Innebörden av det senaste riksdagsbeslutet om rattfylleri
m.m. (1989/90:JuU2) är -- förutom att den nedre
promillegränsen utan entydigt vetenskapligt stöd och med
frångående av vad som gäller i övriga Europa och inom EG
sänktes från 0,5 till 0,2 promille -- att allvarliga
överträdelser av rattfyllerilagen icke bestraffas med
samma allvar, fasthet och konsekvens som tidigare.
Resultatet av reformen kan faktiskt sägas ha blivit det
motsatta mot vad förespråkarna av reformen hade förutsatt
nämligen ''en klart strängare inställning till
trafiknykterhetsbrotten''( se bet.).
Enligt äldre ordning var fängelse det normala
straffet för rattfylleri, som oftast konstituerades genom en
alkoholhalt i blodet av 1,5 promille eller mera. Påföljden
var uttryck för brottets straffvärde: det var obetingat
förkastligt att köra bil i sådant tillstånd. Domstolarnas nära
nog konsekventa utdömande av frihetsstraff inverkade
säkerligen på den allmänna inställningen till och synen på
rattfylleri.
Med stöd i lagens förarbeten har Högsta domstolen
(HD) nyligen frångått den ordning som sålunda gällt under
en mycket lång följd av år. I några uppmärksammade domar
har HD ändrat straffet på fängelse till annan lindrigare
påföljd. I det ena fallet hade bilföraren haft en alkoholhalt
i blodet av 2,27 promille och under bilkörningen stött
samman med två andra bilar och dessutom smitit från
olycksplatsen. Med hänsyn till omständigheterna hade
föraren emellertid enligt HD:s mening icke visat ''uppenbar
likgiltighet'' för andra trafikanters säkerhet.
Underdomstolarnas domar på fängelse ändrades till
lindrigare påföljd. I ett annat fall hade bilföraren visat
sådan uppenbar likgiltighet för andra trafikanters säkerhet
men mannens mångåriga alkoholproblem och sociala
förhållanden fann HD ändå väga tyngre än hänsynen till
allmän laglydnad. (Referatet bygger på tidningsartiklar.)
De uttalanden i lagens förarbeten som HD kan ha fäst
vikt vid är t.ex. följande: ''Enligt utskottets mening är det
angeläget att ta till vara de möjligheter som finns att försöka
motverka fortsatt brottslighet -- och därmed trafikfarligt
beteende -- genom behandling (kurs, av mig) och
andra former av stöd och hjälpåtgärder. Det torde också
numera finnas ett brett stöd bland allmänheten för en
inriktning som innebär en ökad användning av sådana
åtgärder. Som utskottet ser det saknas anledning att befara
att den allmänna laglydnaden skulle påverkas negativt av en
sådan ändrad inriktning.'' -- -- -- ''Om däremot några
särskilda omständigheter av det slag som nu berörts
(uppenbar likgiltighet för medtrafikanters säkerhet) inte
har förelegat, bör som justitieministern uttalar normala
principer för påföljdsval kunna tillämpas i väsentligt större
utsträckning än vad som nu är fallet.'' (Företrädarna för
moderata samlingspartiet reserverade sig mot det
frångående av gällande ordning för vilket dessa uttalanden
ger uttryck, detta med stöd av motion i ämnet.)
Den sålunda redovisade inställningen till valet av påföljd
är uttryck för den uppfattningen att straffets ändamål är att
genom vård och behandling ''bota'' lagöverträdaren så att
han icke återfaller i brott. Denna
individualpreventiva lära, denna vårdideologi, har
emellertid lidit skeppsbrott. Brottsbalken har ej utformats i
något allmänt socialt syfte att sålla fram de medborgare i
vårt land som är mest i behov av kriminalvård för att inte
själva fara illa. Som justitierådet Bo Svensson formulerat
saken (BRÅ APROPÅ 3/90) är ''straffets yttersta syfte att
förmedla lagstiftarens budskap att vissa handlingar är
förkastliga''. I skriften Brottsutvecklingen 1985 uttrycker
Bo Svensson samma tanke med orden: ''Rättskipningen
syftar inte till att diagnostisera och behandla individer som
uppvisar symptom på social avvikelse (kriminalitet) utan att
tydliggöra lagstiftarens budskap att vissa handlingar inte är
tillåtna.'' Bo Svensson tillägger att det inte finns något
vetenskapligt stöd för uppfattningen att man med olika
former av behandling -- dödsstraff och möjligen kastrering
undantaget -- kan påverka återfallsrisken. Straffet skall --
det är slutsatsen -- bestämmas med ledning av brottet och
icke av brottslingen. En sådan syn på straffets ändamål
kunde också spåras i den stora reform rörande
straffmätning ocb påföljdsval som riksdagen beslutade om
för några år sedan (1987/88:JuU45),även om lagrådet för sin
del uttryckte tvivel genom omdömet att ''gammalt vin hällts
i nya läglar'' (prop. 1987/88:120; motion 1987/88:Ju25).
Innebörden av reformen beskrevs nämligen vara att
påföljden skulle vara uttryck för hur allvarlig den
brottsliga gärningen bör bedömas.
Med de uttalanden som justitieutskottet sålunda gjort
till förmån för den individualpreventiva läran borde det icke
vara svårt att förutse att domstolarna skulle frångå den
tidigare ordningen att döma till frihetsstraff för grovt
rattfylleri (1,5 promille eller mera), låt vara att även denna
ordning blivit något anfrätt på sina håll. Det förefaller
närmast självklart att så skulle ske. Utvecklingen är ytterst
olycklig. Det finns betydande risk för att menige mans
inställning till rattfylleri undergrävs.
Som framgått är äldre ordning att föredraga.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar att -- med motsvarande
upphävande av 4 och 4 a §§ trafikbrottslagen -- återge 4 §
den lydelse paragrafen hade före den 1 juli l990.