Vidgade möjligheter till jakttillfällen på statens mark.
Jakten utgör en stor rekreativ tillgång och utövas i
varierande grad av över 300 000 jägare. Jakten är härutöver
nödvändig för beskattningen och vidmakthållandet av
balansen i och mellan olika viltstammar.
Långsiktigt säker tillgång till jakt tillkommer inom
äganderättens ram markägare av olika slag. Genom arrende
och andra långsiktiga avtal tryggas också många andras
möjlighet till jakt och viltvårdande arbete.
På senare år har möjligheter till korttidsjakt i hög grad
ökat, vilket självfallet har stor betydelse för marklösa
jägare.
Trots det relativt rika utbud av jakttillfällen som således
står till buds, finns det ständigt fler som önskar möjlighet till
jakt. En del av efterfrågetrycket kommer från jägare som
redan har jaktmark men som önskar variation i jakten
genom att någon gång under året jaga på mark av annan typ
och med annat vilt än vad den egna marken erbjuder.
Mot denna bakgrund riktas naturligt nog intresset mot
eventuellt jaktligt underutnyttjade markområden.
Säkerligen finns sådana. Sannolikt finns den mest
underutnyttjade jaktliga resursen på statens mark ovan
odlingsgränsen. Statens mark ovan odlingsgränsen omfattar
i de tre nordligaste fjällänen inte mindre än drygt 9 miljoner
hektar. Härav utgör nationalpark och övrig mark i statens
ägo något mindre än 3 miljoner hektar. Härav följer att
inom de aktuella länen cirka 6,3 miljoner hektar, vilket i
detta sammanhang är ett kolossalt stort område, borde
kunna stå till förfogande för en inventering avseende ett
högre jaktligt nyttjande.
Vårt förslag om högre nyttjande avser endast
småviltsjakt och olika former för upplåtelse borde kunna
prövas. Således bör såväl årskort som dagkort kunna
ifrågakomma. Jakt- och fiskevårdsföreningar bör kunna
erhålla arrenden, som de disponerar för vidareupplåtelse
till sina medlemmar. Upplåtelser till hotell och stugbyar för
vidareupplåtelse till deras gäster bör inte vara främmande.
Samebyarna har under senare år haft en viss ''säljjakt'' som
också borde kunna vidareutvecklas.
Vi finner det fullt naturligt att glesbygdsbor i närheten av
odlingsgränsen vid tilldelning av jakttillfällen bör beaktas i
första hand, liksom att befolkning i Norrlands inland har
hög prioritet. Tidigare jaktarrendatorer måste behandlas
med den trygghet som arrendelagen stadgar.
En angelägen fråga för dem som ges förtroendet att
handha korttidsupplåtelse av ovan skisserat slag är tillsynen
av hur viltstammarna klarar det ökade jakttrycket. Den
jaktliga expertis som finns i jaktvårdsföreningarna borde
kunna ges förtroende i detta sammanhang.
Då det är vår uppfattning att det finns stort geografiskt
utrymme, liksom att viltstammarna tål betydligt högre
beskattning än för närvarande, föreslås att regeringen
återkommer till riksdagen med förslag syftande till högre
nyttjande av statens markområden ovan odlingsgränsen för
jakt.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om värdet av högre nyttjande av
statens mark ovan odlingsgränsen för jakt.
Stockholm den 23 januari 1991
Arne Andersson
i Ljung (m)
Carl G Nilsson (m)