1. Envar har rätt att få sitt privat- och familjeliv
respekterat liksom sitt hem och sin korrespondens.
2. Offentlig myndighet må icke genom ingripande störa
åtnjutandet av denna rättighet med undantag för vad som
är stadgat i lag och i ett demokratiskt samhälle är
nödvändigt med hänsyn till landets säkerhet, den allmänna
säkerheten, landets ekonomiska välstånd, förebyggande av
oordning eller brott, hälsovården, skyddande av
sedligheten eller av andra personers fri- och rättigheter.
Detta innebär att lagstiftaren genom lag kan ingripa mot
de gärningsmän som kränker offrens rättigheter i dessa
avseenden för att skydda enskilda människors privat- och
familjeliv.
Sverige ratificerade den europeiska konventionen om de
mänskliga rättigheterna den 11 januari 1952.
Dessa rättigheter gäller alla utan åtskillnad enligt artikel
14 som stadgar: ''Åtnjutandet av fri- och rättigheter, som
angivas i denna konvention, skall tryggas utan åtskillnad av
något slag, såsom på grund av kön, ras, hudfärg, språk,
religion, politisk eller annan åskådning, nationell eller
social härkomst, tillhörighet till nationell minoritet, börd
eller ställning i övrigt.''
Enligt artikel 17 kan rättigheterna inte inskränkas. Där
stadgas: ''Intet i denna konvention må tolkas såsom
medförande rätt för någon stat, grupp eller person att ägna
sig åt verksamhet eller utföra handling, som syftar till att
tillintetgöra någon av de fri- och rättigheter, som angivits i
konventionen, eller till att inskränka dem i större
utsträckning än som däri medgivits.''
De fördragsslutande staterna har förbundit sig att
garantera envar de fri- och rättigheter som anges i artikel 1.
Staterna har därför rätt och skyldighet att genom
lagstiftning hindra att enskilda personer i landet inskränker
dessa rättigheter för andra. Envar har rätt att få sitt privat-
och familjeliv respekterat. Frågan är om svensk lagstiftning
ger det skydd för offren som Sverige i enlighet med
ratificeringen av Europarådskonventionen bundit sig till.
Trakasserier leder till att offrens normala, sociala liv
omöjliggörs eller försvåras. Offen kan inte röra sig fritt, gå
vart de vill eller ta emot besök av vem de vill. Av artikel 14
framgår att detta skall tryggas utan åtskillnad av kön, ras
med mera. Varken staten eller gärningsmannen får
inskränka offrets rätt att komma i åtnjutande av dessa
rättigheter enligt artikel 17. Anslutna stater, såsom Sverige,
skall således garantera offren detta skydd.
Besöksförbudslagen kan ses som ett komplement till
brottsbalken för att åstadkomma detta.
Rättssäkerheten för både offer och gärningsman måste
beaktas. Offrets rätt att slippa umgänge står emot
gärningsmannens rätt att kontakta vem han vill, var och när
han önskar. En gränsdragning mellan oförenliga intressen
är lagstiftarens och domstolarnas avvägningsdilemma.
Det gäller att ange en gräns som gärningsmannen ej får
överskrida om offren skall kunna skyddas.
Europakonventionen anger att envar skall ha dessa
fri- och rättigheter.
Om artikel 8 i Europarådskonventionen skall kunna
upprätthållas bör besöksförbudslagen 1 § andra stycket
justeras så att det inte blir möjligt att inkräkta i den andres
privatliv.
Bestämmelserna om hemfridsbrott ger inte ett fullgott
skydd när det gäller att skydda mot inkräktande i
privatlivet, då brottet ofta nedprioriteras och inte ger ett
rimligt polisskydd i hotande situationer. Grövre brott
prioriteras och man vet inte i förväg när ett hemfridsbrott
leder till grövre brott.
Med nuvarande lagstiftning får vissa offer sina liv
förstörda på ett orimligt sätt. Det borde vara statens uppgift
att skydda offret i första hand. Det är inte offret som
ständigt skall tvingas flytta, byta arbete, bostadsort,
umgänge etc.
Den straffskärpning som just beslutats om när det gäller
brott mot besöksförbudslagen kan leda till att tillämpningen
vidgas. Det finns dock ingen garanti för detta, eftersom
lagstiftningen inte ändrats när det gäller i vilka fall den skall
tillämpas.
Statistiken visar att åklagarna i den helt övervägande
delen fall meddelar besöksförbud mot person som är fälld
för brott. Lagen ger visserligen visst utrymme för att gripa
in på ett tidigare stadium, men lagens skydd skulle påtagligt
förbättras om tröskeln för ett ingripande sänktes något.
Om tröskeln inte sänks och lagen fortsättningsvis
tillämpas mot person som är fälld för brott kommer de
misshandelshotade även fortsättningsvis att vara tvungna
att bli brottsoffer innan besöksförbudslagen tillämpas.
Detta är ett alltför svagt skydd och kan knappast anses
överensstämma med Europarådets konvention.
Möjligheten att ingripa tidigare vid en mildare form av
kränkning än i dag skulle öka om ordet allvarligt togs
bort ur besöksförbudslagens 1 § andra stycket som nu lyder:
'Besöksförbud får meddelas om det på grund av särskilda
omständigheter finns risk för att den mot vilken förbudet
avses gälla kommer att begå brott mot, förfölja eller på
annat sätt allvarligt trakassera den som förbudet avses
skydda.''
Det nödvändiggör en mer specifik definition av vad som
avses med ordet trakassera. Möjligen kunde ''allvarligt
trakassera'' bytas mot ''påtagligt trakassera'' i syfte att sänka
tröskeln för ingripande mot den som trakasseras/hotas. Det
borde vara självklart att den som vill vara i fred i sin bostad
skall ha ett effektivt lagligt skydd för att så kunna vara.
En lagstiftning som tvingar offren, oftast kvinnor och
barn, att utsätta sig för misshandel för att få skydd är inte
tillfredsställande. Ej heller håller den europeisk
skyddsstandard.
Effekten av skärpningen av besöksförbudslagen bör
noggrant följas. Om inte ett avsevärt förbättrat skydd
uppstått inom rimlig tid (1--2 år efter straffskärpningens
ikraftträdande) även för misshandelshotade bör en
sänkning av tröskeln för ingripande föreslås. Detta kan ske
på sätt som angivits i motionen eller på annat sätt.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionens sista stycke anförts om
besöksförbudslagen.
Stockholm den 10 januari 1991
Charlotte Cederschiöld (m)