Alkohol och trafik hör inte ihop. Alkohol är en drog
som försämrar reaktionsförmågan och fördunklar
omdömet. Restriktionerna för alkoholförtäring i samband
med framförande av motorfordon har därför successivt
skärpts. Under våren 1990 skärpte också riksdagen de s.k.
promillegränserna. Utgångspunkten för riksdagens beslut
var insikten om de stora risker för skador på liv och
egendom som en alkoholpåverkad motorfordonsförare
utgör.
I anledning av proposition 1989/90:2 om
trafiknykterhetsbrotten förordade centerpartiet en
kraftigare skärpning av promilletalet avseende bl.a. grovt
rattfylleri än regeringen. Skälen för vårt förslag är insikten
i de stora skador som alkoholberusade motorfordonsförare
årligen åsamkar enskilda och samhälle. Enligt vår bestämda
mening bör lagstiftaren markera samhällets krav på
personligt ansvar för motorfordonsförare. Gränsen för
grovt rattfylleri bör således sättas till 1 promille alkoholhalt
i blod eller motsvarande 0,5 promille alkohol per liter i
utandningsluften.
Påföljder för brottet grovt rattfylleri
Påföljderna för den som kör rattfull var tidigare tydliga
och förutsebara för envar. Straffet för s.k. rattfylla var böter
eller, i de fall brottet var grovt, fängelse.
Den nu gällande regleringen har uppenbarligen fått en
olycklig utformning när det gäller påföljden för grovt
rattfylleri och fängelse kan inte längre antas vara
normalpåföljd för brottet. Eftersom domstolarna skall fästa
särskilt avseende vid sådana omständigheter som talar för
en lindrigare påföljd döms gärningsmän för grovt rattfylleri
numer inte sällan till villkorlig dom i kombination med
böter eller till skyddstillsyn med särskilda föreskrifter.
Endast om gärningsmannen dels kan antas återfalla i
liknande brottslighet, dels ock vid brottstillfället bedömts
utgöra en allvarlig trafikfara synes påföljden normalt kunna
antas vara fängelse som tidigare. Skälen för den förändrade
bedömningen i påföljdsvalet anges av justitieministern vara
att denna ger bättre möjligheter att komma tillrätta med
den dömdes alkoholproblem.
Erfarenheterna visar att en majoritet av dem som döms
för grovt rattfylleri är alkoholmissbrukare eller
alkoholproblematiker. De flesta är beroende av särskilda
insatser för att häva sitt missbruk. Detta förhållande är
uppmärksammat i kriminalvården. Under fängelsetiden har
därför ett antal missbrukare erbjudits särskilda
vårdprogram, som t.ex. rattfällan, under den tid de avtjänar
sitt fängelsestraff. Erfarenheterna visar att resultaten av
dessa insatser är så goda att verksamheten bör byggas ut.
Detta bör ges regeringen till känna.
Möjligheterna att döma till kontraktsvård bör även
uppmärksammas i detta sammanhang. Påföljden är avsedd
för brottslingar med missbruksproblem som annars skulle
dömas till fängelse.
Rattfylleri är enligt vår mening ett allvarligt brott. Den
som kör berusad utsätter sina medmänniskor för betydande
risker och visar därmed en uppenbar likgiltighet för sina
medtrafikanters säkerhet. Grovt rattfylleri är ett så
allvarligt brott att normalpåföljden skall vara fängelse.
Detta bör ges regeringen till känna.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar om sådan ändring i 4
a
§ lag om ändring i lagen (1951:649) om straff för vissa
trafikbrott och i 6 kap. 2
§ lagen om ändring i järnvägstrafiklagen (1985:192) att
gränsen för grovt rattfylleri skärps från 1,5 promille till 1,0
promille i enlighet med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av en utbyggnad av
verksamheten med vårdprogram för intagna i
kriminalvårdsanstalt med missbruksproblem,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om fängelse som normalpåföljd för
brottet grovt rattfylleri.
Stockholm den 10 januari 1991
Ingbritt Irhammar (c)
Bertil Fiskesjö (c)
Bengt Kindbom (c)
Martin Olsson (c)
Stina Eliasson (c)
Anders Svärd (c)
Birger Andersson (c)
Rosa Östh (c)
Hugo Andersson (c)
Kjell Ericsson (c)