med anledning av prop. 1990/91:98 Bostadsdomstolens och hyresnämndernas sammansättning i vissa fall, m.m.
Inledning
Intresseorganisationer utgör en viktig del av vårt
samhällsliv. Fria och livskraftiga intresseorganisationer är
en förutsättning för en väl fungerande demokrati.
Statsmakterna har uppmuntrat framväxten och
bibehållandet av ett rikt och varierat föreningsliv.
Ett samhälle med mycket starka intresseorganisationer
är emellertid inte problemfritt. Särintressen gynnas lätt på
bekostnad av helhetens intressen. Även den enskilde
individen kan lätt komma i kläm.
Intresseorganisationerna har fått alltmer
myndighetsliknande uppgifter och uppgörelser mellan
staten och organisationerna blir allt vanligare. Utöver
representation i statliga kommittéer och offentliga organ har
organisationerna även givits utrymme i den dömande
makten. Det sistnämnda är enligt vår uppfattning särskilt
betänkligt. Vi anser att den dömande makten bör vara
opartisk och oberoende i ett rättssamhälle.
Bakgrund: hyresnämnderna och Europadomstolen 1969
tillkom hyresnämnderna i sin nuvarande form. De
var ursprungligen avsedda att fungera som
medlingsinstanser. Efter hand har de emellertid erhållit
prövningsrätt i allt fler frågor.
En hyresnämnd består i regel av en lagfaren ordförande
samt två ledamöter från hyresmarknadens organisationer.
En hyresnämnds beslut kan överklagas till
bostadsdomstolen. Även denna instans har en majoritet av
organisationsföreträdare, tre lagfarna och fyra
intresseledamöter.
Det kan i många fall synas praktiskt att
hyresmarknadens parter finns representerade i den
dömande instansen. Det är dock betänkligt från
rättssäkerhetssynpunkt. Människors förtroende för den
dömande maktens oberoende och integritet urholkas
genom intresseledamöternas delaktighet i
rättstillämpningen.
Det förekommer inte sällan att intresseledamöterna
ställs inför mer eller mindre uttalade intressekonflikter. Det
är t.ex. inte tillfredsställande att ledamöter från
Hyresgästernas Riksförbund i hyresnämnden deltar i beslut
om huruvida hyresgäster i en från Hyresgästernas
Riksförbund fristående förening skall ges förhandlingsrätt
eller inte. I sådana mål, liksom i mål om den s.k.
förhandlingsklausulen, har alla intresseorganisationer på
bostadsmarknaden ett gemensamt intresse i att motverka
andra än de etablerade organisationerna.
Detta har även lett till en fällande dom mot Sverige i
Europadomstolen, det s.k. Langborgermålet, där det just
var fråga om ett mål om förhandlingsklausulen. En
lagändring föreslogs därför i promemorian Ds Ju 1990:33.
Denna promemoria har därefter remissbehandlats och ett
något reviderat förslag föreligger nu i denna proposition.
Specialdomstolarna och rättssäkerheten
Folkpartiet liberalerna har i många år, bl.a. genom en
mängd motioner i riksdagen, verkat för att floran av
specialdomstolar skall minska. Vi har påpekat det
konstitutionellt tveksamma i att skapa domstolar som har
som grundläggande idé att bygga på en maktbalans av
beroendeförhållanden i stället för att bygga på oberoende.
Särskilt betänkligt blir detta i de konkreta fall då
maktbalansen inte längre väger jämnt. Vi blev därför inte
förvånade när svenska staten fälldes i Europadomstolen för
att i just hyresnämnd och bostadsdomstol inte ha erbjudit
en opartisk rättegång.
Vi har vidare i tidigare motioner till riksdagen inte
förklarat oss nöjda med den ytterst begränsade reform som
den departementspromemoria som presenterades förra
våren föreslog. Regeringen har uppenbarligen inte insett,
eller inte velat inse, att den s.k. Langborgerdomen i
Europadomstolen bara är ett av flera symptom på ett
systemfel. I stället för att angripa hela systemet av
beroendeförhållanden så försöker man isolera de fall där
maktbalansen kan tänkas vara förskjuten.
Regeringens förslag innebär i och för sig på en punkt en
väsentlig förbättring jämfört med promemorians: man
förespråkar en sammansättning med bara juristdomare i de
fall som berörs. Glädjen över att regeringen trots allt vågar
gå längre än promemorians förslag grumlas dock av att man
inte är beredd att diskutera systemet med specialdomstolar
ur principiell synvinkel. Misstanken att regeringen inte vill
stöta sig med intresseorganisationerna kan inte avfärdas.
Propositionen berör flertalet andra partssammansatta
specialdomstolar, men konstaterar att någon
genomgripande förändring inte behövs. Argumenteringen
är inte i någon del övertygande. Vi föreslår att hyres- och
arrendenämnderna samt bostadsdomstolen avskaffas så
snart som möjligt. De mål och ärenden som de handlägger
torde kunna handläggas av tingsrätt. Överföringen av
uppgifterna bör påbörjas under budgetåret 1991/92 och vara
avslutad senast vid utgången av budgetåret 1992/93. Vidare
bör behovet av andra partssammansatta specialdomstolar
omedelbart utredas förutsättningslöst.
Propositionens förslag bör genomföras i avvaktan på
sådana förändringar. Det innebär att ett fåtal av de mest
besvärande situationer som riskerar att uppkomma med
nuvarande system tills vidare kan undvikas.
Hemställan
Med hänvisning till det ovan anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ett
avskaffande av hyresnämnderna, arrendenämnderna och
bostadsdomstolen samt till en lämplig handläggningsform
för de tvister som i dag handläggs av hyresnämnder och
arrendenämnder, i enlighet med vad som i motionen
anförts,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en förutsättningslös utredning av
behovet av partssammansatta specialdomstolar.
Stockholm den 14 mars 1991
Britta Bjelle (fp)
Lars Sundin (fp)
Kjell-Arne Welin (fp)
Bengt Harding Olson (fp)