Brottsligheten mot enskilda människor ökar i vårt
samhälle och särskilt oroande är utvecklingen av
våldsbrotten. Samhällets skydd är otillräckligt och måste
självklart förstärkas på lämpligt sätt. Men oavsett alla
sådana förbättringar nödgas man konstatera att just vid det
akuta våldsangreppet finns det ofta inte någon representant
för den offentliga ordningsmakten närvarande. Den enda
tillgängliga skyddsmöjligheten blir då ytterst det privata
handgripliga försvaret.
Gällande rätt
Lagstiftaren har i gällande rätt även förutsett denna
situation. Reglerna om nödvärn ger den enskilde rätt att
försvara sig vid angrepp. Dessutom tillerkänns varje
medborgare rätt att komma en medmänniska till hjälp i en
sådan utsatt situation. Dessa rättigheter får betraktas som
vittgående och nödvärnsrätten behöver nog inte utvidgas.
En utökning av nödvärnsrätten skulle kunna leda till att
enskilda personer, kanske även medborgargarden, helt
skulle ''ta lagen i egna händer'' och därmed åstadkomma en
våldsupptrappning i samhället.
Problematiken
Problematiken i nödvärnsrätten är i stället följande. De
aktuella lagreglerna 24 kap. 1 och 5
§§ i brottsbalken är inte tillräckligt klargörande. Det
förefaller som om lagstiftaren inte lyckats tydliggöra sina
intentioner i lagtexten. Särskilt gäller det rätten för alla
medborgare att hjälpa en medmänniska som hamnat i ett
nödvärnsläge samt möjligheten till straffrihet även vid
överskridande av nödvärnsrätten. Sådan oklarhet skapar
alltid svårigheter för rättstillämpningen. Rättspraxis i
underrätterna har också varit ojämn och det påtalades
redan 1982 av Sveriges advokatsamfund. Denna bedömning
gäller även för dagens situation och några avgöranden av
högsta domstolen har inte heller refererats efter 1980.
Bristerna i rättstillämpningen har numera även vidimerats
av professor Per-Edwin Wallén. Dessutom har
problematiken ingående analyserats i ett juridiskt
examensarbete av jur.kand. Anna Olson och Ann-Christine
Halén vid universitetet i Lund.
Mot denna bakgrund är nödvärnsrätten i starkt behov av
förtydligande på åtminstone följande sju punkter.
1. Nödvärnssituationen
Den rättsliga regleringen bör inledningsvis uttryckligen
fastslå att en gärning som någon företar i nödvärn icke skall
medföra straffansvar. Härefter måste förutsättningarna för
ansvarsfrihet närmare anges i lagen. Så sker tydligast genom
att nödvärn beskrivs som vissa bestämda handlingssätt i
linje med nu gällande regel och inte som allmänna
situationer som föreslås av fängelsestraffkommittén (SOU
1988:7). Däremot bör ordet ''söker'' i gällande regel ersättas
med ett mer neutralt uttryck som inte ''kräver'' särskild
avsikt hos den angripne.
Vidare bör frågan om nödvärnsrätt vid psykiska
angrepp, exempelvis mobbing, ingå i den av riksdagen
beslutade översynen av gällande straffrättslig reglering av
psykiskt våld.
Härutöver krävs en viss proportionalitet mellan
nödvärnshandlingen samt angreppets beskaffenhet och det
angripnas betydelse. Men man bör här också uttryckligen
ange att hänsyn kan tas till angriparens individuella
egenskaper och psykiska status. Däremot bör inte användas
''luddiga'' rekvisit som ''omständigheterna i övrigt''.
Nödvärnshandlingar som icke är uppenbart oförsvariga
är nu straffria och bör vara det även i framtiden.
2. Nödvärnsöverskridande
I vissa fall skall straffrihet inträda trots överskridande av
nödvärnsrätten, nämligen om man ''svårligen kunde
besinna sig''. Här behövs uppenbarligen en precisering av
lagen, som nu är både svårbegriplig för allmänheten och
svårtillämpad för domstolarna.
Det aktuella rekvisitet gäller alltså kravet på den
angripnes självbehärskning i nödvärnssituationen. Här kan
tillämpas en subjektiv eller en objektiv metod. Lagstiftaren
torde ''nöja'' sig med att den angripne inte kunnat behärska
sig utifrån sin subjektiva bedömning. Rättspraxis och
rättsdoktrin synes därutöver mer objektivt ''kräva'' att även
en genomsnittlig person skulle handlat på motsvarande sätt.
En sådan diskrepans är naturligtvis oacceptabel.
Den rimliga ståndpunkten är att kravet på
självbehärskning skall relateras till den angripnes
personliga egenskaper och bedömning. Straffrihet skall
alltså inträda för den angripne personen om han svårligen
kunnat besinna sig även om en annan person i motsvarande
situation inte skulle ha överskridit nödvärnsrätten.
Undantag kan behöva göras vid uppenbart onormal
obehärskning.
3. Bevisregel
En kärnfråga i lagregleringen gäller bevisbördan för
nödvärnssituationen, alltså om den angripne skall vara
skyldig att bevisa förekomsten av en nödvärnssituation eller
om åklagaren skall bevisa avsaknaden därav.
Lagen anvisar ingen lösning. Enligt förarbetena skall en
nödvärnsinvändning tas för god så länge den inte
vederlagts. I rättspraxis synes man tillämpa en fördelad
bevisbörda så att viss börda läggs på den angripne innan
bördan övergår på åklagaren. Men det är oklart på vilken
punkt bevisbördan skall övergå.
Förslagsvis borde en bevisregel innebära krav på att den
angripne gör invändning om nödvärn som inte är osannolik
varefter åklagaren är skyldig att bevisa att nödvärn inte
förelegat. En sådan regel bör införas i lagen. Härigenom
torde uppnås en rimlig balans mellan den angripne och
åklagaren i rättsprocessen. Resultatet bör bli att ''osanna''
fall bortsorteras utan att man missar de ''sanna'' fallen.
4. Villfarelse
Ansvarsfrihet eller strafflindring skall kunna inträda
även i de fall då den angripne på rimliga grunder trodde att
han var i en nödvärnssituation. På denna punkt bör lagen
förtydligas så att det klart framgår att sådan villfarelse
accepteras -- oavsett om gärningen ligger inom eller utom
nödvärnsrätten. Så bör ske genom en fristående generell
regel.
5. Nödvärnshjälp
Vidare bör i lagen införas ett särskilt stadgande som
uttryckligen och otvetydigt tillerkänner envar som kommer
annan person till hjälp i en nödvärnssituation rätt till
nödvärn och då i samma omfattning som om hjälparen själv
angripits. Detta skulle säkerligen stimulera benägenhet att
hjälpa en angripen medmänniska. Det kunde få
brottsförebyggande effekt på bl.a. gatuvåldet om
allmänheten kände till att det är tillåtet att hjälpa en
medmänniska i fara och då vågade göra detta i trygg
förvissning om att äga lagens odiskutabla stöd. Det vore ju
naturligt om i vart fall okynnesvåldsverkaren avhåller sig
från angrepp om han kan förvänta sig -- förutom kraftfullt
försvar från den angripne -- resolut hjälp från allmänheten.
För övrigt är rätten till nödvärnshjälp inte bara en rättslig
fråga utan kanske ännu mer än mänsklig fråga om att våga
bry sig om en medmänniska i nöd.
6. Skadeståndsfrihet
Den straffrättsliga ansvarsfriheten vid nödvärn och
nödvärnsöverskridande regleras i brottsbalken. För
friheten från skadeståndsansvar i dessa fall saknas däremot
uttryckliga regler. Därför föreslås att det i skadeståndslagen
direkt införs att skadeståndsskyldighet ej skall föreligga vid
nödvärn och ej heller vid nödvärnsöverskridande om
straffrihet föreligger.
7. Viss lagkonflikt
I nödvärnsfallen kan skadeersättning erhållas -- förutom
som skadestånd och försäkringsersättning -- av
brottsskadenämnden enligt brottsskadelagen eller av
länsstyrelsen enligt särskild förordning (1988:842). Dessa
båda författningar täcker till synes i vart fall delvis samma
tillämpningsområde. Men turordningen mellan
författningarna är oreglerad och oenighet föreligger mellan
de tillämpande myndigheterna. Därför bör den inbördes
tillämpningsordningen mellan författningarna uttryckligen
regleras.
Informationsfrågan
Det är viktigt att allmänheten känner till vilken rätt till
självförsvar som nödvärnsreglerna ger. Bristande kunskap
härom kan leda till oönskade effekter -- å ena sidan medföra
en omotiverad underlåtenhet att ingripa mot brottsliga
angrepp, å andra sidan leda till ett ökat våld genom att
vapen och andra tillhyggen används i oträngt läge. Många
medborgare saknar erforderliga kunskaper om sina
rättigheter att ingripa och om dessa rättigheters gränser.
Bristande kunskap avhjälps bl.a. genom lämpliga
informationsåtgärder. Hittills har informationen varit i det
närmaste obefintlig. I samband med lagändring bör det vara
en självklarhet att göra en effektiv informationsinsats.
Nödvärnsrätt på allas ansvar
Ett förtydligande av nödvärnsrätten är ett angeläget
behov. En sådan lagändring är förknippad med många
fördelar. Det handlar då inte bara om att försvara sig mot
brott utan också om att bidra till att minska
våldsbenägenheten. Detta bör ligga i allas intresse. I ett
rättssamhälle bygger nödvärnsrätten på allas ansvar.
Skyndsam reform
Nödvärnsrätten har varit aktuell under många år i
samhällsdebatten. Dessutom har en statlig utredning,
fängelsestraffkommittén -- efter tilläggsdirektiv den 9 juni
1983 -- i februari 1988 avlämnat ett betänkande om bl.a.
nödvärnsrätt. Kommittén har därvid föreslagit en
omredigering av lagtexten för att åstadkomma ett
förtydligande av nödvärnsrätten. Emellertid är
lagstiftningsfrågan sedan dess föremål för regeringens
ställningstagande. Detta är en orimligt lång
handläggningstid. Ärendet får inte längre förhalas utan bör
nu skyndsamt föranleda förslag till riksdagen. Ett sådant
uttalande bör nu äntligen -- efter ytterligare ett års
fördröjning från regeringen -- göras av riksdagen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
förtydligande av hela nödvärnsrätten i enlighet med vad
som anförts i motionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att lagförslag bör avges med
skyndsamhet.
Stockholm den 15 januari 1991
Bengt Harding Olson (fp)