Den alltmer omfattande handeln med narkotika, som
förekommer särskilt i storstäderna, finansieras till stor del
genom stöld och andra förmögenhetsbrott.
Den sålunda brottsligt åtkomna egendomen måste
därefter omvandlas i pengar, vilket i sin tur
förutsätter en fungerande hälerimarknad. Det är
fördenskull av största vikt att kunna ''komma åt''
häleriverksamheten. Nuvarande bestämning av brottet
häleri i brottsbalken utgör emellertid en allvarlig
begränsning av rättsordningens möjligheter att stävja
ifrågavarande verksamhet. Detta beror på att brottet är så
konstruerat att det krävs ett i det särskilda fallet bevisat
förbrott. Det är allmänt omvittnat av poliser, åklagare
och domare att just detta krav kan leda till stötande
resultat.
Vid husrannsakan förekommer det sålunda att polisen
påträffar stöldbegärlig egendom såsom bilradioapparater
med avklippta sladdar, helt nya videoapparater, smycken
eller dyra dampälsar. I sådana och liknande situationer är
det ofta ogörligt för polisen att härleda den påträffade
egendomen till någon anmäld stöld. Det saknas därmed
målsägande och således styrkt förbrott. Polisen kan då bli
tvungen att återlämna egendomen till innehavaren trots att
alla omständigheter otvetydigt talar för att egendomen är
stöldgods.
En annan vardaglig situation där kravet på styrkt
förbrott likaså leder till orimliga resultat har åskådliggjorts
genom en färsk dom från högsta domstolen (NJA 1990 s 9).
Polisen hejdade under patrullering en personbil som
anmälts som stulen. Vid den följande rättegången ansågs
det ställt utom allt tvivel att föraren trots förnekande därav
varit medveten om att bilen varit tillgripen. Men -- och det
var den prejudicerande frågan -- hade bilen avhänts den
rätte ägaren genom stöld eller genom ''tillgrepp av
fortskaffningsmedel''. Svaret på denna juridiskt-tekniska
fråga var i sin tur avgörande för om föraren kunde dömas
för häleri eller ej. Utgången i målet blev att, eftersom
åklagaren ej kunde bevisa att bilen frånhänts ägaren genom
''tillägnelseuppsåt'' -- vilket krävs för ''stöld'' --, föraren icke
kunde dömas till straff för häleri. I överensstämmelse med
denna bedömning kan häktning ej heller förekomma i en
sådan situation.
Resultatet av det anförda är att sådant stöldgods flyter
omkring på hälerimarknaden som hade kunnat förverkas
till det allmänna försåvitt lagen varit av annat innehåll.
Redan i betänkandet ''Förvärv i god tro'' (SOU 1984:16)
görs för övrigt samma iakttagelse. Att märka är att även den
s.k. stöldgodslagen från 1974 -- med dess möjligheter till
förverkande -- kräver att egendomen åtkommits genom
styrkt förbrott.
Vill man bekämpa hanteringen av stöldgods -- förutom
genom kännbarare straff -- på ett mera effektivt sätt bör
kravet på styrkt förbrott slopas, om alla omständigheter
enligt livets regel oförtydbart talar för att egendomen
frånhänts annan genom brott. Den tillfälliga
omständigheten, huruvida polisen kan härleda egendomen
till rätt borgenär eller ej, bör således inte i sig vara
avgörande som fallet är i dag; jfr Ds 1988:27.
Saken brådskar.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär sådan ändring av
rekvisiten för häleri i 9 kap. 6 § brottsbalken som förordats
i motionen.
Stockholm den 11 januari l991
Allan Ekström (m)
Nic Grönvall (m)