Butiksstölder och annan brottslighet med anknytning till
handeln utgör ett stort samhällsproblem. Många företag
drabbas hårt både ekonomiskt och från trivsel- och
säkerhetssynpunkt.
I denna motion behandlas problemet med snatterier,
eftersom denna typ av brott ofta är en inkörsport till grövre
brottslighet.
Snatterier begås av personer i alla åldrar. Alla
socialgrupper finns representerade bland gärningsmännen.
Snatterierna uppgår till enorma belopp
Den egentliga detaljhandeln (exkl bil, drivmedel,
systembolag och apotek) omsatte år 1989 264 miljarder
kronor. Det totala svinnet uppskattas av handelns
företrädare till tre procent därav. Minst en procent, d v s
cirka 2,6 miljarder, anses vara hänförligt till snatteri.
Antalet polisanmälda butikstillgrepp har ökat kraftigt
under 1980-talet. År 1989 anmäldes 59.852 snatterier i
butiker och varuhus.
Butikstillgreppen är starkt koncentrerade till
storstadsregionerna Stockholm, Göteborg och Malmö.
Enbart Stockholmsregionen svarar för cirka 30 procent av
samtliga anmälda stölder och snatterier. Förklaringen ligger
i att det är i storstäderna och förorterna till storstäderna som
den stora ansamlingen av varuhus och stormarknader finns.
En bidragande orsak kan också vara att det finns en
förhållandevis hög andel människor med missbruksproblem
i dessa områden. Många narkotikamissbrukare stjäl i
butiker för att kunna finansiera sitt missbruk.
Det är ytterst konsumenterna som förlorar på
snatterierna. Företagen tvingas nämligen kompensera sig
för förlusterna genom prishöjningar. Därigenom ökar också
den svenska inflationen ytterligare. Svinnet är dessutom ett
hot mot butiksservice och sysselsättning.
Många snattare undgår straff
Påföljden för snatteri är enligt 8 kapitlet 2 § brottsbalken
böter eller fängelse i högst sex månader. Det är oftast värdet
av den tillgripna egendomen som avgör om brottet skall
bedömas som snatteri eller stöld. Enligt praxis går
värdegränsen mellan dessa brott för närvarande vid 800
kronor (HD 1990-12-07, DB 33). Majoriteten av de
personer som döms för snatteri åläggs böter.
Det är emellertid inte säkert att en snattare som
upptäcks och polisanmäls får något straff. En polisman har
nämligen enligt 5 kapitlet 5
§ 2 stycket polisförordningen (1984:730) rätt att lämna s
k rapporteftergift eller låta bli att lämna rapport vidare till
åklagare och i stället nöja sig med ett påpekande eller en
erinran till den felande ''om det är uppenbart att i händelse
av lagföring annan påföljd än böter inte skulle komma att
ådömas och brottet med hänsyn till omständigheterna i det
särskilda fallet är obetydligt''. I praktiken förekommer ofta
att rapporteftergift sker om det tillgripna föremålet är värt
mindre än 50 kronor.
Rapporteftergift föranleder inte någon registrering av
brottet. Detta innebär att en person i allmänhet kan begå
nya snatterier utan att riskera straff så länge han inte
tillgriper varor för mer än 50 kronor.
Det är inte heller säkert att något straff följer även om
polisrapport upprättas och överlämnas till åklagare.
Åklagaren har nämligen enligt 20 kapitlet 7 §
rättegångsbalken rätt att meddela s k åtalsunderlåtelse.
Detta kan ske under förutsättning att något väsentligt
allmänt eller enskilt intresse ej åsidosätts och ''det kan antas
att brottet inte skulle föranleda annan påföljd än böter''.
Det kan också ske exempelvis ''om det kan antas att
påföljden skulle bli villkorlig dom och det finns särskilda
skäl för åtalsunderlåtelse'' eller ''om den misstänkte begått
annat brott och det utöver påföljden för detta brott inte
krävs påföljd med anledning av det föreliggande brottet''.
Under år 1989 meddelades sammanlagt 19.200
åtalsunderlåtelser. Hälften av dessa avsåg stöldbrott.
Snatterierna dominerade.
I enlighet med riksåklagarens anvisningar tillämpar
åklagarna i allmänhet den regeln, att åtalsunderlåtelse ges
för butikssnatterier av ''engångsnatur'' under 50 kronor.
Genom reglerna om rapporteftergift och
åtalsunderlåtelse finns således stora möjligheter för
människor att utan särskild reaktion från samhällets sida
etablera ett brottsligt beteende.
Inte sällan förekommer det att snattare planerar sin
''shoppingtur'' till belopp som ligger strax under de
penninggränser som tillämpas av polis och åklagare.
Med anledning härav föreligger starka skäl för en
ändring av dessa penninggränser. Den 50-kronorsgräns som
tillämpas vid rapporteftergift och åtalsunderlåtelse bör
avskaffas. 800-kronorsgränsen bör sänkas.
De mest brottsaktiva premieras
Bestämmelserna om rapporteftergift och
åtalsunderlåtelse måste överhuvudtaget göras mer
restriktiva. Utgångspunkten bör vara att på brott skall följa
straff. Möjligheterna att undgå straff har utvidgats alltför
mycket. Den utformning lagen har idag innebär att de mest
brottsaktiva premieras. Såsom anförts ovan kan exempelvis
åtalsunderlåtelse ges för brott som begås innan en person
dömts eller avtjänat straff för ett tidigare brott om ''det
utöver påföljden för detta brott inte krävs påföljd med
anledning av det föreliggande brottet''. Detta innebär t ex
att en person som väntar på rättegång för en eller flera grova
stölder i allmänhet kan begå flera butikssnatterier under
väntetiden utan att dessa föranleder någon extra påföljd.
En stor mängd brott i vårt land resulterar därför inte i någon
särskild påföljd för de skyldiga.
Samhällets reaktion viktig
Det är utomordentligt viktigt att den som bryter mot
lagen blir föremål för en reaktion från samhällets sida. Om
reaktionen uteblir förlorar lagarna sin trovärdighet och
respekten för rättsväsendet urholkas.
Reaktionen är särskilt viktig när det gäller unga
människor. För det första svarar dessa för en stor del av
brottsligheten. För det andra har ungdomar i allmänhet
outvecklade rättsbegrepp, varför det är nödvändigt att
samhället ger klara normer och konsekventa
handlingsmönster. De unga måste snabbt få en reaktion
från samhällets sida när de begått ett brott, även om det är
fråga om en mindre förseelse. Ungdomarna är många
gånger medvetna om att de gjort fel och väntar på en
reaktion. Uteblir denna eller visar samhället en överdrivet
förstående attityd till den unges beteende, fortsätter denne
att begå brott och riskerar att så småningom hamna i ännu
allvarligare kriminalitet.
Ordningsföreläggande bör införas vid snatteri
Av praktiska skäl bör föreläggande av ordningsbot
kunna utfärdas vid snatteri, trots att sådant föreläggande i
princip endast bör förekomma vid rena ordningsförseelser.
Fördelen med ordningsföreläggande är nämligen att sådant
kan utfärdas och godkännas i omedelbar anslutning till det
begångna brottet -- direkt på brottsplatsen. Det bör
användas vid okomplicerade, erkända snatteribrott som
lämpar sig för förenklad hantering. Om snatteribrottet
skiljer sig från ''normalfallet'', exempelvis genom att en
särskilt raffinerad metod använts eller genom att värdet på
det stulna godset överskrider ett visst belopp, bör ärendet
på sedvanligt sätt handläggas av åklagare.
Ett system med ordningsföreläggande vid snatteri skulle
uppfylla kravet på snabb reaktion från samhällets sida och
öka respekten för rättssystemet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att
föreläggande av ordningsbot skall få utfärdas för snatteri i
enlighet med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om rapporteftergift,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om åtalsunderlåtelse,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om beloppsgränsen mellan snatteri
och stöld.
Stockholm den 18 januari 1991
Jerry Martinger (m)
Lars Tobisson (m)
Gunnar Hökmark (m)
Görel Bohlin (m)
Alf Wennerfors (m)
Jan Sandberg (m)
Allan Ekström (m)
Knut Billing (m)
Inger Koch (m)
Birgitta Rydle (m)
Göran Ericsson (m)
Charlotte Cederschiöld (m)