Stölder av och ur bilar ökar dramatiskt vilket är både
oroande och oacceptabelt.
Saken blir inte bättre av det förhållandet att gällande
lagstiftning begränsar möjligheterna att ingripa mot sådana
tillgrepp. Detta framgår av högsta domstolens dom den 26
januari 1980, DB 1.
En person som sålunda anträffas med en stulen bil -- i
detta fall med uppbruten dörr och tjuvkopplad -- men som
inte kan överbevisas om att ha tillgripit bilen, kan inte
dömas för häleri utan endast för det lindrigare brottet
olovligt brukande. Eftersom maximistraffet för olovligt
brukande endast är sex månader kan personen i fråga som
regel inte heller anhållas eller häktas. Dessa förhållanden
kan knappast ha någon förankring i det allmänna
rättsmedvetandet.
Rimligen borde en person som ertappas med en
uppbruten eller tjuvkopplad bil också anses ha tillgripit den
om han inte kan presentera goda skäl för sitt påstående att
han inte tagit bilen. Om bevisningen mot honom för
tillgrepp inte räcker till, ter det sig emellertid naturligt att i
stället kunna döma honom för häleri. Enligt högsta
domstolen är inte detta möjligt eftersom ansvar för häleri
kräver ett förbrott som innebär att bilen ''är frånhänd annan
genom brott''. Kravet på frånhändande har tolkats så att
den person som ursprungligen tillgripit bilen måste ha haft
uppsåt att varaktigt ''tillägna'' sig bilen. Då brottet
''tillgrepp av fortskaffningsmedel'' inte innefattar krav på
tillägnelse godtas inte detta brott som förbrott till häleri.
Den person som efter tillgreppet tagit befattning med bilen
döms i stället för ''olovligt brukande''.
Från såväl polis- som åklagarsidan är man nu orolig, att
bilstölderna kommer att öka ytterligare. Tidigare har
polisen kunnat anhålla den misstänkte biltjuven för häleri,
men efter HD-domen går inte det. HD-domen har gjort det
enklare för biltjuvar att fortsätta sin brottsliga bana, vilket
knappast kan vara syftet med vår lagstiftning.
Vi anser, att våra lagar måste skydda allmänheten från
brott i så stor utsträckning som möjligt, samtidigt som vi
självklart måste värna om rättssäkerheten. Med denna
utgångspunkt och med hänsyn till vad vi nu anfört bör
brottsbalken ändras så att de nu nämnda missförhållandena
undanröjs.
För att snabbt uppnå en bättre tingens ordning bör
möjligheterna för polis och åklagare att ingripa mot
bilstölder underlättas genom att straffmaximum för olovligt
brukande höjs till fängelse ett år. Vidare bör regeringen ges
i uppdrag att framlägga förslag om sådana ändringar i
häleriparagrafen att ansvar för häleri kan ådömas även i de
fall då förbrottet är ''tillgrepp av fortskaffningsmedel''. Vad
riksåklagaren anfört i det nyssnämnda rättsfallet kan därvid
tjäna som vägledning.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs 1.
att riksdagen beslutar att straffmaximum för brottet
olovligt brukande enligt 10 kap. 7 § första stycket
brottsbalken skall vara fängelse i högst ett år,
2. att riksdagen hos regeringen begär att den snarast
framlägger förslag om sådana ändringar i 9 kap. 6 §
brottsbalken att ansvar för häleri kan ådömas även i de fall
förbrottet är tillgrepp av fortskaffningsmedel.
Stockholm den 23 januari 1991
Ingbritt Irhammar (c)
Anders Svärd (c)
Kjell Ericsson (c)
Birger Andersson (c)