Frågan om samhällets åtgärder mot unga lagöverträdare
har de senaste åren ånyo kommit i centrum för debatten
inom det kriminalpolitiska området. Ett begränsat antal
unga personers kriminella verksamhet är ett av skälen
härtill. Det starkaste skälet till fokuseringen torde
emellertid vara samhällets oförmåga till adekvat agerande.
Socialtjänstens på goda grunder långt drivna frivilliglinje
i förening med brist på adekvata resurser har lett till att
fängelsestraff i ökad omfattning kommit att användas för
personer i åldrarna under 18 år.
I olika sammanhang, bl.a. i fängelsestraffkommittén, har
diskussioner förts om ett förbud mot fängelsestraff för
personer under 18 år. Förekomsten av ett sådant förbud
skulle sannolikt ha tvingat fram adekvata vårdresurser inom
ramen för socialtjänsten.
De ingripanden som erfordras i vissa fall är emellertid så
omfattande till sin karaktär att de svårligen låter sig förenas
med den inriktning som bör prägla socialtjänstens
verksamhet.
De statliga ungdomsvårdsskolorna tillgodosåg på sin tid
behovet av tvångsomhändertaganden för den aktuella
åldersgruppen 15--17 år. Det ansågs emellertid efterhand
medföra betydande nackdelar, tidsobestämdheten i
vistelsen, det rent administrativa förfarandet vid
frihetsberövandet, den negativa påverkan eleverna utövade
på varandra m.fl. faktorer, utgjorde den väsentliga grunden
för kritiken mot dessa institutioner.
I valet mellan de risker för allvarliga skador det kan
innebära för unga personer att vistas i kriminalvårdens
institutioner tillsammans med äldre fängelsedömda utan att
det är praktiskt möjligt att i tillräcklig omfattning tillgodose
de ungas särskilda behov och tvångsmässig vistelse i för
ungdomar särskilt inrättade institutioner torde det inte råda
någon tvekan om att det minst olämpliga är den senare
lösningen.
Vissa av de olägenheter som var aktuella för
ungdomsvårdsskolorna bör utan större svårighet kunna
elimineras i ett nytt system. Innehållet i verksamheten bör
kunna utformas efter modell från de bäst fungerande
behandlingshemmen. Tidsobestämdheten kan elimineras
genom att vistelsetiden alltid beslutas av domstol, som
också fastställer vistelsetidens längd, relaterad till brottens
svårighetsgrad.
Ett på modern grund baserat, aktivt behandlingsinnehåll
bör kunna väga upp en del av de svårigheter som uppstår vid
sammanförandet av unga personer med likartade problem.
Det är väsentligt att här skisserade institutioner, förslagsvis
benämnda ungdomshem, har möjlighet till slutet
omhändertagande för att verkligen kunna stoppa upp
pågående kriminalitet och dessutom framstå som
trovärdiga.
Våldskommissionen har framlagt en promemoria i
vilken liknande idéer framförs. Däremot föreslås inte att
fängelsestraffet för ungdom under 18 år avskaffas, vilket är
en brist.
Sammanfattningsvis föreslås sålunda att
förbud mot fängelse för personer under 18 år
införs,
att en ny påföljd benämnd ''vistelse i
ungdomshem'' utdömd av domstol införs,
att domstolen utdömer vistelsetidens längd, som
bör variera beroende av brottets svårighetsgrad, i regel
mellan lägst 3 månader och högst 12 månader. Om särskilda
skäl föreligger med hänsyn till brottets allvarliga
beskaffenhet och därmed särskilt stort behandlings- och
vårdbehov kan tiden förlängas av domstolen, dock högst
med 6 månader.
att särskilda institutioner med staten som
huvudman inrättas för ändamålet,
att verksamheten vid dessa institutioner skall
präglas av ett aktivt behandlingsinnehåll i rehabiliterande
syfte.
Regeringen tillsatte förra året en särskild kommitté
angående ''Översyn av det allmännas insatser vid brott av
unga''. De förslag som tas upp i motionen bör närmare
utredas av denna kommitté. Skulle kommittén anse sig
förhindrad eller av andra skäl inte kunna ta upp dessa
frågor, bör det ankomma på regeringen att i tilläggsdirektiv
till kommittén påtala detta behov.
Då frågorna om förbud mot fängelse för barn och
ungdomar under 18 år och inrättande av särskilda
ungdomshem är de mest angelägna frågorna beträffande
beivrandet av ungdomsbrottslighet bör dessa behandlas
skyndsamt och med förtur. Förslag bör kunna framläggas
snarast.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om samhällets behandling av unga
lagöverträdare.
Stockholm den 23 januari 1991
Hans Göran Franck (s)
Bengt Kronblad (s)
Berit Oscarsson (s)
Gustav Persson (s)
Åke Wictorsson (s)