Nuvarande rättstillämpning i rättshjälpslagen är ibland
alltför restriktiv. Så upplevs den i praktisk tillämpning. En
enmansföretagare t.ex. kan mycket väl råka minst lika illa
ut ekonomiskt som någon löntagare, inbäddad i
trygghetslagar.
I det avseendet diskrimineras emellertid näringsidkaren
relativt sett. Rättshjälpslagen föreskriver nämligen, att
näringsidkare inte får beviljas rättshjälp, om det inte med
hänsyn till verksamhetens art och begränsade omfattning
skulle kunna finnas skäl för rättshjälp. Ett annat villkor,
som prövas samtidigt, är givetvis näringsidkarens
ekonomiska och personliga förhållanden.
Självklart skall allmän rättshjälp ingalunda utgå till
företag och företagare, där rättegångskostnaderna naturligt
integreras i verksamheten.
Men bedömningen bör vara en annan, då lagen prövas
gentemot en småföretagare, som i sak inte skiljer sig mycket
ifrån löntagaren och dennes förutsättningar för att erhålla
rättshjälp. De privata förhållandena vävs i sådana fall nära
samman med det lilla företaget.
Möjligheterna för småföretagare att erhålla ekonomiskt
bistånd i rättsliga angelägenheter bör därför kunna ske i
samma mån som de kommer löntagare till del.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vidgade möjligheter för
småföretagare att erhålla rättshjälp.
Stockholm den 21 januari 1991
Ewy Möller (m)
Mona Saint Cyr (m)