Jakt utövas i Sverige av hundratusentals människor och
tillför folkhushållet drygt 20 miljoner kött årligen. Viss jakt
är under alla förhållanden nödvändig, bl a på grund av
bristen på större rovdjur, för att hålla nere t ex älg- och
rådjursbestånden så att inte trafikolyckor och skogsskador
uppnår orimlig omfattning. Jägare har inte sällan ett aktivt
engagemang för natur- och faunavård. I motsats till mer
tättbefolkade länder i Centraloch Sydeuropa vållar jakten i
Sverige mindre kollisioner med andra naturintressenter, t ex
bär- och svampplockare, fågelskådare, skogsluffare.
Kritiken mot jakt i den offentliga debatten är i Sverige
måttlig. Delvis beror det på att jakten i Sverige är reglerad
och organiserad. Numera krävs jägarexamen för
nytillkommande jägare. Tillgången till vilt är hårt styrd och
uppenbara avarter, som t ex småfågeljakt i Sydeuropa,
förekommer inte.
Icke desto mindre finns skönhetsfläckar och brister som
bör rättas till för att jakten i än högre grad skall utgöra en
hänsynsfull och naturenlig verksamhet.
Det finns alltid risker vid jakt. Ovana jägare kan ha svårt
att låta bli att skjuta även när det inte går att vara helt
förvissad om att ingen människa finns inom det område, där
kulan kan komma att röra sig. Vegetationen kan skymma,
så att kulan kan fara iväg mycket långt och dessutom har
skytten ofta för kort tid på sig innan djuret har försvunnit.
Alkoholkonsumtionen är hög i vissa jägarkretsar. Det
händer att det jagas i onyktert tillstånd. Här har troligen en
viss förbättring skett under senare år, men det förekommer
fortfarande överförfriskade jägare.
Att inte många fler olyckor sker beror delvis på att de
flesta människor försöker att undvika att vistas i områden
där jakt pågår. Samtidigt som alla nutidsmänniskor borde
vistas ute i naturen så mycket som möjligt, förekommer jakt
i stort sett varje helg mellan ''älgjaktsveckan'' och jul. Detta
förmår många naturälskare, bär- och svampplockare, att
stanna hemma.
Ett tecken på att skott avlossas i strid med regler och
normer är en undersökning av gäss, utförd i Skåne, som
visade att 70% av gässen innehöll hagel.
Morkullan jagas samtidigt som den har sin andra kull.
Fågeln är dessutom liten och ger inte mycket mat, men det
sägs vara en rolig jakt. Enligt Svenska jägareförbundets
statistik skjuts årligen drygt 25 000 morkullor.
En annan liten fågel som jagas är enkelbeckasinen, som
är lätt att förväxla med den fridlysta dubbelbeckasinen.
Under andjakten är många änder svåra att skilja åt. Den
fridlysta årtan t.ex. är nästan omöjlig att skilja från den
lovliga krickan.
När jägarna tar sin jägarexamen ska de känna igen
många fåglar, men på provet visas andhannar i praktdräkt.
Honorna är betydligt svårare att skilja åt och under
jakttiden har inte hannarna praktdräkt och det är inte lika
enkelt att känna igen dem.
Vissa fåglar får jagas året runt, även under
häckningstiden. Bland dem finns skrattmåsen, som de
senaste åren minskat mycket kraftigt i antal. Skrattmåsen
anses dessutom ha stor positiv betydelse för andra sjöfåglars
häckning.
En jaktform som kan missbrukas är skyddsjakten, som
syftar till att eliminera djur, som anses förorsaka
ekonomiska skador av olika slag.
På vissa områden sprids stora mängder blyhagel, som
kan göra stor skada i naturen. Dessa kan ersättas med
järnhagel.
En expertutredning häromåret föreslog vissa
skärpningar i reglerna för vapeninnehav. Bl a skulle den s
k normala vapengarderoben minskas. Utredningen utlöste,
trots att den var utförd av en välkänd jägare, ett ramaskri
från jägarorganisationerna. Vi anser att utredningen
innehåller mycket av värde som bör föreläggas riksdagen
för beslut. Det är ett allmänintresse att begränsa det totala
vapeninnehavet. I den form sådana begränsningar föreslogs
i utredningen var det väl förenligt med rimliga
jägarintressen.
Tyvärr tycks regeringens och ansvariga myndigheters
strävan gå i motsatt riktning. Automatvapen har frisläppts
för jakt. Planer finns på att frisläppa jakt med pilbåge,
vilket bara skenbarligen skulle vara mer naturenligt än jakt
med skjutvapen. Nackdelen är att pilbågsjakt är tveklöst
mer plågsam för djuren. Vi anser att det är nödvändigt att
hålla mycket noggrann kontroll över vilka vapentyper som
tillåts för jakt, dels för att undvika onödiga risker för
skadeskjutning, dels för att minska risken att vapnen
missbrukas för brottslig verksamhet.
Vi har med denna lista velat peka på en rad jaktfrågor
som pockar på lösning. Listan är långt ifrån fullständig. För
att jakten skall kunna samordnas med andra viktiga
samhällshänsyn, däribland hänsynen till djuren, naturen,
andra naturintresserade människor, risken för brottslighet,
m.m. är det rimligt att också andra organiserade intressen
än jägarnas får en möjlighet att reellt påverka
jaktbestämmelserna.
Ett exempel är jakttidsberedningen som stor betydelse
för jaktens utformning. Här har jägarorganisationerna egen
majoritet. Därför får den naturintresserade allmänheten
alltför litet inflytande på jaktens utformning. Svenska
jägareförbundets dubbelställning som intressorganisation
och myndighetsberedning vållar uppenbara problem.
Vi anser att det är hög tid att tillsätta en allsidig
utredning om jaktens utformning och organisation i ett
samhälle som skall styras mer av miljö- och
djurskyddshänsyn än idag, samtidigt som trycket på den
svenska naturen kommer att öka såväl genom ökad fritid
bland människor som bor i Sverige, som genom tillresta
turister från mer tättbefolkade länder.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen begär att regeringen tillsätter en allsidig
utredning om hänsynsfull jakt mot bakgrund av de i
motionen belysta problemen.
Stockholm den 22 januari 1991
Ragnhild Pohanka (mp)
Per Gahrton (mp)