Prostitutionen fyller inget som helst positivt syfte.
Däremot ger den upphov till lidande, förnedring, spridande
av sexuellt överförbara sjukdomar, tvång och fara för
våldsdåd.
Genom att prostitutionen ''godtas'' av samhället
accepteras också en förnedrande kvinnosyn. Uppfattningen
att kvinnor kan köpas uttrycker ett förakt för kvinnan som
människa. Hon är underlägsen och kan följaktligen
behandlas som en vara som man betalar för att utnyttja efter
eget önskemål. I bilden finns ofta också ett förakt eller en
skräck för sexualiteten. I boken ''Caterine och rättvisan''
skriver tidigare sekreteraren i prostitutionsutredningen
Hanna Olsson: ''Prostitutionen bärs inte upp av en positiv
sexualitet, utan av behovet av en närhet till kvinnan men
präglad av hämningar, rädsla och ibland av skräck och hat.''
I förlängningen av den inställningen till de prostituerade
kvinnorna finns våldet. Varje år förekommer kvinnomord i
anslutning till prostitution. Misshandel och hot förekommer
i en omfattning som av naturliga skäl inte kan utläsas av
brottsstatistik eller avkunnade domar.
Inkomster från prostitution medverkar också till att
drogmissbruk möjliggörs och underhålls. Å andra sidan är
prostitutionen inkörsporten till drogmissbruk för många
kvinnor.
Även på andra sätt skadas kvinnor av
prostitutionsverksamhet. Enligt de norska forskarna Cecilie
Hoigård och Liv Finstad, refererade i Hanna Olssons
ovannämnda bok, liknar prostituerade kvinnors skador de
som incest- eller våldtäktsoffer uppvisar, nämligen ''ett
utbränt känsloliv, självförakt, skuldkänslor, upplevelsen av
splittring. Där finns också upplevelsen av orenhet.''
Att könshandeln, trots den medvetenhet om sexuellt
överförbara sjukdomar i allmänhet och HIV/aids i
synnerhet som finns hos de allra flesta i vårt samhälle,
fortsätter är ett svårförklarligt fenomen. Det förekommer
numera i vårt land att familjer utanför de utpekade
riskgrupperna smittas genom familjefaderns kontakt med
prostituerade.
Det finns sammanfattningsvis starka etiska,
jämställdhetsrelaterade, medicinska och även
samhällsekonomiska skäl att statsmakterna ingriper mot
prostitutionen. Ett förbud mot företeelsen som sådan med
straffsanktioner mot båda parter skulle hårt och i första
hand drabba de prostituerade kvinnorna som dels är den
svagare parten, dels lättare att hitta och identifiera. De kan
också redan i dag bli föremål för samhällets insatser om de
är missbrukare, HIV-smittade eller minderåriga. En
kriminalisering av prostituerade skulle innebära att även
det officiella samhället tog ställning mot dessa kvinnor som
redan befinner sig i en utsatt och svag position.
Ovanstående resonemang är självklart lika gångbara i de
fall av pojkprostitution som förekommer.
Slutsatsen blir att det är köpet som bör kriminaliseras.
Kunderna måste kunna ställas till ansvar och dömas.
Eftersom de flesta kunderna till prostituerade är vad vi
brukar kalla vanliga män med ett i övrigt fungerande socialt
liv och ofta med familjer, torde risken för lagföring ha en
starkt negativ effekt på verksamheten.
En kriminalisering skulle dock ha sin största betydelse
som signal att samhället inte tolererar handel med
människors känslor och kroppar.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kriminalisering av kunderna i
prostitutionsförhållanden.
Stockholm den 23 januari 1991
Ulla Pettersson (s)
Ingegerd Sahlström (s)
Maj Britt Theorin (s)
Inga-Britt Johansson (s)
Maj-Inger Klingvall (s)
Britta Sundin (s)