I en dom den 12 december 1990 sänkte Svea hovrätt
kraftigt den ersättning Stockholms tingsrätt tilldömt en
prostituerad kvinna som våldtagits. Domen var inte
enhällig. I sin motivering gör hovrätten bedömningen att
kvinnan varit villig att mot betalning ha sexuellt umgänge
med män. Hon har fortsatt prostitutera sig även efter
våldtäkten, som inte verkar ha lett till andra inskränkningar
i hennes yrkesverksamhet än att hon inte längre går hem till
sina kunder. I sina överväganden finner hovrätten att den
kränkning som hon blivit utsatt för genom våldtäkten inte
är svårare än att den får anses gottgjord med det
ersättningsbelopp som den åtalade vitsordat.
Slutsatsen måste bli att prostituerade inte kan räkna med
samma stöd och hjälp och att de inte blir kränkta som andra
kvinnor om de misshandlas, våldtas eller t.o.m. mördas.
Även styckmordsrättegången visar att människovärdet kan
bestämmas av den sociala positionen. Vårt samhälle får
aldrig acceptera att dessa våra svagaste kvinnor, som ofta är
drogberoende, nedgångna, förtryckta och förtvivlade,
anses mindre värda och får stå sitt kast. Våldet som de
prostituerade lever under får inte på minsta sätt ursäktas
och de som förgår sig mot prostituerade skall inte heller få
lindrigare straff.
Oavsett kön och social status skall vi som brottsoffer
enligt gällande lagar ha samma människovärde och
behandlas lika. Om principen om allas likhet inför lagen
sätts ur spel vacklar tron på rättvisan.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om de prostituerades rättsskydd.
Stockholm den 16 januari 1991
Marianne Andersson (s)
i Gislaved
Ingegerd Elm (s)
Catarina Rönnung (s)