Om brottsbekämpning står bl.a. följande att läsa i prop.
1990/91:100 bil. 4, sid.
4 (justitiedepartementet):
Brottsbekämpning är en central uppgift för rättsväsendet
men också för andra myndigheter. Till de grundläggande
målen hör tryggheten för liv, hälsa, integritet och personlig
egendom. Av särskild betydelse är att utveckla insatserna
för att motverka våld och stödja brottsoffer. Kampen mot
narkotikan och den ekonomiska brottsligheten står också i
förgrunden.
Under rubriken ''Grundläggande prioriteringsfrågor'' i
bil.
15, sid.
66 (civildepartementet) heter det bl.a.:
Polisens insatser när det gäller spaning och utredning bör
särskilt inriktas på våldsbrott, narkotikabrott samt
ekonomisk brottslighet och då särskilt sådan som hotar
stora samhälleliga värden såsom miljöbrottslighet.
Samtidigt som bekämpandet av ekonomisk brottslighet
jämställs med såväl narkotikabrott som våldsbrott i
angelägenhetsgrad måste tyvärr konstateras att de reella
insatserna mot den ekonomiska brottsligheten släpat efter
betydligt under senare år i förhållande till den uttalade
ambitionsnivån.
Andelen poliser som är verksamma inom ekorotlarna
uppgår bara till ungefär hälften av det antal som arbetar
med narkotika- och våldsbrott. De två sistnämnda
brottsområdena tillförs fortfarande en ökande andel av
personalresurserna medan andelen minskar för ekobrotten.
Såväl åklagare som polisens ekorotlar har framfört kritik
mot de otillräckliga resurserna. Resursbristen leder till
försämrad brottsspaning, försenade eller uteblivna
brottsutredningar samt preskriberade brott. Bara de allra
grövsta brotten, i den mån de avslöjas, och de mest
obetydliga förseelserna (som inte kräver så mycket
utredningsarbete) blir föremål för ingripanden och rättsliga
åtgärder.
Enbart under loppet av några år har andelen anmälda
brott som går vidare till domstol minskat med 60 %.
Och det finns flera andra företeelser som tyder på att
samhället sänkt ambitionsnivån vad gäller bekämpningen
av ekonomiska brott. Så t.ex. dömdes 1983 1 148
personer i Sverige för skattebrott. 1989 hade antalet
dömda för skattebedrägerier minskat till 388 personer. Och
detta trots att denna typ av brottslighet i själva verket ökat
väsentligt. Slutsatsen är närmast självklar. Risken för
upptäckt är försvinnande liten, och om brottet ändå
uppdagas är risken för dom och straff inte särskilt stor.
Också utvecklingen av antalet konkurser talar sitt
tydliga språk. De har ökat från 6 400
1988 till hela 11 400
ifjol. Och bakom konkurserna döljer sig i många fall
avancerad ekonomisk brottslighet.
Under 80-talets första år gick samhället till bred offensiv
mot den ekonomiska brottsligheten. Det skedde bl.a.
genom tillsättandet av den s.k. EKO-kommissionen som
lade fram en rad konkreta förslag till åtgärder för att
begränsa förekomsten av sådan brottslighet. Bl.a. avlivade
kommissionen effektivt myten att ekonomisk brottslighet
var en företeelse som bara drabbade en anonym stat.
Ekobrottsligheten leder till en kraftig omfördelning i
ekonomin. Och även om inga exakta siffror på dess totala
ekonomiska omfattning kan anges, råder det knappast
längre någon tvekan om att ekonomisk brottslighet har en
långt större negativ verkan på samhällsekonomin än någon
annan typ av kriminalitet.
Ett flertal undersökningar inom bl.a.
brottsförebyggande rådet (BRÅ) har visat att resultaten av
åtgärderna mot ekobrottslighet är mycket begränsade och
att de fåtaliga lagskärpningarna egentligen haft en
förhållandevis liten tillämpning.
Det föreligger mot ovanstående bakgrund utan tvekan
starka skäl att på nytt på allvar skärpa uppmärksamheten
och öka insatserna mot den ekonomiska brottsligheten.
Detta bör lämpligen ske dels genom en utvärdering av
hittills gjorda insatser och dels genom en förstärkning av
resurserna hos i första hand polisen och
åklagarmyndigheterna.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av ökade insatser mot
den ekonomiska brottsligheten.
Stockholm den 23 januari 1991
Bengt Silfverstrand (s)
Bo Nilsson (s)