I vårt land har under alla år ''biltjuvarna'' utgjort ett stort
problem inte bara för bilägarna utan även för lagstiftaren.
Rättshistorisk bakgrund
De problem som uppkommit har varierat genom åren
och kan i huvuddragen beskrivas på följande sätt.
Första skedet: ''Biltjuvarna'' dömdes för stöld av bilen
och det utan problem.
Andra skedet: ''Biltjuvarna'' förnekade uppsåt att
behålla bilen med påföljd att åtalet för stöld ogillades.
Tredje skedet: ''Biltjuvarna'' betraktades som
''billånare'' och dömdes efter lagändring för tillgrepp av
fortskaffningsmedel.
Fjärde skedet: ''Billånarna'' förnekade då tillgreppet av
fordonet men dömdes istället för häleri genom att bruka
fordonet.
Femte skedet: ''Bilhälarna'' började då förneka
kännedom om att fordonet var tillgripet och kan därför ofta
endast dömas för olovligt brukande till böter eller fängelse
i högst 6 månader.
Aktuellt problem
''Bilbrottslingarna'' förnekar nu allt oftare även olovligt
brukande. Följden blir att polisens utredningar om
bilbrotten blir allt svårare. Om brottsmisstanken i vart fall i
inledningsskedet måste stanna vid olovligt brukande saknas
i princip möjlighet till frihetsberövande, alltså gripande,
anhållande och häktning av utredningsskäl. Detta försvårar
naturligtvis allvarligt polisens utredning av brottet.
Erforderlig åtgärd
För brottet olovligt brukande i Brottsbalken 10 kap 7
§ bör i ett nytt andra stycke införas en särskild straffskala
med fängelse i högst två år för grovt brott. Sådant brott bör
föreligga bl.a. beträffande brukande av bilar av ej ringa
värde. Samtidigt skapas möjlighet till sådana
frihetsberövanden, som erfordras för att genomföra en
tillfredsställande brottsutredning.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar att i 10 kap 7
§ brottsbalken om olovligt brukande införa ett andra
stycke, vari stadgas att om brottet är grovt döms till fängelse
i högst två år.
Stockholm den 11 januari 1991
Bengt Harding Olson (fp)