med anledning av prop. 1990/91:118 Förslag till lag om särskild kontroll av vissa utlänningar, m.m.
Inledning
All terrorism måste fördömas av världssamfundet.
Skyddet mot terrorhandlingar måste vara en prioriterad
uppgift för såväl den politiska som den polisiära ledningen i
varje enskilt land. Rädslan för terrordåd får dock aldrig bli
så stor att terrorister därigenom direkt eller indirekt når
sina syften. Bekämpandet av terrorism får inte heller
medföra att oskyldiga människors rättssäkerhet sätts på
spel.
Terroristlagstiftningen i Sverige tillkom efter den
allvarliga flygkapningen på Bulltofta flygplats 1972.
Lagstiftningen var från början tillfällig och förlängdes årsvis
men delar permanentades delvis senare.
Regeringen föreslår nu en ny lagstiftning. Väsentliga
delar föreslås utgå, nämligen reglerna om kommunarrest
och det s.k. organisationsrekvisitet. Det medför en till vissa
delar förbättrad rättssäkerhet. Vi menar dock att
regeringen hade bort angripa problemet mer principiellt.
En grundläggande fråga, som inte ställs i propositionen,
är huruvida det är förenligt med rättssäkerheten att
inskränka människors frihet i allmänpreventivt syfte.
Skyddet för den enskildes privat- och familjeliv
garanteras enligt den europeiska konventionens artikel 8:1.
Inskränkningar av dessa rättigheter får äga rum bl a med
hänsyn till förebyggandet av oordning och brott (artikel
8:2). Sådana inskränkningar får emellertid inte ske
diskriminerande enligt artikel 14. Det kan därför
ifrågasättas, huruvida lagförslaget står i överensstämmelse
med artikel 8, jämfört med artikel 14, eftersom
inskränkningar av nu nämnt slag uteslutande kan komma
att drabba vissa utländska medborgare.
Behövs det en särskild terroristlag?
Det finns flera olika situationer då behov av en särskild
terroristlag kan aktualiseras som t ex:vid bedömning av
frågor om utvisning av särskilt farliga personer som begått
brottvid bedömning av frågor om beviljande av asyli
säkerhetspolisens allmänna spaningsarbete eller den öppna
polisens spaningsarbete rörande redan begångna brott.
Det är uppenbart att fall ett och två kan regleras inom
ramen för befintliga lagar, framför allt utlänningslagen.
Syftet bakom att ha en särskild ''terroristlag'' är därför
framför allt knutet till säkerhetspolisens och den öppna
polisens arbete. Vi koncentrerar oss därför vid denna fråga.
Oavsett om man kommer fram till att en särskild
terroristlag behövs eller inte, borde det vara en självklarhet
att samma regler om tvångsmedel m.m. skall gälla såväl för
svenska medborgare som för utländska. Om vi förutsätter
att det finns ett reellt hot som kan avvärjas med
lagstiftningen och att detta hot är så starkt och så allvarligt
att även långtgående inskränkningar i grundläggande fri-
och rättigheter kan tillåtas, måste rimligtvis alla medel
tillåtas för att avvärja hotet oavsett om den som står för
hotet har svenskt medborgarskap eller ej. Om hotet inte är
så starkt att inskränkningar i fri- och rättigheter är
berättigade måste rimligtvis regeringens lagförslag avslås.
Något mellanläge som skulle gälla utländska men inte
svenska medborgare har vi svårt att se en motivering för.
Vilka utlänningar skall omfattas?
Den grupp som avses omfattas av lagen avgränsas via
olika myndighetsbeslut. Kriterierna för dessa beslut
beskrivs i propositionens avsnitt 2.5, 2.6 och 2.7. Dessa
kriterier är inte så precisa och avgränsade som det måste
krävas av integritetskränkande regler. Vi är också
tveksamma till om de forumregler som föreslås är i
överensstämmelse med grundläggande medborgerliga fri-
och rättigheter, såsom dessa kommit till uttryck i såväl
svensk grundlag som Europakonventionen om de
mänskliga rättigheterna.
När det gäller kriterierna håller vi med svenska
avdelningen av internationella juristkommissionen, som i
sitt remissyttrande efterlyst mer ''handfasta'' rekvisit.
Beträffande forumreglerna måste en bedömning
göras av reglernas överensstämmelse med svensk grundlag
och Europakonventionen. Bestämmelser om utvisning av
presumtiv terrorist bör ingå i utlämningslagen.
Särskilda tvångsåtgärder
Regeringens lagförslag innebär att särskilda
tvångsmedel kan vidtas mot vissa utlänningar. En fråga som
inte belyses tillräckligt i propositionen är i vilken
utsträckning polisen -- och därmed även säkerhetspolisen --
med redan befintliga allmänna regler i rättegångsbalken
(RB) kan vidta tvångsmedel som i tillräcklig utsträckning
garanterar ett effektivt samhällsskydd.
Alla tvångsmedel som föreslås i propositionen har en
motsvarighet i RB. Den avgörande skillnaden är att
tvångsmedel enligt RB förutsätter misstanke om att brott
har begåtts. Men redan stämpling och förberedelse till
grova terrordåd är sådana brott som kan innebära rätt till
mycket långtgående tvångsåtgärder enligt RB. Vi anser att
det måste ställas avsevärt högre krav på den redovisning av
i vilka situationer de föreslagna tvångsmedlen kan tillgripas
utöver vad som redan gäller enligt RB. Inget i det
redovisade beslutsunderlaget ger någon grund för att de
föreslagna reglerna är nödvändiga.
I förarbetena till propositionen redovisas rättsläget i ett
flertal europeiska länder. Det framgår att den svenska
lagstiftningen vad beträffar speciella tvångsmedel gällande
utländska medborgare inte har någon motsvarighet i de
undersökta länderna. I alla lagtekniska sammanhang
betonas vikten av att den svenska lagstiftningen anpassas till
framförallt nordisk men även europeisk lagstiftning. Denna
princip frångås genom regeringens proposition. Vi finner
ingen anledning till att Sverige ska ha en unik lagstiftning på
detta område. Motivet som anges i förarbetena, att Sverige
har en ''liberal praxis i asylfrågor'', torde knappast längre
vara aktuellt. Argumentet saknar dessutom all relevans.
Den parlamentariska insynen
I propositionen framhålles att behovet av riksdagens
insyn och kontroll tillgodosetts genom regeringens årliga
redovisning till riksdagen av terroristbestämmelsernas och
spaningslagens tillämpning. Vi delar inte denna
uppfattning. Att hävda att den kortfattade redovisningen
skulle utgöra någon som helst parlamentarisk kontroll är en
stark överdrift. Om riksdagen ska ha en reell insyn måste
frågan om formerna för denna närmare utredas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår propositionen, utom såvitt gäller
upphävandet av lagen (1989:530) om åtgärder för att
förebygga våldsdåd med internationell bakgrund
(terroristlagen),
2. att riksdagen vid avslag på yrkande 1 beslutar ge lagen
om särskild kontroll av utlänningar sådan lydelse att några
särskilda tvångsåtgärder inte kan tillgripas mot utlänningar,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om den parlamentariska insynen.
Stockholm den 27 mars 1991
Ingela Mårtensson (fp)
Maria Leissner (fp)