Förstatligandet av det svenska polisväsendet år 1965
innebar bl a
en förbättring av polisens materiella standard, i
synnerhet beträffande radioutrustningen. Varje
polisdistrikt försågs med minst en basstationsanläggning.
Alla fordon utrustades med mobila radioanläggningar. För
de enskilda polismännens säkerhet, men också för att på
bästa sätt kunna lösa vissa arbetsuppgifter, kompletterades
radioutrustningen dessutom med bärbara radioapparater.
Dessa hjälpmedel kan synas ha givit polisen en
tillfredsställande sambandssituation. Så är emellertid inte
fallet.
I motsats till i exempelvis flertalet andra europeiska
länder är det i Sverige fullt tillåtet för vem som helst att med
hjälp av billigt inköpta radiomottagare avlyssna den inte
minst ur integritetssynpunkt känsliga polisradiotrafiken.
Medan man i vår omvärld straffsanktionerat innehav av
sådan avlyssningsapparatur, varav följer att man även
beslagtar och förverkar sådan utrustning när den påträffas,
flödar i vårt land reklamen för dessa polisradioapparater.
Apparaterna säljs inte bara i radioaffärer. De marknadsförs
även i t ex postorderkataloger.
Då innehav av polisradio i stor utsträckning förekommer
inom den kriminellt verkande delen av befolkningen har
polisen tvingats till dyrbara motåtgärder. Stora ekonomiska
resurser har satsats på krypteringssystem och
avlyssningsstörande elektronik, t ex s k
talförvrängningstillsatser, men på grund av de höga
kostnaderna är det endast ett fåtal polisstationer som
kunnat anskaffa sådan utrustning.
Nedan redogörs för några typexempel som visar
konsekvenserna av dagens situation -- för den enskildes
integritet och för den polisiära verksamheten i stort.
1. Skandaliseringseffekten. I en liten
landsortsstad ringer en anonym person till polisen och
berättar om ett pågående lägenhetsbråk hos familjen A.
Enligt anmälaren ropar hustrun på hjälp. Oberoende av om
anmälaren är anonym eller ej måste vakthavande befäl
behandla samtalet med största allvar och via polisradion
beordra sina kollegor att skyndsamt bege sig till den
ifrågavarande adressen. Namnet på den uppgivne
målsäganden måste oftast också presenteras.
Via ortens alla privata polisradioapparater når
händelsen ut till allmänheten i bilar och vid köksborden.
Men även till exempelvis arbetsplatser och butiker, där man
i många fall monterat högtalare till polisradion. Även om
saken så småningom redovisas som ett ''falsklarm'' har
skadan redan skett. Anmälaren har nått sitt mål.
2. Öppet hus-effekten. B har alkoholproblem och
kör dagligen berusad från arbetsplatsen. Innan han
påbörjar hemresan ringer han anonymt till polisen och
anmäler att han nyligen sett en berusad man sätta sig bakom
ratten på personbilen AAA 000 och därfter köra en viss väg
i östlig riktning inom polisdistriktet.
Tjänstgörande befäl måste trots den anonyma
anmälningen ta uppgifterna på allvar, varför tillgängliga
polispatruller via radion beordras att bege sig österut för att
söka få stopp på den anmälda bilen. När denna order
kablats ut i etern och B hört detta i sin egen polisradio,
sätter han sig lugnt men berusad bakom ratten i sin bil och
påbörjar en trafikfarlig körning mot bostaden. Han vet ju
att polisens radiobilar är upptagna på annat håll.
Syftet med en falsk anmälan av detta slag kan
naturligtvis också vara att begå andra brott inom den del av
polisdistriktet där det blivit ''öppet hus'' på grund av att det
för tillfället inte finns någon polisbevakning där.
3. Hastighetskontrolleffekten. C framför sin bil
med hög, straffbar hastighet när han på sin polisradio hör
att polisen har en hastighetskontroll längre fram på vägen.
Han saktar farten eller väljer en annan väg där han
fortsätter sin färd med samma höga hastighet.
Eftersom polisens radiotrafik når bilar som utrustats
med polisradio långt innan dessa kommit fram till
kontrollplatserna, har förarna av dessa bilar större
möjligheter än andra förare att undvika att ''fastna'' i en
poliskontroll genom att antingen sakta farten eller välja en
annan väg.
Nämnda förhållande är exempelvis en av orsakerna till
att så många utlandsregistrerade långtradare redovisas som
fortkörare vid polisens hastighetskontroller. De utländska
lastbilschaufförerna har inte samma möjligheter att
avlyssna radiotrafiken som de svenska lastbilschaufförerna,
varför det är betydligt vanligare att utländska
lastbilschaufförer stoppas och bötfälls för
hastighetsöverträdelse.
Samtidigt som det alltså i vårt land är tillåtet att med
hjälp av polisradio undvika hastighetskontroller är det
sedan den 1 april 1988 förbjudet att inneha radarvarnare
eller ''annan anordning som är så konstruerad att den kan
ta emot elektromagnetiska vågor från en
radarhastighetsmätare''.
4. Bankråneffekten. Bankrånarna D, E och F
planerar ett bankrån. Flyktbilar är tillgripna och polisradio
anskaffad. För den händelse någon banktjänsteman skulle
komma åt larmknappen under rånets utförande och därmed
larma ortens polis, kommer radiomeddelandet om
bankrånet att strax därefter larmas ut från polisstationen.
Rånarna avlyssnar och tackar för sig innan de i god tid före
polismännens ankomst lämnar banken.
Naturligtvis kan mängder av olika scenarion i stil med
ovanstående radas upp. Det finns fall där enskilda
människor råkat mycket illa ut på grund av att deras namn
blivit omnämnda i polisradion. Det finns också fall där brott
av betydligt allvarligare art än de ovan angivna förblivit
ouppklarade på grund av att gärningsmännen haft hjälp av
polisradio.
Mängder av normalt sekretessbelagda uppgifter kablas
varje dag ut via polisens radio i vårt land och noteras av alla
privata polisradioinnehavare. Det är i de flesta fall fråga om
uppgifter som, om de sagts av polismän i annat
sammanhang, skulle ha resulterat i stora utredningar med
för polismännen allvarliga konsekvenser som följd.
Det kan knappast anses vara försvarbart att allmänheten
skall ha tillgång till interna, polisiära radiomeddelanden.
Man kan naturligtvis tänka sig att utfärda ett allmänt
förbud att inneha polisradio. Det är dock osannolikt att ett
sådant förbud skulle bli effektivt, eftersom det skulle vara
svårt att övervaka. Redan av detta skäl torde ett förbud vara
mindre lämpligt att välja.
Det borde i stället vara möjligt att med utnyttjande av
modern teknik förhindra att nämnda typ av interna polisiära
meddelanden kommer till utomståendes kännedom. Vissa
lösningar torde emellertid föranleda mycket höga
kostnader. Det är därför angeläget att få grundligt belyst
huruvida det finns någon teknisk lösning på nämnda
problem som ryms inom godtagbara ekonomiska ramar.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär utredning med syfte
att klarlägga huruvida det är möjligt att på det sätt som
anförts i motionen öka skyddet för intern polisiär
radiotrafik.