En viktig del av det konsumentpolitiska arbetet är att
underlätta för konsumenten att få sin rätt prövad när det
uppstår tvist med näringsidkare om en vara eller en tjänst.
Under de allra senaste åren har en rad lagar tillkommit
för att stärka konsumentens ställning, t.ex. ny
konsumentköplag, konsumenttjänstlag,
produktsäkerhetslag osv.
Utbudet av varor och tjänster har under de senaste
årtiondena ökat mycket kraftigt. Utvecklingen på
marknaden har gjort att konsumenterna i allt större
utsträckning har behov av vägledning och information. I
många situationer behöver därför också konsumenten
samhällets stöd för att hävda sin rätt och för att skyddas mot
olämpliga produkter.
Konsumentverket har därför som central
förvaltningsmyndighet att stödja konsumenterna och
förbättra deras ställning på marknaden. I varje kommun
bör också finnas en lokalt förankrad konsumentrådgivning.
Den kommunala konsumentverksamhetens mål är bl.a.
att lämna vägledning till den enskilde konsumenten både
före köp, t.ex. information om varor, kreditköpsformer och
efter det att köp genomförts, exempelvis tvist eller
reklamationshantering.
Den tidigare utvecklingen av den lokala
konsumentrådgivningen i kommunerna -- där nära nog
landets samtliga kommuner erbjöd rådgivning -- har nu
bytts mot avveckling. Ett tjugotal stora kommuner har
avviserat nedläggning av den lokala
konsumentrådgivningen. Detta leder till försämrade villkor
för konsumenten särskilt vid reklamationshantering där
konsumentrådgivaren kan medverka vid tvistlösning.
Självfallet är det av stor vikt för den enskilde
konsumenten att det finns regler och ändamålsenliga
metoder för att lösa uppkomna tvister. Det är både från
enskild och allmän synpunkt av stor betydelse att så långt
som möjligt undvika att tvister uppkommer. Det gäller att
undvika reklamationshantering. Erfarenheten visar också
att betydligt mer än hälften av alla reklamationsärenden
inte behöver föras vidare utan kan klaras upp på lokal nivå
genom kontakter via konsumentvägledaren som genom
information och rådgivning kan bistå konsumenten.
I Stockholm finns Allmänna Reklamationsnämnden
(ARN). Syftet med ARN var att ge konsumenterna ett
organ som de kunde vända sig till för att få
reklamationstvister prövade som inte kunde lösas via den
lokala konsumentvägledningen. Nämndens verksamhet har
blivit alltmer omfattande bl.a. genom att nämndens
verksamhetsområde har utvidgats, t.ex. nu senast genom
att bankärenden tillförts nämnden. Ökningen av antalet
ärenden har fortgått trots att ett flertal konsumentpolitiska
åtgärder har vidtagits i syfte att undvika reklamationer.
Förmodligen hänger detta förhållande samman med
konsumenternas ökade medvetenhet om sina rättigheter.
I det nu uppkomna läget med indragning av
konsumentrådgivning i ett stort antal kommuner befaras att
ärendetillströmning till den centrala myndigheten ARN
kommer att öka ytterligare. Effekten blir ju att den lokala
hanteringen av tvistelösningar och rådgivning upphör i
många kommuner.
Det kan inte heller vara ett samhällsintresse att all
reklamationshantering och lösning av tvister skall ske
centralt i huvudstaden. Andra lösningar måste uppmuntras.
Så långt som möjligt bör även fortsättningsvis tvister och
reklamationer kunna lösas på den lokala orten, där
konsumenten finns och där problemet uppstår.
Olika former för tvistlösning
För den enskildes rättsskydd är det viktigt att det finns
olika möjligheter att få tvister prövade genom samhällets
försorg.
Många skäl talar för att utnyttja alternativa lösningar,
t.ex. låta domstolarna avgöra tvister genom ett förenklat
förfarande. Sådana handläggningar sker rutinmässigt i ett
antal länder som t.ex. Australien, Nya Zeeland och
Singapore genom de s.k. Small Claims Tribunal.
I Sverige finns sedan l974 den s.k. småmålslagen --
förenklat tvistemål (FT), som medger ett förenklat
förfarande. Många konsumenter tycks vara omedvetna om
möjligheten. Enligt tillgänglig statistik har följande antal
mål avgjorts enligt småmålslagen och förenklat tvistemål:
l987 17 647,
l988 16 593,
l989 16 139.
Som
synes en sjunkande skala. I tingsrätten handläggs
ärendet av en ensamdomare. Sökanden för själv sin talan
och målet bereds så att avgörandet kan ske vid ett
sammanträde. Avsikten bör vara en långt gående förenkling
i tvistefrågor.
Den lokala tvistelösningen befrämjar -- i motsats till en
onödig, tidsödande och dyrbar omväg via ARN -- en både
för konsumenten och näringsidkaren, snabbare
handläggningsprocedur.
Målsättningen skall fortfarande vara att så långt som
möjligt uppnå en frivillig överenskommelse mellan
konsument och näringsidkare utan domstolsprövning.
Mål av större dignitet och med principiella konsekvenser
bör även fortsättningsvis handläggas av ARN.
Sammanfattningsvis konstaterar vi att målsättningen för
konsumentpolitiken fortfarande måste inriktas på att
underlätta för konsumenten att ta tillvara sin rätt, när det
uppstår tvist med näringsidkare.
Om inte frivilliga överenskommelser nås måste parterna
kunna anlita domstol genom ett enkelt och smidigt
domstolsförfarande. Vi anser därför att man bör utvidga
möjligheterna enligt lagen om småmål. Sittande
domstolsutredning bör därför ges tilläggsdirektiv för att
åstadkomma en sådan lösning.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utökad möjlighet till förenklad
domstolsprövning av konsumenttvister.
Stockholm den 18 januari l99l
Ulla Orring (fp)
Bengt Harding Olson (fp)