Enligt mycket välgrundade beräkningar kan ca 150
personer av de totalt ca 800 dödsfall årligen i trafiken direkt
hänföras till alkoholrelaterade trafikolyckor. Dessutom
beräknas ca 1 200
personer skadas årligen på grund av alkohol.
Trafikonykterheten och dess konsekvenser kan därför utan
överdrift påstås vara det i särklass största enskilda
trafiksäkerhetsproblemet.
Inför riksmötet 1989 utlovade statsministern
skärpningar av kravet på nykterhet i trafiken. Detta hade
sin grund i väl underbyggda vetenskapliga slutsatser, och en
på dessa bildad mycket omfattande opinion om en
väsentligt skärpt syn på rattfylleri och en sänkning av
gränsen för straffbar alkoholpåverkan.
Det av regeringen framlagda förslaget innehöll
emellertid helt otillräckliga förslag, och förändrades sedan
av riksdagen. Den nu reviderade lagen innebär en sänkning
till 0,2 promille. Dessutom delas rattfylleribrotten in i två
grader. Normalgraden benämns rattfylleri, där straffet är
böter eller fängelse i högst 6 månader. I praktiken innebär
detta ett normalstraff med böter.
Om straffvärdet för en gärning anses så stort att fängelse
bör följa på brottet, bör detta bedömas som grovt
rattfylleri. Här skall dock rätten, enligt regeringens
förarbeten, fästa särskilt avseende vid omständigheter som
talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Som skäl för
fängelsestraff skall förutom brottets art också beaktas om
det är fråga om återfall.
När det gäller grovt rattfylleri står alltså påföljdsvalet
mellan fängelse och någon icke frihetsberövande påföljd.
Regeringen framhöll i sin proposition att straffvärdet för
grovt rattfylleri normalt inte är så högt att det i sig motiverar
fängelse. Detta innebär en klar förändring gentemot
tidigare med i det närmaste automatiskt påföljdsval. Det är
uppenbart att regeringens förändrade syn kommer till
uttryck i förarbetena. Praxis i domstolarna har också
ändrats drastiskt. Det är en oroande utveckling.
Vi hävdar att framförandet av bil med höga
promillehalter eller i kraftigt berusat tillstånd är ett bevis på
uppenbar likgiltighet inför andra människors säkerhet till
liv och hälsa. Det är en faktor som talar för fängelsestraff.
Det är beklagligt att ett i den allmänna opinionen klart
förankrat synsätt vad gäller rattfylleri på grund av
regeringens politiska intentioner, sådana de kommer till
uttryck i motivuttalanden i förarbetena, inte leder till den
påföljdspraxis som tillämpats vid rattfylleri/grovt rattfylleri
sedan lång tid tillbaka och som klart kunnat motiveras av
intresset att upprätthålla en allmän laglydnad och ge
möjligheter att för gärningsmannen föreskriva vård.
Alkohol och trafik hör inte ihop. Detta måste klart
komma till uttryck i lagstiftningen. Brott mot sådan
bestämmelse måste leda till påföljd som har stöd i det
allmänna rättsmedvetandet och inte hindras av regeringens
juridiska krumbukter. Regeringen bör således återkomma
till riksdagen med förslag till förändringar.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag till förändrad
lagstiftning rörande påföljdsval vid rattfylleribrott på sätt
som anförts i motionen.
Stockholm den 25 januari 1991
Hans Lindblad (fp)
Rune Thorén (c)
Anders Castberger (fp)