Vättern, i storleksordningen Sveriges näst största insjö, har mycket stor betydelse för vattenförsörjningen i norra Götaland. Den stora vattenytan är uppdelad på fyra län, Jönköping, Skaraborg, Östergötland och Örebro. Ett antal kommuner och ett tjugotal tätorter tar i dag sitt färskvatten från Vättern.
Under allmänna motionstiden i januari påpekade vi, i motion 1990/91:c933, att som färskvattenreservoar är Vättern av nationellt intresse. Försurning och andra miljöförändringar gör Vättern mera betydelsefull på längre sikt för ett större område än de som i dag utnyttjar sjön. Målsättningen måste därför vara att Vätterns vatten skall för framtiden alltid kunna placeras i högsta klass när det gäller vattenkvalitet.
Skall myndigheter och kommuner runt sjön långsiktigt kunna skydda och hålla kvaliteten på vattnet krävs dock att man får resurser till sitt förfogande och att staten härvid tar sin del av ansvaret.
I regeringens proposition 1990/91:90 En god livsmiljö föreslås att ''ett nytt program införs för att övervaka miljötillståndet i landet och att resurserna för miljöövervakning ökas med 75 milj kronor under en treårsperiod för ett nytt och effektivt program''.
Enligt min mening är det angeläget att staten nu tar sitt ekonomiska delansvar för genomförandet av den åtgärdsplan, Vättern 90, som utarbetats av Vätternvårdsförbundet. Medel bör kunna tilldelas förbundets övervakningsarbete från det anslag på 75 miljoner kronor som föreslås tilldelas nationell och regional miljöövervakning.
Vätternvårdsförbundet är en sammanslutning mellan länsstyrelser och kommuner runt Vättern samt företag och organisationer med intressen i Vätterns vattenvård. Organisationen har sin grund i Kommittén för Vätterns vattenvård, som bildades 1957, med syftet att bevara sjöns unika egenart och samordna åtgärder, övervakningsprogram och forskning i och kring Vättern. Kommittén ombildades 1989 till ett förbund -- Vätternvårdsförbundet. Förbundets arbete, som organiseras från sekretariatet med säte vid länsstyrelsen i Jönköping, har vägletts av vattenvårdsplaner för Vättern utarbetade av organisationen 1970, 1979 och 1990.
Genom den senaste åtgärdsplanen, Vättern 90, bedrivs arbetet i huvudsak inom åtgärdsgrupper med exempelvis sådana uppgifter som att föreslå åtgärder mot ökande kvävehalter, mot utsläpp av klororganiska föreningar, för att minska metallomsättningen, mot risker med transport av farligt gods respektive mot störningar från militär verksamhet i Vättern.
Målet för åtgärdsgrupperna är att arbeta fram förslag mot bakgrund av kunskaper om miljösituationen i Vättern. Kunskaper som insamlats bl.a. genom utförd miljöövervakning inom PMK (programmet för övervakning av miljökvalitet) och inom övervakning som samordnats och finansierats av förbundet.
Vattenvårdsplanen, Vättern 90, innehåller principiella ställningstaganden och strategier för hur situationen i Vättern skall förbättras. Dessa ställningstaganden grundas på ovannämnda kunskapsbas och ligger i sin tur till grund för förbundets egna åtgärdsinitiativ och för yttranden i enskilda ärenden om bl.a. miljöfarlig verksamhet och fysisk planering med betydelse för Vättern. Planen har också betydelse för andra beslut som fattas av enskilda medlemmar. Enligt min mening stämmer planens program väl överens med och är av just den karaktär som åsyftas i propositionen.
Vätternvårdsförbundet är alltså en organisation som effektivt kan både samordna och organisera kunskapsuppbyggnad och övervakning och påverka beslut av myndigheter och enskilda medlemmar. Förbundet, som innefattar både myndigheter och verksamheter, är väl lämpat att utarbeta sektorsövergripande åtgärdsförslag, som på ett snabbt och kostnadseffektivt sätt kan leda till miljöförbättringar i och kring Vättern. Arbetet är angeläget. För att kunna fortsätta och även framgent fylla sin viktiga uppgift krävs att Vätternvårdsförbundets resurser förstärks. Enligt min mening bör medel kunna tilldelas förbundets miljöövervakningsarbete från de anslag på sammanlagt 75 miljoner kronor på tre år som föreslås för nationell och regional miljöövervakning.
Med hänvisning till ovanstående hemställs
att riksdagen beslutar att ur föreslagen anvisning till medel för miljöövervakning även skall kunna utgå medel till Vätternvårdsförbundets verksamhet i enlighet med vad i motionen anförts.
Stockholm den 11 mars 1991 Kersti Johansson (c)