med anledning av prop. 1990/91:118 Förslag till lag om särskild kontroll av vissa utlänningar, m.m.
Vänsterpartiet motsätter sig att den föreslagna lagen om
särskild kontroll av vissa utlänningar antas. Den viktigaste
grunden för detta ställningstagande är att lagen enbart
skulle gälla utländska medborgare och att dessa därför blir
särskilt utpekade som presumtiva terrorister. När det i
propositionen (s 27) sägs att ''de politiska våldsdåd som har
begåtts hos oss genomgående haft sin grund i politiska
motsättningar utanför vårt lands gränser ...'', är det ett i sak
felaktigt påstående. Några våldsdåd med sådan bakgrund
har inträffat i Sverige under senare år, men allt tyder på att
den helt övervägande delen politiska våldsdåd i Sverige
förövas av svenska medborgare. Vi vill som exempel peka
på den omfattande terrorvågen riktad mot statens
invandrarverks förläggningar, brev- och telefonhot mot
många av dem som engagerat sig för asylsökande, dödshot
mot personer som offentligt kritiserat regeringens förslag
till ny utlänningslag, attentat mot Shells bensinstationer och
mot vänsterpartiets lokal i Nacka kommun.
Trots vår principiellt avvisande hållning till den
föreslagna lagstiftningen ger vi i det följande synpunkter på
den närmare utformningen av denna.
Rekvisiten för lagens tillämpning är delvis desamma som
i nu gällande terroristlag. Beviskravet för att en utlänning
skall kunna stämplas som presumtiv terrorist sätts mycket
lågt. Det är tillräckligt att ''det med hänsyn till utlänningens
tidigare verksamhet och övriga omständigheter kan
befaras'' att han kommer att begå eller medverka till
terroristdåd. Som svenska avdelningen av Internationella
juristkommissionen anfört i sitt remissvar, bör rekvisiten
vara mer ''handfasta'', dvs förutsätta att utlänningen har
begått eller medverkat till en brottslig gärning eller i vart fall
att sannolika skäl för sådan brottslighet föreligger.
De skäl som kommittén anfört för att slopa det s k
organisationsrekvisitet, vilka regeringen ansluter sig till,
synes bärkraftiga.
Det är utomordentligt allvarligt att det nu föreslås att
rekvisitet att det måste finnas fara för en terrorhandling i
Sverige tas bort. Lagens tillämpningsområde utvidgas
mycket starkt. Genom denna förändring kan lagen bli
tillämplig också på befrielseorganisationer och liknande
rörelser. Att lagstiftningen tidigare har begränsats till
befarade brott i Sverige har motiverats med att
terroristbestämmelserna inte borde få en sådan utformning
att de kunde tillämpas på exempelvis befrielserörelser som
för en väpnad kamp i sitt hemland (prop 1973:37 s 21 och
1975/76:18 s 155). Den parlamentariska kommissionen med
anledning av mordet på Olof Palme delade denna
uppfattning och avstyrkte en sådan utvidgning som nu
föreslås.
De försök som görs i den föreslagna lagtexten att
avgränsa bestämmelsens räckvidd leder inte till godtagbara
resultat ur rättssäkerhetssynpunkt. Det uppställs krav på att
den befarade terrorhandlingen skall utgöra en brottslig
handling, som inte har övervägande karaktär av politiskt
brott. Genom denna ordning skall regeringen få ett
handlingsutrymme och kunna tillämpa den nya regeln i
samklang med vår utrikespolitik. Som Svea hovrätt säger i
sitt remissyttrande, kan det ifrågasättas att en sådan
tillämpning -- där utrikespolitiska hänsyn väger tyngre än
vad en objektiv rättslig prövning leder fram till -- är förenlig
med FN- och Europakonventionens krav på rättssäkerhet
vid prövning av utvisning.
Det är positivt att bestämmelserna om inskränkningar
och villkor i fråga om vistelseort samt byte av bostad och
anställning föreslås slopade. Den s k kommunarresten har
nämligen, förutom att den knappast gått att övervaka
effektivt, upplevts som en synnerligen allvarlig
frihetsinskränkning. Det har varit olyckligt att rekvisiten för
tillämpningen av bestämmelsen varit så omfattande och
samtidigt så diffusa att det inte funnits någon möjlighet att
få beslutet prövat i domstol. Högsta domstolen har också
ifrågasatt om inte ett mycket långvarigt förbud att lämna en
kommun i förening med anmälningsplikt analogt skulle
kunna bedömas som ett frihetsberövande i
regeringsformens mening. Det skulle betyda obligatorisk
rätt till domstolsprövning.
De särskilda möjligheter som den nuvarande
terroristlagen erbjuder beträffande användning av
tvångsåtgärder, såsom telefonavlyssning, brevcensur,
husrannsakan mm, ansåg terroristlagstiftningskommittén
avvika från de rättssäkerhetskrav som av tradition brukat
upprätthållas i vårt land. Det krävs nämligen inte någon
misstanke om brott för att dessa tvångsmedel skall få
tillämpas. Det är tillräckligt att det är av betydelse för att
utröna om en terrorhandling planläggs eller förbereds.
I propositionen föreslås flera förändringar beträffande
förutsättningarna för att använda tvångsmedel i detta
sammanhang. Det är i huvudsak fråga om kosmetiska
åtgärder utan verklig betydelse. En viss förbättring av
rättssäkerheten uppnås dock genom att befogenheten att
använda tvångsmedel begränsas till tre år räknat från
utvisningsbeslutet. Att det därefter krävs att det skall
föreligga ''risk'' för terroristbrottslighet och att allmän
domstol skall besluta i ärendet är ägnat att i viss mån stärka
rättssäkerheten.
I betänkandet har det gjorts en jämförelse mellan
terroristlagens tvångsmedelsregler och vad som gäller i elva
demokratiska rättsstater samt Jugoslavien.
Undersökningen visar att endast i Jugoslavien har
statsmakterna motsvarande möjligheter som enligt den
svenska terroristlagen till kontroll av enskilda genom
husrannsakan, telefonavlyssning och brevcensur.
Vänsterpartiet anser inte att det jugoslaviska rättssystemet
i detta sammanhang bör vara mönsterbildande för den
svenska lagstiftningen.
En annan föreslagen ändring som vi välkomnar är att
utlänningen vid den domstolsförhandling som föregår ett
utvisningsbeslut skall ha rätt att åberopa egen bevisning
enligt förebild av de regler som gäller inom straffprocessen.
En avgörande brist i den nuvarande
terroristlagstiftningen ur rättssäkerhetssynpunkt gäller
sekretessreglerna. Avgörandet får enligt nu gällande
bestämmelser i vissa fall grundas på material som
hemlighålls för utlänningen. Det innebär ett flagrant
åsidosättande av den grundläggande principen i en rättsstat
att en part alltid har rätt att ta del av samtliga
omständigheter som en domstol eller myndighet grundar
sitt avgörande på. I propositionen föreslås inga ändringar av
dessa regler. Det sägs att det endast i förhållandevis
begränsad utsträckning förekommit att handlingar eller
annat material helt har undanhållits den berörda
utlänningen själv. Det är dock självfallet så att det inte är
meningsfullt att väga den kvantitet handlingar som delgivits
utlänningen med den kvantitet som hemlighållits. Det
avgörande är givetvis uppgiftens halt och betydelse.
Vänsterpartiet kan inte godta de föreslagna
sekretessreglerna.
Beslut om utvisning enligt de föreslagna bestämmelserna
föreslås liksom hittills fattas av regeringen. Denna skall
dock ha möjlighet att begära ett yttrande från Stockholms
tingsrätt, vilket dock inte skall vara bindande.
Vänsterpartiet anser, i likhet med det remissyttrande
som avgivits av Svea hovrätt, att den föreslagna
beslutsordningen torde strida mot FN-konventionens och
Europakonventionens bestämmelser om rätt till
omprövning. Av detta skäl och på grund av de traditionellt
starkare rättsäkerhetsgarantierna vid domstolsprövning,
bör beslut fattas av Stockholms tingsrätt med rätt till
överprövning i hovrätten. Med hänsyn till dessa ärendens
brådskande natur, bör ett joursystem inrättas både vid
Stockholms tingsrätt och vid hovrätten.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår proposition 1990/91:118 om förslag
till lag om särskild kontroll av vissa utlänningar m.m.,
2. att riksdagen beslutar att lagen 1989:530 om åtgärder
för att förebygga våldsdåd med internationell bakgrund
skall upphöra att gälla den 1 juli 1991,
3. att riksdagen -- vid avslag på yrkande 1 -- hos
regeringen begär förslag om att rekvisiten för lagens
tillämpning görs mer preciserade i enlighet med vad som
anförts i motionen,
4. att riksdagen -- vid avslag på yrkande 1 -- hos
regeringen begär förslag om att det skall vara en
förutsättning för lagens tillämpning att det föreligger fara
för terroristhandling i Sverige,
5. att riksdagen -- vid avslag på yrkande 1 -- avslår de
föreslagna bestämmelserna om tvångsåtgärder,
6. att riksdagen -- vid avslag på yrkande 1 -- hos
regeringen begär förslag om att part alltid skall ha rätt att få
del av beslutsunderlaget i ärende enligt denna lag,
7. att riksdagen -- vid avslag på yrkande 1 -- hos
regeringen begär förslag om att Stockholms tingsrätt skall
vara beslutande myndighet i ärende om utvisning enligt
denna lag.
Stockholm den 26 mars 1991
Lars Werner (v)
Lars-Ove Hagberg (v)
Maggi Mikaelsson (v)
Bertil Måbrink (v)
Jan-Olof Ragnarsson (v)
Annika Åhnberg (v)
Berith Eriksson (v)