I Sverige finns idag några få vargar, lo- och
järvstammarna är små och även björnar är sällsynta.
Enligt 27 § jaktförordningen kan naturvårdsverket ge
tillstånd till jakt på dessa djur och även säl och örn.
Men säger denna paragraf: ''Vid tillståndsprövningen
skall beaktas att fasta stammar av dessa djur bör bevaras i
landet.''
Under rubriken ''Skyddsjakt på enskilds initiativ'' i
paragraf 26 står följande:
Har björn, varg, järv eller lo angripit och skadat eller
dödat tamdjur och finns det skälig anledning att befara ett
nytt angrepp, får tamdjurets ägare eller vårdare förfölja och
döda det angripande djuret, om det sker i omedelbar
anslutning till angreppet. Sådan jakt är dock inte tillåten
inom nationalpark.
Jakt som avses i första stycket får ske på annans
jaktområde.
Om man skall skydda och bevara stammarna av dessa
rovdjur bör denna paragraf tas bort. Istället måste det före
varje jakt på ett av de här djuren utfärdas tillstånd av
naturvårdsverket (SNV) och jakten bör utföras av person
som inte är ''part i målet'' t.ex. jägare anställd av SNV. Den
skall heller ej vara tillåten inom något som helst
naturskyddat område.
Man bör hellre låta ersättning för tamdjur, i vanlig
ordning, betalas ut och först försöka skrämma eller förflytta
rovdjur istället för att skjuta dem. Tamdjur bör även hållas
under god tillsyn där detta är möjligt.
9 § jaktlagen måste ses över och omformuleras. Den
lyder:
Om ett vilt djur orsakar avsevärd skada eller om det kan
antas vara farligt för människors säkerhet får
polismyndigheten låta avliva djuret.
Regeringen får meddela föreskrifter om att
polismyndigheten får låta avliva eller fånga vilt när detta är
befogat från djurskyddssynpunkt.
Nyligen stödde sig en polismästare på första stycket i
denna paragraf och gav tillstånd att skjuta ett lodjur. Lon
hade rivit dovhjortar, klassade som vilda djur, i ett hägn.
Alltså kan man med denna paragraf kringgå 27 §
jaktförordningen där det sägs att SNV kan ge tillstånd till
jakt på vissa, enligt ovan uppräknade, rovdjur. Endast SNV
skall ha rätten att bestämma vad som räknas som allvarlig
skada eller farligt för människors säkerhet i fall där det
behövs tillstånd för jakt.
4 § jaktlagen lyder:
Viltet skall vårdas i syfte att bevara de viltarter som
tillhör landets viltbestånd och att främja en, med hänsyn till
allmänna och enskilda intressen, lämplig utveckling av
viltstammarna.
I viltvården ingår att genom särskilda åtgärder sörja för
att viltet får skydd och stöd och att anpassa jakten efter
tillgången på vilt. För att åtgärderna utförs och
anpassningen sker svarar markägaren och
jakträttsinnehavaren.
Denna paragraf bör utformas på ett klarare sätt, i
synnerhet ifråga om rovdjuren då vad som är allmänna och
vad som är enskilda intressen när det gäller dessa kan vara
vitt åtskilda uppfattningar.
6 § jaktförordningen som säger att SNV kan besluta om
licensjakt på de fyra stora rovdjuren bör tas bort helt
eftersom denna paragraf missbrukats på ett sådant sätt att
personer med licens skjutit fler djur än den gällt för då detta
är mycket svårt att kontrollera.
Jakttider
I vissa län gäller allmänna jakttider enligt
jaktförordningen bil 1 i SFS 1988:1175 för bäver t.o.m. 15
maj och för rödräv t.o.m. 31 mars. Då det kan tänkas att
dessa djur kan ha fått ungar eller vara högdräktiga vid
denna tidpunkt bör dessa tider ändras till 28 februari.
I bil 3 regleras jakt för att förebygga skador av vilt. Ur
punkt 1 där det anges djur för vilka jakttid gäller året runt
bör följande arter uteslutas: havstrut, gråtrut, skrattmås,
kråka, kaja och skata. Dessa bör endast få jagas under
andra tider än häckningstiden. Dessutom bör synen på
dessa arter som skadedjur förändras. Att se vissa arter som
enbart skadedjur är idag föråldrat. Istället bör man ta
hänsyn till dessa djurs biologi och plats i det ekologiska
systemet.
I punkt 2 bil 3, som faller tillbaka på paragraf 23 i
jaktlagen, sägs att om de i denna punkt uppräknade djuren
kommer in på en gård eller in i en trädgård och där kan
orsaka skada eller annan olägenhet får dessa dödas året
runt. Detta gäller även då jakträtt saknas. Ur denna punkt
vill vi utesluta vildsvin, räv, grävling, iller, hermelin, vessla,
ekorre, mullvad, kråka, råka, kaja, skata, björktrast,
gråsparv och pilfink.
Detta därför att dessa djur inte skall godtyckligt kunna
dödas av envar som anser sig lida skada. (I 23 § nämns dock
inte att man behöver anse sig lida skada.) Naturvårdshänsyn
och hänsyn mot djuren måste gå i första hand.
I punkt 6 bil 3 sägs följande: ''Rödräv och grävling, som
förekommer tillfälligt på ö, holme eller skär, samt årsunge
av rödräv får jagas om det behövs med hänsyn till
viltvården.'' Då rödräv och grävling också bör räknas som
vilt skall man ta hänsyn till att dessa är ett naturligt inslag i
det ekologiska systemet och punkten bör därför
omformuleras till att gälla enbart när utrotningshotade arter
är i fara.
Enligt punkt 7 bil 3 får rödräv jagas under hela året om
det behövs för att skydda kalv eller lamm inom område för
uppfödning av nötkreatur. För att skydda rödrävar under
tider då dessa kan ha ungar bör denna punkt enbart gälla
under ordinarie jakttid och stammen av rödräv får inte hller
bli hotad i distriktet.
Enligt punkt 8 bil 3 får årsunge av grävling jagas under
hela året om det behövs för att tillgodose lantbruket eller
viltvården. Då det kan vara svårt att se om det verkligen är
en årsunge man skjuter på och det dessutom är ett
godtyckligt avgörande vad det gäller att tillgodose
lantbruket eller viltvården bör denna punkt strykas helt.
Punkt 12 bil 3 lyder: ''Rödräv, grävling, hermelin, vessla,
iller och mård får jagas inom ett område för viltuppfödning,
hönsgård eller liknande anläggning samt inom ett avstånd
av 200 meter från sådana anläggningar om det behövs för
att förhindra skada inom anläggningarna.'' Detta gäller hela
året.
Istället för att döda alla djur av dessa arter runt
anläggningen, vilket kan vara konsekvensen av denna
punkt, bör man skydda instängda djur på annat sätt. Skulle
angrepp ske trots förebyggande åtgärder skall ersättning
betalas ut.
Punkt 13 bil 3 säger att koltrast och stare får jagas inom
trädgård eller annan anläggning för yrkesmässig bär- eller
fruktodling samt inom ett avstånd av 200 meter från sådana
anläggningar, om det behövs för att förhindra skada inom
anläggningarna. Enligt denna punkt kan var och en som har
en trädgård skjuta dessa fåglar där. Ur djurskyddssynpunkt
bör denna punkt ses över så att detta ej kan ske då vad som
kan anses vara skada inte givits någon lägsta gräns.
Motivering
Som nämnts ovan är skada ett mycket subjektivt
begrepp. en del människor anser sig lida skada när kråkan
kraxar utanför fönstret, andra blir hysteriska vid tanken på
att dela med sig ett enda körsbär från sin trädgård till en
fågel.
Under de sista tre århundradena har man, i vår kultur,
sett naturen som människans gudomliga arvedel -- som skall
och kan tämjas. Då nu vetenskapen och naturintresserade
människor har spritt kunskap om de ekologiska systemens
sammansättning och funktion börjar detta synsätt ändras.
Då måste lagarna följa efter och vara goda regler för hur
människan och naturen med dess vilda djur skall kunna
samexistera. Vad som förut kallats skadedjur är kanske
egentligen till stor nytta utanför vårt, hittillsvarande,
begränsade kunskapsområde och sätt att se. Därför får man
inte låta naturen vara jägarnas marknad och inte heller låta
människors personliga tycke och smak bestämma vem som
skall leva och vem som skall dö.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av 4 och
9
§§ jaktlagen i enlighet med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om 6, 8 och 26 §§ jaktförordningen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ändrade jakttider m.m.
Stockholm den 24 januari 1991
Roy Ottosson (mp)
Carl Frick (mp)
Gösta Lyngå (mp)
Inger Schörling (mp)