påverkade av droger -- huvudsakligen alkohol.
Narkotikamissbruket -- som i sig är straffbelagt -- är
också en bakomliggande orsak till en stor andel av
brottsligheten. Många bostadsinbrott, häleri m.fl. brott
begås av missbrukare.
För att komma åt de grundläggande orsakerna till våldet
är det viktigt att ha förståelse för och insikt i de
bakomliggande mekanismerna. Familjeupplösning, stora
omflyttningar inom landet och utbyggnad av nya stora
bostadsområden har i många fall lett till främlingskap,
social misär och även ökad brottslighet.
Rotlöshet och normupplösning är en grogrund för
våldet. Sambanden centralisering -- rotlöshet -- bristande
social kontroll och sociala problem måste därför stå klara
och bilda utgångspunkt för bl.a. regionalpolitiken. Därför
är det viktigt att hindra nya koncentrationsvågor och istället
föra en politik som utvecklar hela landet.
Centerpartiet driver en regionalpolitik som syftar till att
aktivt utveckla hela landet. Det är viktigt att människor
känner närhet och gemenskap och själva kan påverka
besluten som rör deras livsmiljö. Omflyttningen har lett till
ökade sociala problem i såväl glesbygd som tätort. I de
större tätorterna måste främst förorterna få en bättre social
struktur med både bostäder och arbetsplatser. Lokala
anläggningar för ungdomsaktiviteter är också viktiga för att
inte ungdomar skall söka sig till anonyma miljöer i
cityområden.
Brottsförebyggande arbete
Samhällets viktigaste uppgift i det kriminalpolitiska
arbetet är att bygga upp en väl fungerande
brottsförebyggande verksamhet. Arbetet måste utformas så
att den breda kompetens som finns representerad hos olika
myndigheter tas tillvara.
Brottsförebyggande arbete kan i sin vidaste mening
omfatta all samhällsverksamhet. Självklart är det riktigt att
exempelvis boendemiljön och bostadsområdenas
utformning påverkar brottsligheten i samhället. I denna
motion begränsas dock förslagen kring det
brottsförebyggande arbetet att omfatta de uppgifter som
ålagts polisen, kriminalvården, socialtjänsten, skolan och
den kommunala fritidsverksamheten. Därtill anser vi att
föräldrarnas möjligheter att delta i förebyggande arbete
som rör deras barn och ungdomar inte uppmärksammats i
erforderlig utsträckning.
Normbildningen
Varje samhällssystem bygger på en normbildning som
reglerar rätt och fel i umgänget mellan människor. Såväl
oskrivna som skrivna regler är viktiga för ett samhälles
funktion och påverkar dess utformning.
De oskrivna reglerna handlar inte sällan om ''vanlig
hyfs'', dvs. hur vi förväntar oss att bli bemötta av andra
människor och hur vi själva vill möta dem. Den som bryter
mot dessa regler kommer att drabbas av omgivningens
ogillande och betraktas som en avvikare. Den yttersta
konsekvensen av ett avvikande beteende är att avvikaren
stöts ut ur den vardagliga gemenskapen.
De ökande internationella kontakterna minskar
avståndet mellan olika länder och folk. Utbytet med
människor från olika kulturer ökar ständigt. Dagens
ungdomar lever i en miljö som innehåller inslag från andra
kulturer i en helt annan utsträckning än tidigare
generationer gjort. Detta skapar ett utrymme för mångfald
och kan leda till en ökad förståelse mellan olika folk.
Samtidigt kan den ökade internationaliseringen skapa
nya konflikter. Människor med sinsemellan helt olika
människosyn arbetar tillsammans. För att underlätta detta
samarbete är det nödvändigt att klargöra grunderna för det
svenska samhället och de värderingar som detta vilar på.
Den kristna humanistiska idétraditionen är basen för
normbildningen i vårt land. Av särskild vikt är att de som
kommer till vårt land blir medvetna om att kvinnor har
samma rättigheter som män.
De regler som bedömts vara speciellt viktiga att
upprätthålla har en särskild status och är dessutom förenade
med tvingande sanktioner som kan begränsa den personliga
friheten för dem som bryter mot dem. Den svenska lagen
stadgar rätt för alla människor till trygghet för liv och hälsa,
mänskliga fri- och rättigheter och rätt till skydd av den
personliga egendomen. Den som bryter mot dessa regler
ska straffas lika enligt lagen.
Det lagreglerade området måste vara väl definierat och
lagreglerna klara och entydiga. De sanktionssystem som är
knutna till lagarna måste upprätthållas. Om detta inte sker
kommer allmänhetens tilltro till rättssystemet att
urholkas.
Samordning och klara ansvarsförhållanden mellan
myndigheter
För att effektivisera det brottsförebyggande arbetet
krävs en gemensam policy när det gäller ingripanden av
skilda slag. Det krävs därutöver en samsyn mellan olika
myndigheter och organisationer.
Det är viktigt att regeringen tar initiativ till ett arbete
som syftar till att utarbeta övergripande strategier för
brottsförebyggande insatser särskilt bland barn och
ungdom. Företrädare för skola, sociala myndigheter,
kriminalvården och polisen bör engageras i verksamheten.
Målet för arbetet ska vara att få till stånd samordning
och en ökad samsyn mellan de olika myndigheterna när det
gäller arbetssätt och arbetsmetoder samt att tydliggöra de
ansvarsförhållanden som ska råda mellan myndigheterna
centralt och lokalt.
Det förebyggande arbetet kännetecknas av delvis oklara
ansvarsförhållanden mellan olika
myndigheter/organisationer, skilda synsätt från företrädare
för olika verksamheter om hur arbetet konkret ska bedrivas
och som en konsekvens av detta ett bristande samarbete
mellan olika myndigheter. Sammantaget leder detta till att
många lagöverträdare inte tas om hand på det sätt som
skulle vara bäst för dem själva och som skulle kunna
förhindra ytterligare brottslighet.
Ett antal uppmärksammade brottsfall under den senaste
tiden visar att ansvariga myndigheter inte haft tillräcklig
kunskap om främst unga brottslingars situation och därför
avstått från att ingripa. Samtidigt har andra
samhällsinstanser, som inte har ansvar för att vidtaga
åtgärder, haft informationer som skulle motiverat ett
samhällsingripande.
Socialtjänsten skall åläggas ett samordningsansvar
Socialtjänstlagen ålägger socialtjänsten ett stort ansvar
för de människor som bor och vistas inom en kommun och
som behöver stöd och hjälp. Samhället har därmed
markerat att kommunernas socialtjänst har att svara för den
grundtrygghet som människor behöver och som inte kan
tillgodoses på annat sätt.
Enligt lagen om vård av unga (LVU) och lagen om vård
av missbrukare (LVM) har socialtjänsten skyldighet att
vidta åtgärder för de barn/ungdomar och vuxna som löper
risk att skadas till liv och hälsa. Det är därför rimligt att
socialtjänsten får ett huvudansvar för att samordna skilda
myndigheters/ organisationers insatser när det gäller
brottsförebyggande arbete lokalt. Detta ansvar bör regleras
i lag.
På vissa orter har särskilda samarbetsgrupper bildats
mellan skolan, socialtjänsten och polisen. Detta är ett
tillvägagångssätt som visat sig vara mycket framgångsrikt
och bör därför leda till efterföljd.
Skolans, hemmets och socialtjänstens gemensamma
ansvar för elevernas sociala utveckling bör anges i
socialtjänstlagen och skollagen. Det är viktigt att t.ex.
sekretesslagstiftningen har sådan utformning att samarbetet
mellan berörda organ på detta område inte förhindras. En
översyn av sekretesslagen, för att komma tillrätta med de
problem som finns när det gäller information mellan
myndigheter, är därför angelägen.
Positiva vuxna förebilder
Vuxna måste agera på ett tillräckligt konsekvent och
tydligt sätt i förhållande till barn och ungdomar. Barn
behöver vuxna av båda könen som goda förebilder.
Många ungdomar som har problem saknar manliga
förebilder. De ensamma mammorna kan inte vara både
mamma och pappa. Ett projekt att finna ''nya pappor'' till
vilsna ungdomar har startats i Stockholm; män som
engagerar sig i ungdomarnas liv och stödjer dem när det
behövs. Liknande projekt bör initieras på andra håll i
landet.
Föräldrarnas/vårdnadshavarnas roll i det förebyggande
arbetet
Föräldrarna har huvudansvaret för att deras barn och
ungdomar lär sig att känna respekt för andra människors liv
och egendom.
Föräldrarnas roll i det förebyggande arbetet måste
omvärderas. De allra flesta föräldrar till barn och ungdomar
med sociala problem och missbruksproblem söker aktivt
hjälp. Föräldrarna måste därför betraktas som en resurs i
arbetet.
Stöd till problemfamiljer
För familjer med stora problem krävs ett omfattande
stöd från de sociala myndigheternas sida. Det gäller familjer
med grava missbruksproblem och kriminell belastning. Ett
stöd från samhällets sida ersätter dock inte stöd och hjälp
från släkt och vänner. Redan tidigt kan man ofta se och
förstå vilka barn som löper risk att fara illa och därför måste
de samhälleliga insatserna sättas in tidigt. Det är enligt vår
mening viktigare att aktivera de naturliga sociala nätverk
som finns omkring en familj än att genom olika
myndighetsåtgärder söka lösa familjens problem.
Ett alternativ till samhällsvård är att socialsekreterarna
skriver kontrakt med problemfamiljerna. I kontraktet
anges föräldrarnas egna förslag till lösningar. Avsikten är att
ta tillvara föräldrarnas kunskaper om och engagemang i
barnens situation. Det är angeläget att utveckla denna
''kontraktsvård'' ytterligare liksom att finna andra
alternativa vårdformer till samhällsvård.
Behandlingsgrupp för barn/ungdomar med särskilda
behov
För det begränsade antal barn och ungdomar, som har
behov av särskilda insatser av brottsförebyggande karaktär
för att förhindra att de glider in i allvarlig brottslighet, bör
behandlingsgrupper bildas. I denna behandlingsgrupp ska
företrädare för skola/skolhälsovård och polis ingå. Även
företrädare för andra verksamheter som sjukvård och fritids
kan delta. Föräldrarna har en självklar plats i arbetet. Bara
i de fall när barnet/ungdomen kan komma till skada om
föräldrarna medverkar ska dessa ställas utanför.
Bland behandlingsgruppens medlemmar bör en person
utses med uppgifter att hålla särskild kontakt med
barnet/den unge. Den person som har den mest frekventa
kontakten med barnet/ungdomen bör främst komma ifråga
som kontaktman. En huvuduppgift för kontaktmannen är
att utveckla positiva sociala nätverk för barnet.
Kontaktmannen ska kontinuerligt informera socialtjänstens
personal om barnets/den unges utveckling. Socialtjänstens
företrädare, föräldrarna och kontaktmannen ska, var för
sig, ha möjlighet att sammankalla behandlingsgruppen.
Skolan får ofta tidiga signaler
Skolan skall förmedla kunskaper och färdigheter. Den
har också en viktig fostrande roll. Klasserna måste vara små
för att eleverna skall kunna tillgodogöra sig undervisningen
ordentligt. Genom bl.a. centerns agerande har riksdagen
numera beslutat bifalla kravet om 25 elever i varje klass.
Skolans lärare och övrig personal kommer i kontakt med
alla barn och ungdomar. De har därmed en -- i förhållande
till andra samhällsfunktioner -- god möjlighet att följa barns
och ungdomars utveckling och att tidigt kunna upptäcka
sociala problem och begynnande kriminalitet. Även
förskolan har möjligheter att tidigt kunna upptäcka barn
med sociala störningar.
Personalen i skolan, lärare och elevvårdspersonal, har
däremot små möjligheter att ingripa och stödja de elever
som kräver särskild hjälp utanför skolans ram. Skolan kan
bara slå larm -- till socialtjänst och polis -- och varsko
föräldrar.
Samtidigt är det så att avancerade ungdomsbrottslingar
ofta visar att de har allvarliga problem redan i skolan. De
har koncentrationssvårigheter i större utsträckning än andra
barn. Skolk är en varningssignal. Ungdomsbrottslingar har
oftare än andra barn mobbat eller blivit mobbade under sin
skoltid. Numer finns det även vetenskapligt material som
tyder på att de s.k. värstingarna i större utsträckning än
andra barn och ungdomar har läs- och skrivsvårigheter.
Det faktum att flertalet barn med problem i skolan växer
upp till välanpassade vuxna har emellertid hittills ofta tagits
till intäkt för att behovet av stödinsatser kan anstå. Först när
problemen blir akuta eller situationen i skolan upplevs som
hotande finns det möjligheter för skolans personal att
koppla in t.ex. socialtjänsten. Då har den negativa
utvecklingen för barnet ofta gått för långt.
Undervisning om värderingar
Skolan måste mer uppmärksamt arbeta med normfrågor.
Barnen måste tidigt lära sig att respektera de grundläggande
rättsregler som råder, bl.a. i umgänget mellan människorna.
Undervisningen bör i dessa frågor vara så konkret som
möjligt. Undervisningen om droger och sambandet droger--
våld måste också ges större utrymme och göras mer effektiv.
Möjligheterna att samarbeta med polis/kriminalvård ska
därför utvecklas.
Också förskolan har ett stort ansvar att lära barnen de
grundläggande normer som är en förutsättning för vårt
samhälle.
Mobbning
I en undersökning anges mer än 10 % av eleverna vara
offer för mobbning. Andra undersökningar har givit än mer
alarmerande resultat.
Skälen till de varierande uppgifterna om mobbning är
beroende av hur begreppet definieras. Om mobbning
definieras enligt Pikas, bekämpar vi mobbning i skolan som
''medvetna, icke-legitima fysiska eller psykiska angrepp
och/eller uteslutningar ur gemenskapen som riktas mot en
enskild individ i underläge av en grupp vars medlemmar
förstärker varandras beteende i interaktion'', då kan
frekvensen av mobbade elever anges till under 1 %. Även
med denna definition kommer det att finnas ett antal elever
i varje skola som är eller varit mobbade.
Skolans insatser för att förhindra och/eller eliminera
mobbning måste därför förstärkas. Numera finns
utarbetade metoder som visat sig vara effektiva i kampen
mot mobbning. All elevvårdande personal måste få
information om dessa metoder.
Genom att öka kunskapen om mobbning skapas
förutsättningar att skärpa vaksamheten både hos skolans
personal och hos eleverna mot denna destruktiva
verksamhet. Det är viktigt att skolvakter och rastvakter är
aktivt engagerade för att upptäcka eller förhindra
mobbning.
Informationskampanjer mot mobbning har genomförts
med goda resultat i ex Norge. Mot bakgrund av de ytterst
allvarliga skadeverkningar som mobbning ger hos såväl
offer som mobbare bör en sådan kampanjverksamhet även
initieras i Sverige. Kampanjen bör leda till att varje skola
utarbetar sitt eget program mot mobbning och annat våld i
skolan. Skolornas program bör ingå som en del i den plan
för brottsförebyggande arbete som kommunen utarbetar.
Gängbearbetning
Polisen har ofta kunskaper om ungdomar på glid. De vet
i regel vilka ungdomar som ingår i gäng och känner vanligen
väl till gängledare. De vet också vilka ungdomsgäng som är
så destruktiva att de bör upplösas liksom vilka
barn/ungdomar som riskerar att hamna i drogmissbruk.
Polisens möjligheter att ingripa i förebyggande syfte är dock
alltför små och deras kunskaper tas inte tillvara i tillräcklig
omfattning. Genom ett samordnat agerande från polisen
och socialtjänstens fältarbetare kan destruktiva
ungdomsgäng splittras.
Punktmarkering
En liten extremt brottsaktiv grupp av män svarar för en
stor del av brottsligheten. Ca 10 % av alla anmälda brott
begås av ungefär 2 000
personer. Även inom ungdomsgrupperna finns en
liten ytterligt brottsaktiv grupp. Dessa personer är ofta väl
kända hos polis och socialtjänst.
För att förhindra ytterligare brottsaktiviteter hos dessa
har punktmarkering visat sig vara effektiv. Polisen liksom
socialtjänstens fältpersonal kan genom att ständigt kontakta
denna grupp visa att samhället övervakar dem.
Kvarterspolisens arbete
Människors oro för att bli utsatta för våld och andra brott
måste tas på allvar. Det är därför mycket viktigt att
människor kan lita på att poliser finns tillhands. Deras
närvaro verkar i hög grad brottsförebyggande och skapar
förtroende mellan polis och allmänhet. En utbyggnad och
utveckling av kvarterspolisorganisationen är angelägen, för
den samverkan mellan polisen och andra samhällsorgan,
ideella och privata institutioner samt allmänhet som krävs,
för att förebygga brott och öka säkerheten.
Med fler kvarterspoliser, som vi förordar, blir också
förutsättningarna bättre för samarbetet mellan skolan och
polisen. Vad vi särskilt åsyftar är det betydelsefulla
informationsarbete som polisen bedriver på skolorna.
Denna verksamhet är värdefull då den ger naturliga
kontakter mellan ungdomar och polis.
Kvarterspolisen och personal från polisens narkotika-
och ungdomsrotlar borde vara självklara samarbetspartners
för socialtjänsten i det direkta behandlingsarbetet. Genom
ett fast och konsekvent ingripande exempelvis mot ledare
för destruktiva gäng kan ungdomskriminalitet motverkas.
Kvarterspoliser har ofta en god kunskap om situationen
i sitt arbetsområde. De känner ofta till vilka ungdomar i
deras område som är eller riskerar att hamna i riskzonen.
Dessa poliser har även naturliga möjligheter att ta kontakt
med ungdomarna och arbeta brottsförebyggande. I detta
arbete är det viktigt att de tar föräldrarna till hjälp t.ex.
genom att i ökad utsträckning göra hembesök.
I polisarbetet har kvarters-/områdespolisverksamheten
liksom verksamheten vid polisens ungdomsrotlar hittills
inte prioriterats i tillräcklig omfattning. Eftersom centern
anser att brottsförebyggande arbete bland barn/ungdomar
samt upptäckt och rehabilitering av ungdomsbrottslingar
skall vara ett prioriterat område i polisarbetet bör dessa
delar i fortsättningen få disponera en större andel av de
totala resurserna än idag.
Strafflagstiftningen och påföljdssystemet
Straffskalorna, påföljdssystemet och den strafftid som
avtjänas måste i någon mån överensstämma med de
uppfattningar om brottet som allmänheten har.
Om allmänhetens uppfattning i avgörande grad skiljer
sig från gällande rättsläge kommer människor att ta avstånd
från de rättsvårdande myndigheternas arbete och därmed
från rättssystemet. Det måste därför finnas en rimlig
avvägning mellan lagöverträdelse och straff.
Fakultativ frigivning vid 2/3 avtjänad strafftid
Vanligen meddelas villkorlig frigivning idag efter det att
halva den utdömda strafftiden är avtjänad. Endast i det fall
den intagne dömts till fängelse med en minsta strafftid om
två år och risken för återfall i grov brottslighet anses
påtaglig skall villkorlig frigivning ske vid s.k. 2/3-tid.
Villkorlig frigivning vid halva strafftiden sker idag
vanligen även om den intagne under strafftiden misskött sig
allvarligt.
Enligt centerns uppfattning måste det finnas en rimlig
relation mellan den utdömda och avtjänade strafftiden. En
återgång till de regler som tidigare gällde, då
verkställighetstiden vanligen beräknades till 2/3 av utdömd
strafftid är mer rimlig. Den nuvarande halvtidsfrigivningen
har ingen förankring i det allmänna rättsmedvetandet. Ett
avskaffande av den s.k. halvtidsfrigivningen får inte
innebära en generell sänkning av straffen. Villkorlig
frigivning bör därutöver inte medges vid allvarlig
misskötsamhet under verkställighetstiden.
Skärpt påföljd vid upprepad och/eller grov brottslighet
Straffen vid upprepad och/eller grov brottslighet bör
skärpas. En lagöverträdare som återfaller i brott upprepade
gånger ska därför dömas till successivt längre
fängelsestraff.
Den s.k. våldskommissionen har i sitt betänkande också
föreslagit att personer som upprepade gånger återfaller i
grova våldsbrott och s.k. vanekriminella ska dömas till
längre fängelsestraff vid återfall. Centern delar den
grundsyn som våldskommissionens förslag vilar på.
Hänsynen till allmänhetens skyddsbehov motiverar
straffskärpningen.
Ökad restriktivitet vid permissioner
Även reglerna för permissioner, frigång från anstalt och
liknande bör skärpas för gruppen extremt brottsaktiva och
för grova våldsbrottslingar/narkotikabrottslingar som
återfallit i brott. Obevakade permissioner bör begränsas
starkt för dessa grupper. De som dömts för grova
våldsbrott/narkotikabrott bör endast i undantagsfall
beviljas permission.
Särbehandling av långtidsdömda
Den som dömts till fängelse i lägst fyra år eller som
dömts till fängelse i lägst två år för grovt narkotikabrott
skall, enligt lagen om kriminalvård i anstalt, initialt placeras
i sluten anstalt.
En person som dömts till fängelse i lägst två år har
vanligen gjort sig skyldig till mycket allvarlig brottslighet.
Inte sällan är den intagne ansvarig för svåra
våldshandlingar. När det gäller straffavtjänandet för denna
kategori av brottslingar måste skyddsintresset vara
avgörande. Enligt vår mening bör således de som begått
svåra och allvarliga brott i högre utsträckning än idag
avtjäna sina straff på slutna anstalter. Mot denna bakgrund
bör regleringen i 7 § KvaL ändras så att den som undergår
fängelse i lägst två år placeras på sluten anstalt.
Restriktiv användning av rapporteftergift
Det är rimligt att t.ex. en förstagångssnattare inte
drabbas av mer ingripande åtgärder. I många fall är det
därför tillräckligt att polisen meddelar rapporteftergift.
Rapporteftergift får dock inte användas slentrianmässigt.
Om brottet är förslaget eller omfattar mer än marginella
värden eller om snattaren inte är beredd att återlämna det
tillgripna och medverka till att ställa allt till rätta efter sig
ska rapporteftergift inte medges. För en ''återfallssnattare''
däremot ska institutet rapporteftergift inte användas om det
inte finns särskilda skäl för detta.
Restriktiv användning av åtalsunderlåtelse
Åklagaren kan bevilja åtalsunderlåtelse under vissa
förutsättningar. Under de senaste åren har antalet
åtalsunderlåtelser ökat markant. Fr o m år 1985 har
möjligheterna att meddela åtalsunderlåtelse vidgats
betydligt.
Åtalsunderlåtelse kan vara en lämplig åtgärd vid
exempelvis ringa brott och då återfallsrisken är försumbar.
De nuvarande reglerna för åtalsunderlåtelse är dock
alldeles för vida varför vi förordar en återgång till de
restriktivare regler som gällde före år 1985. Samtidigt anser
vi att de skärpningar som gjordes år 1988 ifråga om
åtalsunderlåtelse för unga lagöverträdare skall kvarstå.
Skärpt kontroll av efterlevnad av föreskrift
Beslut om åtalsunderlåtelse kan kombineras med
föreskrifter. I det fall föreskrifterna inte följs har åklagaren
möjligheter att återkalla beslutet om åtalsunderlåtelse och
väcka åtal. Kontrollen av att föreskrifterna följs är idag
bristfällig. Även när det kommer till polisens/åklagarens
kännedom att föreskrifterna inte följts är det mycket
ovanligt att åtalsunderlåtelsen återkallas. Detta är
otillfredsställande.
Eftersom föreskrifterna inte kontrolleras i tillräcklig
omfattning får lagöverträdaren signaler om att värdet av att
följa reglerna är begränsade. Härigenom markeras inte
heller allvaret i beslutet. Unga människor får härigenom
uppfattningen att åtalsunderlåtelse inte är ett allvarligt
beslut. När ett beslut om åtalsunderlåtelse kombineras med
särskilda föreskrifter måste därför kontrollen av att
meddelade föreskrifter följs förbättras. Om föreskrifterna
inte följs bör dessutom beslutet om åtalsunderlåtelse
återkallas.
Samhällstjänst
Påföljden samhällstjänst -- som idag införts på försök på
ett fåtal platser i landet -- är ett alternativ till fängelse.
Centern har sedan länge förordat införandet av denna
påföljd. Vi vill dock på vissa punkter gå längre än
riksdagsbeslutet. Vi kräver att utvidgningen av
försöksverksamheten utvidgas till att omfatta hela landet.
Samhällstjänst innebär att en lagöverträdare istället för
fängelse döms till skyddstillsyn med föreskrifter att utföra
visst arbete eller delta i viss verksamhet. Påföljden syftar till
att initiera en social rehabilitering av lagöverträdaren.
Eftersom unga lagöverträdare kan dömas till fängelse
endast i vissa särskilda fall är möjligheterna att välja
samhällstjänst för dem vanligen starkt begränsade. Endast
när det föreligger utomordentligt allvarlig brottslighet som
av särskilda skäl fordrar fängelsestraff skulle samhällstjänst
kunna övervägas för ungdomsbrottslingar. I dessa fall är
dock brottets beskaffenhet vanligen sådan att
samhällstjänst av det skälet är utesluten.
Enligt centerns uppfattning är det speciellt viktigt att
hitta realistiska alternativ till fängelse för unga
lagöverträdare. Det är i denna åldersgrupp som behovet av
stöd och social gemenskap är störst och möjligheterna till
återanpassning bäst. Samhällstjänst bör för dessa grupper
kunna komma ifråga även när alternativet inte är fängelse.
Reglerna kring samhällstjänst måste således förändras så att
påföljden kan utdömas även för unga lagöverträdare.
Ökade möjligheter att omhänderta personer som
uppträder berusade på allmän plats
Ett allt större antal personer uppträder berusade i
anslutning till olika nöjesarrangemang och på gator och
torg. Ett skäl till det ökande fylleriet är de förändrade
reglerna för omhändertagande som infördes 1977. Det s.k.
fylleristraffet avskaffades då. Istället infördes lagen om
tillfälligt omhändertagande av berusade personer, den s.k.
LOB-en.
I förarbeten till lagen anfördes att fylleri på allmän plats
inte längre kunde anses vara så störande för allmänheten att
ett polisingripande var befogat. Först när den berusade är
så påverkad av alkohol eller andra berusningsmedel att han
inte kan ta hand om sig själv eller kan skada sig själv eller
annan får polisen omhänderta den berusade. Antalet
omhändertaganden av berusade har minskat såväl totalt
som av ungdomar. Toleransnivån har ökat och blivit alltför
hög.
Samhället måste bestämt markera att alkoholmissbruk i
en omfattning som är störande för allmänheten inte kan
tillåtas. En skärpning av den gällande lagstiftningen bör
därför komma till stånd så att polisen får bättre möjligheter
att ingripa och omhänderta berusade på allmän plats.
Påföljden för brott mot denna lag skall vara maximerat till
böter.
Värdegränsen mellan snatteri och stöld
Snatteri är i brottsbalkens mening stöld. Avgörande för
brottsrubriceringen är dels formerna för själva
snatteribrottet dels ock värdet på det stulna. Hittills har
tillgrepp på upp till ett värde av 600 kr ansetts vara snatteri.
Eftersom det är viktigt att inte bagatellisera snatteribrott är
det angeläget att inte höja nuvarande värdegränser.
Centern anser således att värdegränsen mellan stöld och
snatteri skall vara 600 kr. Detta bör komma till uttryck i
gällande lagtext.
Ordningsbot för snatteri
Snatteribrotten har ökat och nu nått en sådan omfattning
att det är nödvändigt att pröva nya vägar för att handlägga
dem. Man bör därför överväga att införa ordningsbot vid
snatteribrott. Ett ordningsföreläggande vid mindre
snatteribrott kan utgöra en snabb och också förhållandevis
skonsam lagföring.
Dessutom skulle ett system med ordningsbot vid snatteri
kunna bidra till ett bättre resursutnyttjande genom att
minska åklagarnas och förenkla polisens arbete med dessa
brott.
Förutsättningarna för införande av ett system med
ordningsbot vid snatteribrott bör övervägas närmare.
Särskilt om utländska medborgare och brott
Olika kartläggningar har visat att andelen utländska
medborgare oftare än svenskar drabbas av brott men även
att de oftare än svenskar tycks begå vissa typer av brott. Det
gäller vissa former av grova brott som narkotikabrott.
Inslaget av invandrare är stort såväl när det gäller offer som
gärningsmän till våld. Nu börjar också bråk och konflikter
mellan invandrare och svenska kriminella synas allt mer.
I en rapport från BRÅ (Brå Rapport 1983:4
Utlänningarna och brottsligheten) anges att invandrare
lagförs dubbelt så ofta som svenskar. Utländska
medborgare utgör en femtedel av de intagna på
kriminalvårdsanstalt. En stor del av de intagna på
ungdomshemmen är invandrarungdomar. Bland
storstädernas ungdomsbrottslingar återfinns en stor del av
andra generationens invandrarungdomar.
Orsakerna bakom den höga brottsligheten bland
utländska medborgare och invandrare är flera och
komplexa. Det är nu väsentligt att söka finna skälen för
detta. Våldskommissionen för fram till diskussion frågan
om det selektiva urvalet av människor som söker sig till
landet kan påverka brottsligheten här. Invandrarna i andra
generationen kan också antas ha övertagit normer och
värderingar från den miljö de växt upp i. Om
invandrarbarnens närmiljö präglas av negativa och
destruktiva livsmönster, kan även detta påverka
brottsbenägenheten.
Olika former av rasism och främlingsfientlighet är inte
ovanliga i vårt land. De öppna och tydliga formerna av
denna diskriminering har hittills inte varit särskilt
omfattande. I vilken mån en dold främlingsfientlighet styr
inställningen till och behandlingen av människor med
utländsk härkomst kan vi bara spekulera över. Det torde
dock vara så att företeelser som rasism påverkar de
drabbade och kan leda till en normbildning som minskar
avståndstagandet från brottsligt beteende.
Den höga brottsligheten i invandrargrupperna ger
anledning till oro. Vi vet att människor som begått allvarliga
brott stöts ut ur samhällsgemenskapen. Omgivningens
avståndstagande till de människor som dömts för brott är
ofta stort. Om invandrargrupperna i högre utsträckning än
svenskar begår brott finns det även stora risker att hela
invandrarkollektivet drabbas av svenskarnas
avståndstagande -- trots att den stora majoriteten av
invandrarna är skötsamma och inte begår brott. Invandrare
är dessutom ofta offer för andra invandrares brott. För att
skydda de breda invandrargrupperna och förbättra deras
ställning i landet är det viktigt att komma tillrätta med den
höga brottsligheten bland människor av utländsk
härkomst.
Våldskommissionen har föreslagit att reglerna för
utvisning ses över. Syftet med översynen ska vara att
undersöka hur reglerna tillämpats och i vilken mån de ger
utrymme för godtycke. Kommissionen aktualiserar också
frågan om det bör bli lättare att kunna utvisa utländska
medborgare som begått allvarliga brott. Skälen för
förslagen är inställningen att allmänskyddet måste tillåtas
gå före hänsynen till de kriminella personerna.
Våldskommissionen uttrycker också farhågor för att krav
om längre påföljder och en mer inhuman kriminalvård kan
följa om inte särskilda åtgärder vidtas för att begränsa
utländska brottslingars rätt att vistas i Sverige.
Vi delar uppfattningen att reglerna rörande utvisning
bör ses över. Vid denna översyn är det rimligt att också
överväga sådana regelförändringar att utländska
medborgare som begått allvarliga brott i större utsträckning
än idag kan utvisas.
Ett beslut om svenskt medborgarskap kan inte
återkallas. Även den som erhåller svenskt medborgarskap
på falska premisser, dvs. med falsk identitet och falska
personuppgifter, kan inte berövas detta och heller inte
utvisas ur landet. Centern har påtalat behovet av en
utredning rörande frågan om ett svenskt medborgarskap
skall kunna upphävas i de fall det kan ledas i bevis att
svenskt medborgarskap erhållits på felaktiga och
vilseledande grunder. (Motion 1989/90:Sf639 av Rune
Backlund (c).) Riksdagen biföll motionen.
Enligt centerns mening är det angeläget att noga pröva
åtgärder av den karaktär som våldskommissionen
presenterat. Vi delar kommissionens grunduppfattning att
hänsynen till alla de laglydiga invandrare och människor av
utländsk härkomst ger dem rätt till skydd. Hänsynen till
dem motiverar inskränkningar i de rättigheter som hittills
skyddat invandrare som begått allvarliga brott.
I det brottsförebyggande och brottsbekämpande arbetet
bland invandrare måste invandrargrupperna och deras
organisationer engageras. Det finns också en stor vilja i
dessa grupper att delta i ett sådant arbete. På många orter
har invandrarna inlett ett samarbete med polis, socialtjänst
och andra samhällsmyndigheter. Det är viktigt att
invandrarorganisationerna stimule
ras att i större utsträckning än idag delta i sådant arbete.
Våldsbrott
Med våld i brottsbalkens mening avses brotten mot liv
och hälsa, mord och dråp, misshandel och vållande till
annans död samt försök och förberedelse till dessa brott.
Även sexualbrott och rån brukar räknas in.
Ungdomsvåld
Ungdomsbrottsligheten är fortfarande mycket hög även
om undersökningar visar att den på senare år legat på
samma nivå. Även om de mest typiska ungdomsbrotten är
stöld och skadegörelse, är också misshandel ett vanligt
ungdomsbrott. Misshandeln är inte sällan grov. Den unge
lagöverträdaren är vanligen en ung man eller pojke.
Kvinnomisshandel/familjevåld
Familjevåld är psykiskt, fysiskt och sexuellt våld inom
familjen. Familjevåldet drabbar främst kvinnor och barn
samt förekommer i alla typer av familjer.
Karaktäristiskt för våldet mot kvinnor är att det sker
inomhus och att kvinnan är bekant med gärningsmannen.
Kvinnor anmäler inte i någon högre grad sådana brott.
Gärningsmannen är ofta påverkad av alkohol eller andra
droger vid brottstillfället.
I genomsnitt misshandlas en kvinna till döds varje vecka
i vårt land. I de hem där kvinnor misshandlas drabbas även
barnen hårt. Endast en tredjedel av de anmälda
kvinnomisshandelsfallen går till domstol.
Ensamstående kvinnor med små barn drabbas inte sällan
av övergrepp av män de tidigare sammanlevt med. Var
sjätte kvinna i den gruppen uppger att hon blivit utsatt för
våld eller hot om våld i sin bostad under ett år. Trots denna
skrämmande höga siffra vet vi att antalet offer är betydligt
större än vad statistiken visar.
Sexuella övergrepp mot kvinnor
Antalet anmälda våldtäktsbrott har ökat sedan början av
1950-talet. Statistiken över anmälda våldtäktsbrott visar att
det är våldtäkterna inomhus, där en känd gärningsman
våldtar en närstående kvinna, som ökar.
Överfallsvåldtäkter utomhus är lika vanliga idag som för
femton år sedan.
Barnmisshandel 1988
polisanmäldes 1 772
fall av misshandel mot barn. 266 av fallen gällde barn
i åldern 0--6 år och 1 506
barn i åldern 7--14 år.
Enligt SCBs uppgifter är de personer som misstänks för
misshandel av barn mellan 0 och 6 år i allmänhet i åldern
25--29 år. Detta tyder på att det rör sig om föräldrar och
styvföräldrar som är gärningsmän.
Sexuella övergrepp mot barn
Sexuella övergrepp mot barn förekommer i betydande
utsträckning.
Några fakta kan nämnas. Både pojkar och flickor
drabbas, de senare dock till övervägande del Offer och
gärningsman känner ofta varandra relativt väl De
sexuella övergreppen förekommer under en längre
tidsperiod
Övergreppen får ofta förödande konsekvenser för
barnens utveckling och kan bidra till att de själva blir socialt
störda och ofta i sin tur misshandlare och misshandlade.
Svenska undersökningar visar att skrämmande många
barn utsätts för incest. Olika undersökningar pekar på att
upp till vart tionde barn kan ha utsatts för incest.
Antalet polisanmälda fall av barnmisshandel har ökat
kraftigt de senaste åren. Efter 1982 har antalet anmälda fall
av sexuellt utnyttjande av barn fördubblats. Mest har
misshandeln av barn mellan 7 och 14 år ökat. Det är osäkert
om det rör sig om en ökad benägenhet hos allmänheten att
polisanmäla övergreppen eller om det är en verklig ökning
av barnmisshandel i landet.
Trots att antalet anmälda fall av misstänkta sexuella
övergrepp av barn har ökat har antalet fall som gått till åtal
och avgjorts i rätten inte ökat i motsvarande grad. Det är
angeläget att klarlägga orsakerna bakom detta
förhållande.
Våld i nöjeslivet och på allmän plats 40
% av de anmälda våldsbrotten avser s.k. gatuvåld
eller våld i anslutning till nöjeslivet. Gatuvåldet tycks ofta
vara oprovocerat och präglas inte sällan av grov
hänsynslöshet och råhet. Ofta är gärningsmannen okänd för
offret.
Antalet misshandelsfall på allmän plats har ökat. Ofta
sker misshandeln inom eller mellan grupper som tidigare
varit våldsbenägna. Drogpåverkan spelar en viktig roll.
Rån begås i första hand av ungdomar och olika
ungdomsgäng. En stor grupp av dessa gärningsmän är
missbrukare. De absolut flesta rånen riktas mot enskilda.
Antalet rån har ökat kraftigt under de senaste
decennierna.
Utländska medborgare och brott
De utländska medborgarnas andel bland lagförda
personer ligger under 1980-talet stabilt vid ca 14 procent,
varav hälften är nordiska medborgare. Ca två av tre av de
lagförda utländska medborgarna är kyrkobokförda i
Sverige. Brott med stora andelar utländska medborgare är
brott mot vapensmugglingslagen, våldtäkt samt mord/dråp.
Våldsverkare
En relativt liten grupp personer svarar för en stor del av
de anmälda våldsbrotten. Antalet återfallsförbrytare inom
denna krets är stort. Gatuvåldet utövas nästan uteslutande
av yngre män.
Många gärningsmän som begått våldsbrott med dödlig
utgång är alkoholmissbrukare med ett kriminellt förflutet.
Ofta är gärningsmannen psykiskt störd. Endast ett fåtal av
dem betraktas som helt friska.
I en avhandling från 1988 redovisas mannen bakom
familjevåldet som en man med tidiga känslomässiga
störningar, särskilt i relation till mamman. De handlar
impulsstyrt och har låg självkänsla samt har i barndomen
inte sällan blivit utsatta för övergrepp och ofta flyttats från
hem till hem.
Våldsoffret
Var man bor och hur man lever är två viktiga faktorer
när det gäller att få en uppfattning om vem som blir
brottsoffer. En stadsbo löper större risker att drabbas av
våld än en person som bor på landet. Yngre män, andra
generationens invandrare och ensamstående kvinnor utgör
andra riskgrupper.
Den som umgås i kriminella kretsar är också mer utsatt
för våld än andra människor. Våldet mellan medlemmar i
grupper av missbrukare och kriminella har ökat kraftigt.
Stöd till brottsoffren
Brottsoffrens situation måste uppmärksammas mer än
idag. Hänsynen till offrens berättigade krav på skydd mot
våldsverkaren ska därmed prioriteras på ett helt annat sätt
än tidigare. Vid avvägningen mellan offrets och
gärningsmannens rätt liksom vid bedömningen av
allmänhetens rätt till skydd mot våldsverkare ska
skyddsaspekterna tillmätas större betydelse än idag.
Program för stöd till brottsoffer
Huvudprincipen för stödet till brottsoffren ska vara att
det är ett gemensamt ansvar att stärka brottsoffrets ställning
och att så långt möjligt lindra de skador som brottet givit
upphov till. I detta arbete engageras ett stort antal
myndigheter och organisationer. Rättsväsendet,
socialtjänsten och sjukvården är de samhällsmyndigheter
som främst kommer ifråga. Därutöver engageras inte sällan
ett antal privata och/eller ideella organisationer. Hit hör ex.
brottsofferjourerna men även försäkringsbolagen.
För att möjliggöra ett effektivt och samlat agerande till
förmån för brottsoffren bör ett program för stöd till
brottsoffer utarbetas. Av programmet bör framgå dels de
ansvar och uppgifter som olika myndigheter och
organisationer skall ha dels ock de samarbetsformer som är
nödvändiga att utveckla eller etablera. Utredningen, som
skall vara parlamentariskt sammansatt, bör bedrivas med
skyndsamhet.
Information till brottsoffer
De insatser som hittills vidtagits för att ge stöd och hjälp
till brottsoffer är otillräckliga. Särskilt allvarligt är bristerna
i informationen rörande offrens rättigheter och de regler
som rör rättsprocessen samt den bristfälliga informationen
kring vilka olika stödinsatser som samhällets myndigheter
och olika ideella organisationer m.m. kan erbjuda.
Om brottsoffren får ökad kunskap i alla de frågor som
rör brottet m.m. stärks offrens möjligheter att ta tillvara sin
rätt liksom deras möjligheter att bearbeta de skador som
brottet orsakat dem.
Polisen är den myndighet som kommer i kontakt med
brottsoffren redan på ett tidigt stadium. Det bör därför åvila
polisen att svara för att offren får tillgång till de
informationer som kan krävas. Så gott som alla offer bör få
en personlig kontakt med en polisman. Möjligheterna att
inrätta ett särskilt telefonnummer -- lika över landet -- dit
offren kan ringa för information om olika stödformer bör
även prövas.
Individuella vårdprogram för våldsoffer
Akuten på Sabbatsbergs sjukhus i Stockholm har det
senaste året tagit emot 540 offer för det brutala gatuvåldet.
Under två års tid har effekterna av våldet kartlagts och
bilden av offrens utsatthet är skrämmande. Offrens behov
av stöd och hjälp är av olika karaktär beroende på offrets
speciella situation. Individuella vårdprogram bör därför
upprättas så att de drabbade får adekvat hjälp.
Samhällsansvar för kvinnojourer/brottsofferjourer
Jourverksamheten är idag helt beroende av ideella
insatser. Många jourer arbetar med ytterligt knappa
ekonomiska resurser. De kommunala bidragen till
verksamheten varierar. Mot bakgrund av det värde som
jourarbetet har för brottsoffer måste staten ha en beredskap
för att ta det övergripande ansvaret för jourernas fortsatta
verksamhet. Detta får dock inte innebära att jourernas
nuvarande fristående ställning riskeras -- det ideella inslaget
och den självständighet detta ger i förhållande till
myndighetsorganisationen är en styrka i jourarbetet och
måste bevaras.
Fler brottsofferjourer
Målet bör vara att det skall finnas minst en
brottsofferjour i varje polisdistrikt. I dag finns ca 30
brottsofferjourer runt om i landet.
Alla brottsofferjourer som växer fram måste få det stöd
de behöver. Även om dessa former av hjälpinsatser till stor
del baseras på frivilliginsatser krävs ett aktivt agerande
lokalt från främst polis och socialtjänst för att få
verksamheten att fungera effektivt.
Brottsofferjourernas Riksförbund har en centralt
samordnande roll för de lokala brottsofferjourerna.
Förbundet samlar och sprider goda idéer mellan de lokala
jourerna och erbjuder även dessa utbildning av ex
stödpersoner. För att möjliggöra en fortsatt snabb
utbyggnad av lokala brottsofferjourer är det viktigt att
Brottsofferjourernas Riksförbund får erforderliga resurser
främst för information och utbildning. Riksförbundet bör
därför erhålla ytterligare 500 000 kr i särskilt bidrag för
budgetåret 1991/92.
Stöd till barnjourverksamhet
Barnen är en särskilt sårbar grupp av brottsoffer. De
barn och ungdomar som utsätts för våld och övergrepp av
andra barn/ungdomar eller av föräldrar/andra vuxna
behöver mycket stöd och hjälp. Om barnen utsatts för
sexuella övergrepp eller misshandlats av en vuxen som
barnet står i ett särskilt beroendeförhållande till fordras
särskilda insatser.
Många barn har sökt stöd hos organisationer som ex
BRIS och Rädda Barnen. Den telefonjourverksamhet som
dessa driver är mycket viktig för dessa barn. Även när
barnen kan söka stöd hos sina föräldrar eller andra
närstående kan det vara viktigt att anonymt kunna tala med
och få råd av andra vuxna. Föreningen Barnens Rätt I
Sverige (BRIS) är beroende av samhällsstöd för sin
verksamhet. Förutom telefonjourverksamheten driver
föreningen en utåtriktad opinionsbildande verksamhet som
är viktig. För att möjliggöra en fortsatt intensiv verksamhet
i föreningens regi föreslår vi ett ökat bidrag till BRIS om 500
000 för budgetåret 1991/92.
Kvinnors hjälpbehov
Kvinnors särskilda hjälpbehov efter våldsövergrepp
varierar. I akuta krissituationer har flertalet kvinnor behov
av medicinsk vård, skyddat boende och psykologiskt stöd.
Efter de akuta hjälpinsatserna fordras en långsiktigt
uppföljande kontakt. Behovet av psykologiskt stöd varierar
från stödsamtal till kvalificerad psykoterapeutisk
behandling.
De drabbade kvinnorna har ofta behov av säkerhet och
sekretess. De bör i förekommande fall få rätt att byta
personnummer. Regeringen bör därför snarast förelägga
riksdagen förslag om rätt till byte av personnummer med
utgångspunkt i det förslag som lagts i 1983 års
folkbokföringskommitté.
Misshandlade kvinnor har också behov av rådgivning
och information, bl.a. om aktuell lagstiftning, förutom
ekonomisk och praktisk hjälp i form av ny bostad och
daghemsplats.
Stöd till kvinnojourer
De insatser som landets kvinnojourer gör har stor
betydelse för de drabbade kvinnorna. Trots många gånger
knappa ekonomiska resurser hjälper jourerna många
utsatta kvinnor i akuta nödsituationer. Det ideella arbete
som kvinnojourerna utför måste lönas bättre. Stödet till
jourerna är idag ofta knappt och varierar från kommun till
kommun.
Jourerna behöver inte enbart ekonomiskt stöd. Hjälp
med lokaler, skyddade lägenheter för de drabbade och
utbildning av stödpersoner är av lika stort värde för
jourernas arbete.
Samhällets olika stöd till jourernas verksamhet får inte
utformas så att jourernas fristående ställning äventyras. Det
ligger ett särskilt värde i att slå vakt om jourernas fristående
karaktär.
Skydd för utsatta våldsoffer
Centerpartiet har under lång tid krävt skärpningar av
lagen om besöksförbud. Riksdagen har i enlighet med en
centermotion beslutat att skärpa besöksförbudslagen så att
det är möjligt att anhålla och häkta den som bryter mot
denna lag. Detta har dock inte visat sig vara tillräckligt.
När besöksförbud meddelats av domstol bör det inte
vara den enskilda kvinnans sak att vidta skyddsåtgärder
såsom spårning av telefonsamtal, skydd av postadress vid
tillfälligt byte av bostad etc. Domstolens beslut bör
meddelas, förutom polis, också televerk, postverk och
länsstyrelse för att uppnå ett bättre skydd för den hotade.
Sekretessreglerna för vidtagna skyddsåtgärder måste vara
tillfredsställande utformade.
Bygg ut jourfamiljssystemet
Utbyggnaden av jourfamiljssystem utgör ett viktigt
inslag för att hjälpa utsatta familjer. Jourfamiljerna
erbjuder under en kortare tid dessa stöd och skydd.
Systemet med kontaktpersoner och kontaktfamiljer bör
byggas ut. En väl fungerande kontaktfamilj är ofta av
avgörande betydelse för att den drabbade kvinnan ska
kunna känna trygghet för sina barn. En kontaktfamilj kan
också ofta fungera som en välbehövlig avlastning för
kvinnan när det gäller ansvaret för barnen. Ansvaret för
verksamheten med kontaktpersoner/kontaktfamiljer åvilar
kommunerna.
Höjda skadeståndsbelopp och förskottsutbetalning av
skadestånd
De skadestånd som utdöms till brottsoffren måste höjas.
Kompensationen för framför allt ideell skada är generellt
sett mycket låg och den motsvarar på intet sätt utstått
lidande. Lidandet kan naturligtvis inte helt ersättas i pengar
men det är viktigt att samhället markerar en vilja att så långt
möjligt lindra skadan och att man därigenom erkänner
brottsoffrens rätt till ersättning. Vi förutsätter att den
utredning som regeringen tillsatt för att analysera frågan om
ideellt skadestånd behandlar denna fråga på ett positivt sätt.
Centern har under en följd av år arbetat för en förändring
av praxis när det gäller ekonomisk kompensation och
skadestånd till våldsoffer.
Regeringen har nyligen, i anledning av riksdagens
beslut, utfärdat tilläggsdirektiv till kommittén (1989:01) om
ideell skada. Av direktiven framgår att kommittén med
skyndsamhet skall överväga en ersättning till våldsoffer som
förutom kompensation för utstått lidande även ger ett
utrymme för en förändring av livssituationen. Riksdagen
bör dock redan nu uttala att skadeståndsnivåerna för ideell
skada bör höjas.
Vid sakskada och förmögenhetsskada gäller
begränsningar i rätten till brottsskadeersättning, och statens
skyldighet att förskottera skadestånd härför är i
motsvarande mån inskränkt. Vi anser att denna ordning
inte är tillfredsställande. Enligt vår mening bör en ordning
övervägas där staten normalt förskotterar skadestånd även
för sakskada och ren förmögenhetsskada under
förutsättning att skadeståndsskyldigheten fastställts i dom.
Staten skall garantera att utdömda skadestånd till
brottsoffer utbetalas. I detta sammanhang bör även
övervägas i vilken mån det allmänna ska vara
ersättningsskyldigt för skador som villkorligt frigivna
förorsakar.
Lagen om målsägandebiträde
Reglerna i lagen om målsägandebiträde har nyligen
ändrats av riksdagen. En målsägande har rätt till eget
biträde i vissa fall. Det gäller främst offer för våldsbrott av
olika slag. I en motion till riksdagen förordade centerpartiet
en förändring i lagen innebärande att målsägandebiträde
också skulle kunna beviljas andra än våldsoffer. Som
exempel på fall där biträde är befogat nämnde vi bl.a. äldre
människor som drabbats av integritetskränkande brott, ex.
bostadsinbrott, och som är i behov av särskilt stöd under
rättsprocessen. Riksdagen avvisade förslaget.
Våldskommissionen föreslår i sitt betänkande Våld och
brottsoffer (SOU 1990:92) en utvidgning av rätten till
målsägandebiträde till dem som utsatts för övergrepp i
rättssak, när fråga är om besöksförbud samt i fall av våld
eller hot om våld mot tjänsteman. Intentionerna i
kommissionens förslag överensstämmer väl med centerns
uppfattning. Det får ankomma på regeringen att presentera
förslag i denna riktning.
Målsägandebiträdets uppgift är att stödja och hjälpa
brottsoffret samt ta tillvara offrets intressen i
domstolsprocessen. Biträdets uppgifter är dock begränsade
till själva rättegången. Målsägandebiträde ersätts enligt
rättshjälpslagen.
Målsäganden har rätt att överklaga dom i högre instans.
I 20 kap 8 § andra stycket RB stadgas: Har åklagaren väckt
talan, äger målsäganden biträda åtalet; han må ock i högre
rätt fullfölja talan.
Av lagen om målsägandebiträden 2 § framgår dock att
målsägandebiträde ej får förordnas i det fall åklagaren
beslutar avstå från att fullfölja talan. I dom 1989-11-14 från
hovrätten över Skåne och Blekinge framgår också att
målsäganden i dessa fall inte kan företrädas av sitt biträde
eftersom målsägandebiträdets uppdrag inte anses omfatta
fullföljd av talan vare sig i skadeståndsdel eller ansvarsdel.
Om målsäganden fullföljer talan svarar han därmed själv
för biträdets kostnader. Rättshjälp utgår inte. Om
domslutet i högre rätt går målsäganden emot ska han
dessutom ersätta motpartens rättegångskostnader.
Enligt centerns uppfattning är det rimligt att
målsäganden har möjligheter att fullfölja talan, i vart fall
avseende skadeståndsdelen. Lagen om målsägandebiträde
bör därför kompletteras med en regel. Det får ankomma på
regeringen att presentera förslag av denna innebörd.
Misshandel 1
januari 1988 ändrades lagen så att rekvisiten för brottet
grov misshandel ändrades. Skälen för ändringen var att
markera lagstiftarens inställning att gärningsmannens
hänsynslöshet/råhet vid brottstillfället ska grunda dom om
grov misshandel. Grov misshandel är ett allvarligt brott med
ett högt straffvärde. Vi anser att straffminimum för grov
misshandel bör höjas från ett till två års fängelse.
Normalpåföljden på brottet misshandel ska vara
fängelse eller annan frihetsberövande påföljd. Endast i de
fall graden av våld kan bedömas vara ringa ska annan
påföljd komma ifråga.
Ändring av tvåårsregeln
Den s.k. tvåårsregeln, dvs. möjligheten till uppskjuten
invandringsprövning, medför i många fall svåra
hemförhållanden för invandrarkvinnor. Regeln innebär att
när en utländsk kvinna eller man kommer hit för att gifta sig
med en svensk medborgare ges först uppehållstillstånd för
sex månader. Består förhållandet efter två år får kvinnan
eller mannen permanent uppehållstillstånd.
Regeln, som tar sikte på att minska antalet
skenäktenskap ofta grundade på s.k. kvinnoimport, medför
dock att många kvinnor hamnar i en tvångssituation. De
vågar inte bryta förhållandet, trots misshandel och
övergrepp, av rädsla att bli utvisade. För dessa kvinnor
finns sällan något alternativ. De har ingen framtid i
hemlandet och stannar därför kvar i förnedrande
äktenskap.
Tvåårsregeln bör därför ändras i syfte att minska
riskerna för att misshandlade kvinnor tvingas stanna kvar i
ett äktenskap.
Mansjourer/kriscentra
Män som t.ex. misshandlat kvinnor eller barn, själva
blivit utsatta för övergrepp eller gått igenom en skilsmässa
behöver någon att tala med och någon som stöttar dem. I
dessa situationer kan bl.a. mansjourer eller kriscentra för
män behövas. Verksamheten vid bl.a. kriscentrat i
Göteborg har visat sig fylla ett mycket viktigt syfte. Allt fler
män tar emot den hjälp som dessa centra kan erbjuda.
Män som gjort sig skyldiga till övergrepp mot kvinnor
behöver vård och efterbehandling. Inom kriminalvårdens
ram har olika projekt i syfte att finna vård- och
behandlingsformer för våldsmän prövats. De erfarenheter
som har vunnits på detta område bör tas till vara. Fortsatt
utveckling av effektiva behandlingsprogram för våldsmän är
angelägen.
Narkotikabrott
Narkotikan är ett svårt samhällsproblem och orsaken
bakom en betydande andel av den ökande brottsligheten.
Hanteringen av narkotika är ofta förbunden med våld och
detta innebär att kampen mot narkotikan är angelägen
också för att komma till rätta med våldsbrottsligheten.
Enligt 1988 års skolundersökning har 3---4 procent av
landets 16 år gamla skolungdomar prövat narkotika. Enligt
undersökningar bland värnpliktsinskrivna pojkar hade år
1988 ca 6 procent prövat narkotika. Även om andelen
verkligt unga ungdomar som brukar narkotika således nu
minskat något, kan situationen snabbt förändras.
Olika myndigheter rapporterar om ett ökat missbruk av
amfetamin och kokain bland unga och vuxna som är socialt
etablerade. Kombinationen narkotika--alkohol är vanlig i
denna grupp.
Det ökande bruket av narkotika i skenbart stabila
sociala miljöer är allvarligt och måste stoppas.
''Helgmissbruket'' ger främst barn och ungdomar till
missbrukande föräldrar en felaktig bild av missbrukets
effekter. Också ur den stora gruppen ''helgmissbrukare''
rekryteras de grava narkotikamissbrukarna.
Bekämpa narkotikamissbruket i alla led
Bekämpningen av narkotikamissbruk måste ske i alla
led; vid produktionen, vid gränserna men framför allt i
brukar- och langarleden. Genom att försvåra för
gatulangare begränsas bl.a. möjligheten att förse nyfikna
ungdomar och andra nybörjare med droger.
Erfarenheterna från bl.a. den verksamhet som
polismyndigheten i Arboga genomförde för några år sedan,
visar att narkotikamissbruket kan hejdas. Genom en
intensiv satsning mot gatulangning samt bevakning av
kända narkotikamissbrukare/langare kunde polisen
uppspåra ett stort antal socialt väl etablerade men okända
missbrukare. Narkotikamissbruket på orten begränsades på
ett markant sätt.
Mer än varannan prostituerad i Stockholm är intravenös
narkotikamissbrukare. Dessa kvinnor utnyttjas på ett
hänsynslöst sätt. Prostitution, både manlig och kvinnlig, är
dessutom en av de allvarligaste spridningsvägarna för HIV-
smitta. Prostitutionen har i många fall blivit ett sätt att
finansiera narkotikamissbruket. Därför måste
bekämpningen av narkotika ske med kraft, inte minst i
prostitutionsgrupperna. Det är således viktigt att polisens
gatulangningsgrupper får ökade resurser.
Narkotikafria kriminalvårdsanstalter
Förekomst av narkotika på kriminalvårdsanstalterna är
ett stort problem. Detta kan begränsas genom en
differentiering av narkomaner och icke-narkomaner när det
gäller anstaltsplacering. Kontrollen på anstalterna av de
intagnas narkotikainnehav måste göras effektivare.
Reglerna och tillämpningen av kontrollen av post,
telefonsamtal och besök bör skärpas för att hindra
insmuggling av narkotika.
Inställningen till narkotika bland de intagna på landets
fängelser måste förändras så att flera blir villiga att ta itu
med sina narkotikaproblem på allvar under och efter
anstaltstiden. Betydelsefullt i detta sammanhang är
uppbyggnaden av särskilda motivationsavdelningar. Sådana
avdelningar finns idag på de slutna riksanstalterna.
Målsättningen måste vara att alla fängelser skall kunna
erbjuda särskilda motivationsavdelningar. De intagna ska
ha rätt att välja att placeras på anstalter som är
narkotikafria.
Grova narkotikabrottslingar ska placeras på slutna
anstalter. Behovet av anstaltsplatser med särskilda resurser
för omhändertagande av grava narkotikamissbrukare måste
också ses över.
Sänkt toleransnivå för innehav av narkotika
Initiativ från bl.a. centerpartiet har lett till att innehav av
narkotika numera är straffbart. Erfarenheter har dock visat
att toleransnivån för innehav av narkotika är alldeles för
hög. Sedan 1986 har gränserna för vad som skall betraktas
som ringa innehav av narkotika, t.ex. för hasch och
amfetamin, höjts både dubbelt och flerdubbelt.
Före 1989 greps alltid personer med heroin- och
kokaininnehav av polis och fördes till kriminaljouren för
vidare åtgärder. Idag friges istället droginnehavarna direkt
efter gripandet sedan ett kortare förhör hållits på platsen
och identifiering skett. Små innehavsmängder av dessa
preparat behandlas som ringa narkotikabrott och leder vid
ett senare skede endast till böter på 400 kronor. Genom
denna toleransförskjutning har samhällets reaktion blivit
alltför svag. Den avskräckande och brottsförebyggande
effekten har därmed kraftigt försämrats.
Straffet för ringa narkotikabrott begränsas inte sällan till
dagsböter. Gärningsmannen har dock sällan förmåga att
betala böterna. Möjligheterna att omvandla obetalda böter
till fängelse är numera i praktiken i det närmaste
obefintliga.
Lagen är således inte i straffrättsligt hänseende
tillräckligt effektiv. Det bör därför ankomma på regeringen
att föreslå en skärpning härvidlag.
Öka resurserna för tullen
Begränsningen av narkotikautbudet måste utgöra en
hörnpelare i narkotikapolitiken. För att långsiktigt komma
till rätta med den allt mer omfattande smugglingen av
narkotika krävs resursförstärkningar. Detta bör gälla
tullpersonal såväl som tillgång till narkotikahundar. Det
internationella samarbetet är betydelsefullt.
Förbättra resurserna för narkomanvården
Det är nödvändigt att satsa på vård och rehabilitering av
missbrukare. Vården måste i första hand grundas på
frivillighet, men tvångsvård kan också bli aktuell. Om
rehabiliteringen skall bli framgångsrik krävs ofta långa
behandlingstider. Antalet behandlingsplatser på
behandlingshemmen behöver utökas och alternativa
behandlingsformer utvecklas. Avsaknad av
vårdmöjligheter kostar samhället årligen stora summor
pengar och orsakar stora tragedier.
Vården måste ses som en pågående process med
akutvård, motivationsvård och eftervård. För att vården
skall kunna bedrivas på detta sätt krävs en samordning av
samhällets totala resurser för vården av missbrukare.
Väntetiderna för intagning till frivillig missbrukarvård
måste förkortas radikalt så att framför allt ungdomar med
missbrukarproblem snabbt får hjälp. Besked om intagning
bör ges senast inom tre dagar för att inte missbrukarens
motivation för vård skall försvinna.
Tvångsvård av vuxna missbrukare (LVM) liksom
tvångsvård av unga (LVU) har inte kunnat tillämpas på
avsett sätt främst beroende på en stor brist på vårdplatser.
Bristen på vårdplatser och bristen på en planerad eftervård
medför att lagens intentioner inte kan fullföljas. Tillgången
på vårdplatser för tvångsvård måste utökas.
Stoppa nya preparat
Nya narkotiska preparat introduceras ständigt på den
illegala narkotikamarknaden i Sverige. Denna utveckling
måste hindras. Det är därför av mycket stor vikt att
nyintroducerade narkotiska preparat snabbt klassificeras
som narkotika och därmed faller under den
strafflagstiftning som gäller.
Eget bruk av narkotika
I narkotikastrafflagen stadgas att om gärningen består i
eget bruk av narkotika dömes till böter. Avsaknaden av
fängelse i straffskalan har medfört att kriminaliseringen av
eget narkotikabruk i praktiken blivit verkningslös. Polisen
saknar möjligheter att presentera bevis såvida den
misstänkte inte frivilligt medger blod- och/eller
urinprovtagning. För att möjliggöra för polisen att ta blod-
och urinprov samt genomföra husrannsakan krävs fängelse i
straffskalan. Vi föreslår därför att påföljden för brottet eget
bruk av narkotika skall vara böter eller fängelse. En sådan
straffskärpning ger domstolen möjligheter att döma en
missbrukare till kontraktsvård, för den som vid upprepade
tillfällen dömts för eget bruk. Regeringen bör presentera
förslag till en lagändring enligt det ovan anförda.
Ungdomar och brott
Ungdomar i åldern 15--20 år svarar för ca 20 % av de
polisanmälda brotten (200 000),
trots att de bara utgör 7 % av befolkningen.
Ungdomsbrottsligheten är dock högre än dessa siffror visar.
Antalet brott begångna av barn och ungdomar under 15 år
är okänt eftersom dessa inte registreras. I olika material har
dock den mest brottsaktiva åldern angetts till ca 14 år.
Antalet brott som begås av ungdomar kan därför
misstänkas vara avsevärt mycket högre än den officiella
statistiken anger. Frågan om brott begångna av barn under
15 år skall registreras har diskuterats. Vi konstaterar att den
nyligen tillsatta utredningen med uppgift att se över det
allmännas insatser vid brott av unga har fått i uppdrag att bl
a överväga detta. Centern understryker vikten av att
kunskap om brott begångna av barn under 15 år kommer att
öka i framtiden. Detta kan t ex ske genom ett
registreringsförfarande.
Stöld, skadegörelse och bedrägerier är vanliga
ungdomsbrott. Det finns en liten grupp ungdomar som är
ytterligt brottsaktiv och som begår ett stort antal brott.
Barn/ungdomar är den ''vanligaste'' gärningsmannen för
vissa brottstyper. 60 % av alla bilstölder utförs av ungdomar
i åldern 15--20 år.
Att bryta mot lagen någon gång i ungdomen -- att begå
brott -- är vanligt. De allra flesta ungdomar fortsätter inte
med brottslig verksamhet. Merparten av alla de ungdomar
som begått brott kommer alltså inte att bli vuxna kriminella.
Den tillrättavisning och det obehag som själva
brottsupptäckten innebär är oftast tillräcklig.
Ett fåtal unga behöver dock tydligare signaler från
samhället för att tidigt förstå att ''brott inte lönar sig''. För
dem är obehaget vid brottsupptäckt inte nog -- särskilt om
denna inte kompletteras med andra åtgärder.
Samhällets reaktioner på ungdomsbrott ska präglas av
fasthet och konsekvens. Första gången brott upptäcks är det
ofta tillräckligt med en tillrättavisning av polis eller
åklagare. I detta ingår ex att fordra att den unge bidrar till
att ställa tillrätta efter sig och gottgöra den skada som
handlingen orsakat. Om den brottsliga verksamheten
fortsätter är det dock oundgängligen nödvändigt att skärpa
omfattningen av sanktionerna.
Idag finns alltför ofta en ''låt-gå''-attityd som inte kan
accepteras. Barn och ungdomar kan gång på gång ertappas
med brott utan att de riskerar ingripande påföljder. Det är
inte märkligt om ungdomar som ertappats med brott ett
flertal gånger får uppfattningen att brotten inte är särskilt
allvarliga.
Samhällets bristande reaktioner på barns och ungdomars
brottslighet är enligt centerns mening farliga ur främst två
aspekter. Reaktionerna på lagöverträdelserna begränsas
vanligen till insatser från socialtjänsten och/eller till beslut
om åtalsunderlåtelse. Även om åtalsunderlåtelse i strikt
juridisk mening är en allvarlig påföljd kan den ur den unges
synpunkt uppfattas som lindrigare än ett beslut om att
överlämnas till vård inom socialtjänsten. Den unge får alltså
inte tillräckligt tydliga besked från samhället om att det
brottsliga beteendet är oacceptabelt. De som drabbats av
brottet och den unges omgivning får samma felaktiga
signaler eftersom inte heller de uppfattar att samhället
sätter rimliga gränser.
Det rättsliga förfarandet vid misstanke om
ungdomskriminalitet måste förbättras och effektiviseras.
De principer för omhändertagande av unga lagöverträdare
som gäller bör dock alltfort gälla. Unga människor bör inte
utan särskilda skäl dömas till längre fängelsestraff eftersom
en sådan påföljd ofta kan skada den unge. Förundersökning
och domstolsprocess ska bedrivas i så nära anslutning till
brottet som möjligt.
Ingripande och förundersökning
När polisen griper en ungdom misstänkt för brott eller
får en anmälan om misstanke om brott är det viktigt att
förundersökningen inleds omgående. Polisen måste få
möjligheter att samarbeta med föräldrarna när det gäller
utredning av ungdomsbrott. De allra flesta föräldrar vill
också gärna delta i arbetet. Samhället måste dock utforma
regler som stärker polisens möjligheter att arbeta
tillsammans med dem.
När polisen griper en ung människa som misstänks för
lagöverträdelse måste den gripne idag släppas när det
inledande förhöret är avslutat, såvida häktningsskäl inte
föreligger. Det förekommer att den unge fortsätter den
brottsliga verksamheten omedelbart efter frisläppandet.
Polisen bör därför få möjligheter att kvarhålla en ung
lagöverträdare ett fåtal timmar. Under denna tidsfrist ska
polisen söka kontakter med den unges föräldrar eller annan
vuxen för att kunna överlämna den unge till dem.
Centern anser att alla unga som misstänks för brott skall
kallas till förhör hos polisen tillsammans med föräldrarna.
Även när beslut om rapporteftergift eller andra åtgärder
från rättsmyndigheterna ska meddelas skall föräldrarna
närvara. Bara om föräldrarnas närvaro kan skada barnet
bör de inte kallas. Föräldrarnas ansvar för de skador som
barnens brott kan leda till måste också skärpas.
Förundersökningen inleds med upprättande av en
polisanmälan. Enligt vår mening skall den alltid överlämnas
till socialtjänsten för kännedom.
Ungdomsrotel, ''ungdomsåklagare'' och jourdomstol
Inom de större polisdistrikten har arbetet organiserats så
att en särskild rotel arbetar med ungdomsbrott. Även om
de mindre polisdistrikten inte har personella resurser att
arbeta på detta sätt bör det finnas särskilt ansvarig
polispersonal som ska syssla med ungdom och brott.
Även inom åklagarväsendet bör särskild personal i
möjligaste mån ansvara för handläggningen av ärenden som
rör ungdomsbrott. Det kan ge möjligheter att organisera
ämbetets arbete så att ungdomsbrott utreds med större
snabbhet än idag. Dessutom kommer ett sådant system att
innebära att de som har ett särskilt intresse för att arbeta
med ungdomar söker sig till dessa funktioner. Kunskaperna
om ungdomar och brott kan därigenom ytterligare öka
vilket är till gagn för rättssäkerheten.
Centern har tidigare föreslagit att s k
jourdomstolar ska inrättas. Jourdomstolarna ska
kunna avgöra enklare mål i omedelbar anslutning till
brottsupptäckten. Detta är särskilt viktigt i de fall
gärningsmannen är ung. Ungdomar kan därigenom lättare
få insikter om de gränser som samhället sätter för brottsligt
beteende.
Behovet av särskilda domstolar för ungdomar bör
utredas. En ungdomsdomstol kan komma att utgöra ett
alternativ till jourdomstolar. Det är således möjligt att
jourdomstolar kan tjänstgöra som ungdomsbrott.
Påföljder för unga lagöverträdare
Principen att ungdomar inte utan synnerliga skäl ska
dömas till fängelsestraff är viktig att upprätthålla. Idag
tvingas dock domstolarna att döma unga lagöverträdare till
fängelse eftersom socialtjänstens resurser är uttömda.
Det svenska påföljdssystemet är idag huvudsakligen
utformat för vuxna lagöverträdare. När det gäller
ungdomar som bryter mot lagen saknas ''mellanformer''
som kan användas i stället för de traditionella påföljderna.
Centern föreslår därför att påföljdssystemet kompletteras
med påföljder som är särskilt utformade för gruppen unga
lagöverträdare.
Skadelindrande arbete
Den 1 juli 1988 infördes en lag där unga lagöverträdare
kan åläggas skadelindrande arbete. I samband med
brottsupptäckt har polisen möjligheter att kräva att den
unge brottslingen ställer till rätta efter sig i rimlig
omfattning.
När det gäller exempelvis skadegörelse bör polisen i
betydligt större omfattning än idag kräva att
gärningsmannen deltar i återställningsarbetet för att lindra
skadan. Polisen bör även kontrollera att arbetet verkligen
utförs.
Skadelindrande arbete är således en sanktion som bör
användas oftare än idag. Centern kräver därför en
effektivisering och förändring av lagen som gör den enklare
att använda.
Konfrontation och gottgörelse
Många brott som begås av unga är tillfällighetsbrott.
Stundens ingivelse leder till lagöverträdelsen. Ofta inser
inte den unge hur den brottsliga handlingen skadar offer
och omgivning. Unga lagöverträdare måste därför handfast
konfronteras med verkningarna av sitt brott. Om
brottsoffret medger det bör därför offer och brottsling
konfronteras med varandra.
Konfrontationen bör syfta till en överenskommelse
mellan brottsoffret och den unge om hur brottsskadan kan
lindras och offret gottgöras. Sammanträffandet mellan offer
och gärningsman kan ske i s.k. konfliktråd enligt norsk
modell, under ledning av en person med stor livserfarenhet,
t ex personal som är verksam i socialtjänsten eller hos
polisen. Även andra människor med intresse för denna
verksamhet kan komma ifråga. På detta sätt kan ungdomars
insikter om effekterna av den brottsliga verksamheten öka
och därmed kan de påverkas att avstå från fortsatt
brottslighet. Konfrontation med medlingsförfarande i
konfliktråd bör prövas i större skala.
Ungdomskontrakt
I Danmark finns idag en form av mild påföljd, s.k.
ungdomskontrakt. Ett ungdomskontrakt är en
överenskommelse mellan den unge, dennes föräldrar,
socialtjänsten och polisen. Kontraktet utformas i direkt
anslutning till brottsuppklaringen och gäller för en
tidsperiod om minst 3 månader och högst ett år. Ett absolut
villkor är att den unge under kontraktstiden skall avhålla sig
från kriminalitet. Socialtjänsten ska kontrollera att
kontraktet uppfylls. Om så sker ska uppgifterna om brottet
raderas i straffregistren. I det fall den unge bryter mot
överenskommelsen underrättas polisen.
En påföljd som utformas efter den danska modellen med
ungdomskontrakt bör prövas. Förutom krav på insatser av
behandlande eller rehabiliterande karaktär bör kontraktet
också innehålla krav om insatser som kan leda till att
brottets skadeverkningar lindras. I de fall ungdomskontrakt
accepteras av den unge bör rapporteftergift eller
åtalsunderlåtelse kunna meddelas.
Möjligheterna för rättsväsendet att använda
rapporteftergift och åtalsunderlåtelse i kombination med
ungdomskontrakt bör i stor utsträckning bero på den vilja
den unge visar att delta i rehabiliterande aktiviteter. Sådana
aktiviteter kan vara av vitt skilda slag. Hit hör naturligtvis
vårdande inslag för att motverka begynnande eller
pågående missbruk. Hit hör även inslag som syftar till att
förmå den unge att delta i olika former av utbildning. Även
åtgärder som kan leda till en positiv fritid hör hemma här.
Vård vid ungdomshem
När ungdomar misstänks för allvarliga brott måste
rättsväsendet ingripa med yttersta skärpa. När
gärningsmannen är ung är det dock viktigt att lämna ett
stort utrymme för individuellt anpassade insatser.
Domstolen bör därför få möjligheter att döma unga
våldsverkare till vård under viss tid. Vårdinsatserna kan
vara av såväl sluten som öppen karaktär.
Ungdomshemmens verksamhet bör här i första hand
komma ifråga. I dom bör således anges den tid som den
unge ska underkasta sig vård och även den minsta tid för
vård på sluten avdelning som kan komma ifråga.
Öppenvård i anslutning till ungdomshemmen
I allt vårdarbete poängteras vikten av kontinuitet mellan
vårdare och den som vårdas. Idag har ungdomshemmens
verksamhet begränsats att omfatta enbart institutionsvård.
Många av de ungdomar som behöver hemmens resurser har
svåra relationsstörningar. Deras möjligheter att samverka
på ett förtroendefullt sätt med vuxna människor kräver ofta
ett långvarigt arbete. Det är därför olyckligt att
ungdomshemmen tvingas bryta kontakten med den unge
vid övergången mellan institutionsvård och vård i öppnare
former. För att möjliggöra en mer kontinuerlig
behandlingskedja bör ungdomshemmens verksamhet
kompletteras med en öppenvårdsverksamhet som
organisatoriskt sorterar under hemmen.
Ungdomshemmens organisation
Landstingen eller kommuner är sedan 1977 huvudmän
för LVU-hemmen. Ansvaret för den slutna
institutionsvården för ungdomar överfördes då från staten
till landstingen/kommunerna.
Hemmen har inte utvecklats på ett acceptabelt sätt efter
huvudmannaskapsförändringen. Ett antal hem har lagts
ned. På de kvarvarande hemmen har antalet platser
reducerats. Samtidigt har såväl socialtjänsten som de
rättsvårdande myndigheterna efterfrågat fler platser på
hemmen än vad som funnits att tillgå.
Idag är bristen på s.k. § 12-platser i LVU-hemmen
oacceptabel. Detta måste åtgärdas omedelbart. Förutom att
antalet platser måste öka, är det nödvändigt att tillskapa
enheter som utformas för att ta hand om de mest aggressiva
och utåtagerande ungdomarna. Dessa särskilda enheter bör
ha ett större upptagningsområde än ett landstingsområde.
Utvecklingen under 1980-talet tyder på att staten bör
återta ett övergripande huvudansvar för att LVU-hemmen
byggs ut i en sådan omfattning att de kan erbjuda
erforderlig vård för de ungdomar som behöver sådan. Detta
bör ges regeringen till känna.
Ungdomars alkoholmissbruk
Det är väl känt att missbruk av alkohol är en vanlig orsak
bakom kriminalitet. Olika undersökningar visar ex att en
majoritet av våldsbrottslingarna och en stor andel av
våldsoffren var påverkade av alkohol vid brottstillfället.
Sifo genomför årligen en undersökning av
alkoholkonsumtionen i ungdomsgrupperna 12--24 år.
Mellan 1979 och 1984 minskade konsumtionen med över 1
liter alkohol 100 % per capita till 1,78 liter. Därefter har
alkoholkonsumtionen åter stigit till 2,21 liter år 1989.
Samtidigt har andelen icke konsumenter av alkohol bland
elever i årskurs 9 ökat med ca 10 % under samma period.
Det är glädjande att ett större antal ungdomar avstår från
att bruka alkohol. Utvecklingen av alkoholbruket i
åldersgruppen 12--24 år med en ökande genomsnittlig
förbrukning är dock oroväckande.
På annan plats i denna motion föreslår centern skärpta
betämmelser mot fylleri. I avvaktan på sådan lagändring
bör dock polisen utnyttja möjligheten att kalla ungdomar
som påträffas berusade till förhör tillsammans med
föräldrarna för att utröna varifrån ungdomarna fått
alkoholen.
Eftersom det inte är tillåtet för ungdomar under 20 år
att inhandla alkohol med en alkoholstyrka som överstiger öl
klass II bör polisen beslagta alkohol som innehas av
ungdomar under 20 år och utreda hur de fått alkoholen.
Polisen bör även informera föräldrarna och socialtjänsten.
Drogfria nöjesalternativ
Ungdomars alkoholbruk är ofta koncentrerat till
nöjestillställningar av olika slag. Det är naturligt att unga
människor söker sig till danser och andra nöjesarrangemang
på sin fritid. Ungdomar måste dock erbjudas drogfria
fritidsaktiviteter och nöjestillställningar i betydligt större
omfattning än idag. Föreningslivet och idrottsrörelsen har
vanligen ett starkt engagemang när det gäller att skapa
positiva aktiviteter för ungdomar. Enligt vår uppfattning är
det en angelägen kommunal uppgift att stödja dessa
frivilliga insatser som föreningslivet erbjuder.
Polisen
Polisens uppgifter
Ett effektivt polisarbete förutsätter att verksamheten
renodlas och koncentreras till myndighetens
huvuduppgifter: att upprätthålla allmän ordning och
säkerhet. Möjligheterna att överföra uppgifter som polisen
idag fullgör till andra samhällsmyndigheter bör därvid
prövas.
800 polisaspiranter
Vakansläget inom polisen är alltfort besvärande. Ett
stort antal polismanstjänster är obesatta. Bristen på
utbildad polispersonal beräknas kvarstå under åren
framöver.
Polisen behöver därmed omgående ökade resurser.
Tillgången på utbildad polispersonal måste garanteras.
Rikspolisstyrelsen har i sitt budgetäskande för budgetåret
1991/92 påtalat vikten av att antalet utbildningsplatser på
polishögskolan bibehålles. Trots detta föreslår regeringen i
budgetpropositionen en neddragning av intagningen från
800 till 600 polisaspiranter.
Centern motsätter sig bestämt denna neddragning.
Liksom tidigare år kräver partiet en dimensionering av
polisutbildningen som motsvarar det beräknade behovet
framöver.
I förhållande till budgetpropositionen föreslår centern
således en utökning av intagningen av polisaspiranter vid
polishögskolan med 200. Vi avsätter för detta ändamål 40 000 000
kr för budgetåret 1991/92.
Personalläget i de mindre polisdistrikten i glesbygd är
särskilt bekymmersamt. Genomsnittsåldern på
polispersonalen i dessa distrikt är hög och
pensionsavgångarna åren framöver blir därmed höga. För
att på sikt förbättra läget i dessa distrikt bör dessa tilldelas
en större andel av de nyutbildade poliserna än idag.
När det gäller rekryteringen till polisen är det viktigt att
uppmärksamma behovet av fler kvinnor och personer med
invandrarbakgrund i yrket.
Förbättra personaltillgången inom den lokala
polismyndigheten
Vakansläget inom polisen är besvärande. De lokala
polismyndigheterna har inte personal nog för att kunna
utreda anmälda brott. Även om tillgängliga vakansmedel i
ökad utsträckning får användas för att anställa administrativ
personal vilken kan avlasta polispersonalen vissa
arbetsuppgifter kommer personalläget inte att förbättras i
de distrikt som saknar vakanser.
Rikspolisstyrelsen påtalar också detta förhållande och
äskar medel för ytterligare administrativa tjänster. Centern
anser att styrelsens motiveringar är välgrundade. Anslaget
till de lokala polismyndigheterna bör därför uppräknas med
5 000 000
kr för budgetåret 1991/92.
Polisbristen leder till oacceptabelt långa utredningstider.
Som exempel kan nämnas utredningstiden vid
ungdomsbrott som för polis och socialförvaltning i
genomsnitt är 170 dagar. Detta är oacceptabelt.
Utredningstiderna måste på sikt kortas ned. För att detta
skall bli möjligt krävs att organisatoriska och andra
förändringar genomförs så snabbt som möjligt.
Vaktbolagens uppgifter
Vaktbolagens brottsförebyggande arbete bör också
nämnas i detta sammanhang. Den rådande
arbetssituationen inom polisen med stora vakanser och
minskade möjligheter till bland annat fotpatrullering har
direkt medverkat till att bevakningsföretagens
arbetsområde vidgats. Vi finner det inte tillfredsställande
att rent polisiära uppgifter handhas av bevakningsföretag.
Tills vidare, med den polisbrist som råder, får man
acceptera att vaktbolagen tar över en del av de polisiära
sysslorna, t.ex. ordningen i tunnelbanorna. Det är dock
ingen lösning som i längden är godtagbar.
Det är också påkallat att regeringen snarast tillsätter en
utredning för att klargöra gränserna för
bevakningsföretagens verksamhet på detta område.
Kriminalvården
En god eftervård
Rehabilitering av de intagna är ett viktigt inslag särskilt
för dem med missbruksproblem. Antalet vårdplatser i
familjehem och behandlingshem för dem som straffats
motsvarar dock inte behovet. En särskild fördel med denna
form av verksamhet är att den intagne efter avtjänat straff
kan återgå i frivillig placering enligt socialtjänstlagen.
Ökade insatser bör därför sättas in för att möta behovet.
Psykiatrisk vård
Antalet intagna i kriminalvårdsanstalt med psykiska
störningar är stort och kan förväntas öka. Möjligheterna att
inom kriminalvårdens ram erbjuda vård och behandling för
psykiska problem är mycket små. Vårdbehovet -- när det
gäller sluten psykiatrisk vård -- för intagna ska tillgodoses
av sjukvårdshuvudmannen. När det däremot gäller olika
former av stödbehandling, kristerapi m.m. måste
behandlingen i större utsträckning än idag kunna erbjudas i
kriminalvårdsanstalt.
Bevakning i anstalt
Årligen avviker ett stort antal intagna från
kriminalvårdsanstalt. Trots att särskilda åtgärder vidtagits
under senare år är antalet rymningar ett fortfarande stort
problem i kriminalvården. Självklart är det en angelägen
uppgift för kriminalvården att förhindra rymningar från
anstalt. Målsättningen ska vara att bevakningen av de
intagna är så effektiv att rymningar förhindras.
Bevakningen av de intagna i anstalt måste därför
förbättras. Genom en ökad differentiering av anstalterna ur
säkerhets- och bevakningssynpunkt bör också antalet
avvikelser kunna begränsas.
Frivården
Frivården är en viktig del av kriminalvården. En väl
fungerande frivård är nödvändig för att fortsätta den
rehabilitering som ska ha påbörjats i anstalt.
Kriminalvårdens skyddskonsulentorganisation ska också
svara för övervakning under den villkorliga frigivningstiden
och i det fall frigivningen kombinerats med föreskrifter
kontrollera att dessa efterföljs.
Under de senaste åren har också ett antal påföljder
införts som kräver särskilda insatser från
frivårdsverksamheten. Hit hör ex. påföljderna
kontraktsvård och samhällstjänst. Arbetsuppgifterna för
skyddskonsulentorganisationen har därmed utökats.
Folkrörelser, fackföreningar, klientorganisationer,
humanitära organisationer, kristna samfund och
idrottsföreningar bör också kunna engageras i
frivårdsarbetet i långt större utsträckning än vad som sker
idag. Det samhälleliga stödet för verksamhet av detta slag
behöver därför utökas.
Antalet frivilliga övervakare bör öka och rekryteringen
av nya övervakare bör kunna ske i samarbete med de ideella
organisationerna. Fortbildningen behöver vidare
förbättras. Vad som ovan anförts om frivården bör ges
regeringen till känna. För att förstärka frivården bör denna
tillföras ytterligare 5 miljoner kr utöver anslaget i
budgetpropositionen.
Häkten
Den stränga isoleringen på våra häkten är ofta inte
befogad av utrednings- och säkerhetsskäl. Den innebär
många gånger en påfrestande ensamhet för de häktade.
Häktenas utformning och de regler som skall gälla för
behandling på häktena bör snarast utredas.
Ett särskilt problem som måste uppmärksammas är
behovet av häkteslokaler för häktade med särskilda behov.
Hit hör ex häktade med vårdbehov men även
vårdnadshavare med små barn som oundgängligen behöver
vårda barnet under häktestiden. Idag saknas också på flera
platser häktesplatser för kvinnor.
Sjukvårdssekretess i kriminalvårdsanstalt och
polisarrest
Om en intagen i kriminalvårdsanstalt lider av en
smittsam sjukdom är hälso- och sjukvårdspersonalen inom
kriminalvården skyldig att underrätta anstaltens styresman.
Härigenom skapas möjligheter att inom anstaltens ram
vidta de skyddsåtgärder som kan anses erforderliga.
Samma reglering gäller för intagna i häkten och i formell
mening även polisarrester. Informationsplikten omfattar
dock endast hälso- och sjukvårdspersonal som arbetar inom
kriminalvården. När det gäller personal från sjukvården
gäller andra regler. Dessa har ingen uppgiftsskyldighet av
ovan nämnt slag.
Eftersom vårdinsatser i polisarrester huvudsakligen
utförs av sjukvårdens personal får därmed polispersonalen
inte informationer om en omhändertagen lider av en
allvarlig smittsam sjukdom, ex. HIV-infekterade.
Polispersonalen har naturligtvis samma intresse av
informationer om omhändertagna i polisarrest som övrig
personal i rättsväsendet. Det är därför angeläget att
skyndsamt pröva möjligheterna att införa en sådan
reglering att även polispersonal får tillgång till sådan
information.
Skydd för vittnen
Det är viktigt för rättssystemet att vittnen utan rädsla för
repressalier kan lämna uppgifter i rättegång. Även om det
tycks vara förhållandevis ovanligt att vittnen hotas eller
trakasseras är det viktigt att uppmärksamma problemet.
När rättssaken gäller familjevåld förekommer det dock
att vittnen eller parter utsätts för otillbörliga påtryckningar.
Våldskommissionen har dock uppmärksammat problemet
och förordar att påföljden för brottet övergrepp i rättssak
av normalgraden skall vara fängelse. Vi instämmer i
kommissionens förslag.
Ersättningen till nämndemän
Centern har under en följd av år hävdat vikten av ett
brett och lokalt väl förankrat lekmannainflytande i de
allmänna domstolarna. Enligt vår uppfattning är det en
viktig uppgift att företrädare för befolkningen deltar i
rättsskipningen på det sätt som en nämndeman gör.
Sedan ett antal år har ersättningen till nämndemännen
inkomstrelaterats. Nämndemän har därmed olika
ersättningar för samma uppgifter. I det fall nämndemannen
inte kan påvisa att uppdraget leder till en inkomstförlust
utgår endast en minimiersättning. Vi föreslår att
ersättningen för uppdraget skall vara lika för alla.
Utvärdering och forskning
Utvärdering av de insatser som sker inom rättsvårdens
ram borde vara en naturlig del i verksamheten. Detta är inte
fallet idag. Kunskaperna om effekterna av olika insatser är
bristfällig. Olika behandlingsmetoder har använts för att
söka återanpassa dem som begått brott. För att kunna ta
tillvara de erfarenheter som kan leda till bättre resultat för
framtiden bör forskning ske om behandlingsmetoder.
Eftersom brottsbenägenheten hos män och pojkar tycks
vara högre än hos kvinnor/flickor borde det vara av intresse
att utröna om könsrollerna har någon betydelse för
brottsbenägenheten.
Det är angeläget att genom forskning få belyst orsakerna
till det våld och de övergrepp som sker mot kvinnor. Idag
saknas erforderliga kunskaper om orsakerna till våldet. En
tvärvetenskaplig forskning när det gäller kvinnomisshandel
och sexualiserat våld liksom om sambandet mellan
pornografi och våld är angelägen.
1973 års kriminalvårdsreform syftade bl.a. till att främja
den dömdes anpassning till samhället och motverka de
skadliga följderna av frihetsberövandet. Den höga
återfallsfrekvensen visar att kriminalvårdens mål inte
uppfylls.
Frågor som rör kriminalvårdens innehåll utreds för
närvarande av en arbetsgrupp inom regeringskansliet.
Dessa frågor är av sådan dignitet att de bör utredas och
utvärderas av en parlamentariskt tillsatt grupp.
Utredningen bör vara oförhindrad att ta upp och belysa
de frågor rörande kriminalvårdens innehåll och utformning
som kan aktualiseras under arbetets gång.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om prioritering av det
kriminalpolitiska arbetet till områdena brottsförebyggnde
arbete, våldsbrott, narkotikabrott, ungdomsbrott, stöd till
brottsoffer samt ekonomisk brottslighet med särskild
inriktning på miljöbrott,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om samordning och klara
ansvarsförhållanden mellan myndigheter,1]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om socialtjänstens
samordningsansvar,1]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om socialtjänstlagen och skollagens
utformning samt om behovet av en översyn av
sekretesslagen,1]
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om föräldrarnas/vårdnadshavarnas
roll i det brottsförebyggande arbetet,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om alternativa vårdformer till
samhällsvård för problemfamiljer,1]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om s.k. behandlingsgrupper för barn
och ungdomar med särskilda behov av
stödåtgärder,1]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om undervisning om värderingar i
skolan samt om behovet av utvecklat samarbete mellan
skola, polis och kriminalvård,2]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en riksomfattande
informationskampanj mot mobbning samt om vikten av
skolprogram mot mobbning och våld i skolan,2]
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om samordnat agerande från polis
och socialtjänst för gängbearbetning,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
återinförande av fakultativ villkorlig frigivning efter två
tredjedelar av avtjänad strafftid,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att straffsatserna generellt ej får
sänkas,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skärpt påföljd vid upprepad
och/eller grov brottslighet,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ökad restriktivitet av reglerna för
permissioner, frigång för de extremt brottsaktiva samt för
grova vålds- och narkotikabrottslingar som återfallit i
brott,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om särbehandling av dem som dömts
till fängelse i lägst två år,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om mer restriktiva regler för
användningen av institutet rapporteftergift,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om mer restriktiv användning av
institutet åtalseftergift,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en skärpt kontroll av
efterlevnaden av meddelade föreskrifter när
åtalsunderlåtelse meddelats,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en utvidgning av
försöksverksamheten med samhällstjänst att omfatta hela
landet,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av förändrade regler
rörande påföljden samhällstjänst så att påföljden också kan
omfatta unga lagöverträdare,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av ökade möjligheter att
omhänderta berusade personer på allmän plats,
15. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan
ändring i brottsbalken att värdegränsen mellan brotten
snatteri och stöld inte höjs,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om införande av ett system med
ordningsbot vid snatteribrott,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts rörande behovet av översyn av nu
gällande regler rörande utvisning,3]
17. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ett
samlat program för stöd till brottsoffer,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om polisens ansvar när det gäller
information till brottsoffer,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om individuella vårdprogram för
brottsoffer,1]
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om samhällets ansvar för
kvinno/brottsofferjourernas ekonomiska situation,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av en utbyggnad av
verksamheten med brottsofferjourer,
21. att riksdagen till Brottsskadenämnden, för höjt
anslag till Riksförbundet för Brottsofferjourer, för
budgetåret 1991/92 anvisar 500
000 kr. utöver vad regeringen anvisat, eller således 19
000
000 kr.,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ökat stöd till
barnjourverksamhet,1]
[att riksdagen till Bidrag till organisationer, för höjt
anslag till Föreningen Barnens Rätt i Samhället, BRIS, för
budgetåret 1991/92 anvisar 500
000 kr. utöver vad regeringen anvisat, eller således 64
001
000 kr.,1]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kvinnors hjälpbehov samt om
stöd till kvinnojourer,1]
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om samhällets ansvar för skydd för
utsatta våldsoffer,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en utbyggnad av
jourfamiljsystemet,1]
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om höjda skadeståndsbelopp och
utökad rätt till skadestånd till brottsoffer samt om
förskottsutbetalning av skadestånd,
24. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan
ändring i lagen om målsägandebiträde att brottsoffrens rätt
till biträde utökas,
25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att straffminimum för brottet
grov misshandel bör höjas från ett till två års fängelse samt
att påföljden för misshandel av normalgraden skall vara
fängelse,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ändring av den s.k.
tvåårsregeln,3]
26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utveckling av
behandlingsprogram för våldsmän,
27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inriktningen av
narkotikabekämpningen,
28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om narkotikafria anstalter, ökad
differentiering av narkomaner och icke-narkomaner vid
beslut om anstaltsplacering m.m., skärpt narkotikakontroll
på anstalt och införande av särskilda
motivationsavdelningar i kriminalvårdsanstalt,
29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om intagnas rätt att välja placering
på narkotikafri anstalt,
30. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan
ändring av narkotikastrafflagen att gränserna för vad som
skall betraktas som innehav av narkotika sänks,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om narkomanvården,1]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om snabb klassificering av nya
narkotiska preparat,1]
31. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan
ändring av narkotikastrafflagen att påföljden för brottet
innehav av narkotika skärps till att omfatta böter eller
fängelse,
32. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om föräldranärvaro när
barn/ungdomar blir föremål för förundersökning,
domstolsförhandling m.m.,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett utvidgat skadeståndsansvar
för föräldrar,4]
33. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ungdomsrotlar inom polisen och
om åklagarväsendets handläggning av brott begångna av
ungdomar,
34. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
införande av jourdomstolar främst för unga
lagöverträdare,
35. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av att lagen om
skadelindrande arbete blir mer effektiv,
36. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om konfrontation och medling med
möjlighet till gottgörelse,
37. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om påföljden ungdomskontrakt,
38. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om domstols möjlighet att döma
unga lagöverträdare till vård under en minsta tid,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en differentiering av
ungdomshemmen, utbyggnad av verksamheten vid
ungdomshemmen med öppenvård, vikten av utökning av
hemmens nuvarande upptagningsområden och om statens
övergripande ansvar för verksamheten,1]
39. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om möjligheter att ingripa för att
stävja ungdomars alkoholmissbruk,
40. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om polisens arbetsuppgifter,
41. att riksdagen beslutar, med ändring av regeringens
förslag i denna del, att antalet polisaspiranter som intas vid
polishögskolan budgetåret 1991/92 skall vara 200 utöver vad
regeringen föreslagit, eller således 800,
42. att riksdagen till Rikspolisstyrelsen anvisar 40
000
000 kr. utöver vad regeringen har föreslagit, eller således
946
214
000 kr.,
43. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förbättring av personalläget i de
mindre polisdistrikten i glesbygd,
44. att riksdagen till Lokala polisorganisationen, för
ytterligare administrativa tjänster, anvisar 5
000
000 kr. utöver vad regeringen har föreslagit, eller således
7
386
700
000 kr.,
45. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om långa utredningstider hos
polisen,
46. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en utredning för att klargöra
gränserna för bevakningsföretagens verksamhet,
47. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av en god eftervård,
48. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av psykiatrisk vård,
49. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bevakningen i
kriminalvårdsanstalt,
50. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om frivårdens utökade
arbetsuppgifter m.m.,
51. att riksdagen till Frivården anvisar 5
000
000 kr. utöver vad regeringen föreslagit, eller således 329
368
000 kr.,
52. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av översyn av de regler
som skall gälla på häkten samt om häktenas utformning,
53. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om sjukvårdssekretess i
kriminalvårdsanstalt och polisarrest,
54. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skydd för vittnen och påföljden
för brottet övergrepp i rättssak,
55. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om lika ersättning till nämndemän,
56. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utvärdering av effekterna av
behandlingsmetoder inom kriminalvården, forskning kring
könsrollernas betydelse för brottsbenägenheten, orsakerna
till våld och övergrepp av kvinnor, kvinnomisshandel och
sexualiserat våld, sambandet mellan pornografi och våld
samt orsaken till den minskade lagföringsfrekvensen när det
gäller sexualbrott,
57. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en parlamentarisk utredning med
uppdrag att se över 1973 års kriminalvårdsreform.
Stockholm den 23 januari 1991
Olof Johansson (c)
Karl Erik Olsson (c)
Görel Thurdin (c)
Bertil Fiskesjö (c)
Karin Söder (c)
Gunnar Björk (c)
Gunilla André (c)
Pär Granstedt (c)
Börje Hörnlund (c)
Karin Israelsson (c)
Agne Hansson (c)
Per-Ola Eriksson (c)
Larz Johansson (c)