I narkotikastrafflagen straffbeläggs nu under sex
särskilda punkter olika förfaranden som utgör
narkotikabrott. För narkotikabrott skall den dömas -- under
förutsättning att gärningen sker uppsåtligen -- som
olovligenöverlåter narkotika, framställer narkotika
som är avsedd för missbruk, förvärvar narkotika i
överlåtelsesyfte, anskaffar, bearbetar, förpackar,
transporterar, förvarar eller tar annan sådan befattning med
narkotika som inte är avsedd för eget bruk, bjuder ut
narkotika till försäljning, förvarar eller befordrar vederlag
för narkotika, förmedlar kontakter mellan säljare och
köpare eller företar någon annan sådan åtgärd, om
förfarandet är ägnat att främja narkotikahandel, innehar,
brukar eller tar annan befattning med narkotika.
Straffet för narkotikabrott är fängelse i högst tre år (1 §)
eller, om brottet är att anse som ringa, böter eller fängelse i
högst sex månader (2 §). Består gärningen endast i eget
bruk av narkotika är straffet böter.
Under förra årets allmänna motionstid liksom vid
tidigare tillfälle väckte vi en motion med hemställan att
riksdagen som sin mening skulle ge regeringen till känna
vad som i motionen anförts om straff för brott mot
narkotikalagstiftningen.
Vi kunde i den slå fast att en stark press bl.a. från
borgerliga politiker -- inte minst från moderata
samlingspartiet -- och representanter för föräldrar och
polismyndigheten hade fått socialdemokraterna att släppa
sitt motstånd mot att innehav av narkotika för eget bruk
skulle kriminaliseras. Redan då varnade moderata
samlingspartiet för att den nya lagen skulle bli utan verkan.
Genom att möjlig påföljd enbart blev böter -- och ej
fängelse -- hindras polisen från att kunna påvisa bruk av
narkotikapreparat med hjälp av urin- och/eller blodprov.
Härigenom försvåras också möjligheterna till adekvata
hjälpåtgärder.
Vi hävdar att lagen måste fungera så att även
konsumtionsledet kan kommas åt.
Ju fler missbrukare -- desto fler langare!
Ju färre missbrukare -- desto färre langare!
Redan i justitieutskottets betänkande 1989/90:JuU16
anförde utskottets majoritet att ''ifråga om önskemålen om
införandet av fängelse i straffskalan vid eget bruk av
narkotika har utskottets uttalanden i saken förra året
alltjämt bärighet''. Med dessa korta ord avfärdar
majoriteten således ett krav som reses från allt flera håll för
att ge polisen och de sociala myndigheterna vapen i hand
att bekämpa narkotikans härjningar framför allt bland unga
människor.
I reservation tio i nämnda betänkande återfanns dock en
gemensam reservation från moderaterna, folkpartiet,
centern och miljöpartiet. I denna erinrar reservanterna om
att ''det är viktigt att straff för ett brott speglar dess
straffvärde''. Straffskalan för eget innehav bör, säger man,
sammanfalla med den för innehav. För innehav gäller
straffskalan såväl böter som fängelse. Detta bör också gälla
för eget bruk av narkotika.
I januari 1990 lämnade vi än en gång en motion med
samma hemställan som i de tidigare. Motionen (Juk:634)
avslogs av justitieutskottet med samma motivering som
tidigare år.
För att i tid kunna hjälpa unga narkomaner är det
nödvändigt att polisen med hjälp av urin- och/eller blodprov
kan konstatera missbruk. Endast så kan adekvata åtgärder
i tid vidtagas.
Det är omoraliskt av samhället att inte ta sitt ansvar att
genom lagliga åtgärder ge myndigheterna de vapen i hand,
som fordras i kampen mot narkotikamissbruket.
Det är omoraliskt att ej lyssna till dem som står närmast
verkligheten och bäst känner till behoven. En möjlighet att
jämställa innehav av narkotika för eget bruk och innehav av
narkotika och att vidga straffpåföljden till böter eller
fängelse betyder dock ej att fängelse skall tillgripas i de fall
det ej anses påfordrat.
Ett bifall till vår motion medverkar till att fler människor
kan räddas undan ett liv i missbruk och i stället komma
under rehabiliterande vård.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om fängelse som möjlig påföljd för
innehav av narkotika för eget bruk.
Stockholm den 24 januari 1991
Elisabeth Fleetwood (m)
Ingrid Sundberg (m)