Den rekreation som jakten skänker jaktutövarna i vårt
land är av omistligt värde. Den nutida jaktutövningen har
sina rötter i förhistorisk tid och har i många avseenden
likheter vad gäller att hävda revir och glädjas åt bytet från
jakten.
I dag har samhället skapat tvingande regler för hur
jakten skall bedrivas med beaktande av säkerhet vid
vapenhantering och rättsregler stadgade i jordabalk och
byggningsbalk för det nutida revirhävdandet och skydd för
djurarterna. Den svenska jägarkåren förstår att
efterlevnaden av lag och förordning på jaktens område är
en nödvändighet.
Riksdagen och rättsvårdande myndigheter har dock
själva inga avdelade resurser för att ute i landet se hur t.ex.
den mindre markägaren eller dennes jakträttsarrendator
kan hävda sin jaktsrättsliga situation och utöva den
rekreation som jakten ger på den egna eller arrenderade
marken.
Alltför många rättsfall, tidningsartiklar och osämja
människor emellan, grundar sig dock i att den enskildes rätt
blivit kränkt i jakträttsliga sammanhang. Detta kan inte
vara förenligt med vår rättsstatusuppfattning.
Statens Naturvårdsverk har i sin promemoria 1990-05-31
också uppmärksammat att innehavare av mindre
älgjaktsområden utsättes för förföljelse. Statens
Naturvårdsverk skriver följande: ''Enligt verkets mening
bör därför klappjakten på dessa små älgjaktsområden
upphöra''. Dessa mindre älgjaktsområden är till antalet ca
20 000 och om genomsnittsantalet jägare på dessa är 4
personer per område berörs upp till 80 000 jaktutövare i vårt
land av den klappjakt länsstyrelserna påtalar.
Anledningen till dessa olösta problem ligger bl.a. i att
lagen inte ger tillräckligt skydd åt en markägare eller
jakträttsinnehavare som önskar utöva jakt i egen regi och
efter lagstadgade regler.
Ute i landet finns ett föreningsväsende som utövar
påtryckningar på dessa mindre områden och deras
innehavare. I många delar av landet har själva
organiserandet av jägarkåren skapat starka administrativa
enheter som utövar hinder för många jaktutövare. Statens
Naturvårdsverk skriver i promemorian följande: ''Det får
inte vara ett självändamål eller en jaktlig organisatorisk
angelägenhet att skapa stora jaktliga enheter''.
Genom bl.a. länsstyrelsernas remissystem mellan de
lokala kretsorganisationerna och länsstyrelserna får
länsmyndigheterna ofta ensidiga yttranden som beskriver
de mindre älgjaktsområdena felaktigt. Länsstyrelsernas
grund för beslut i tilldelningsfrågor och annat upplevs
härigenom som kränkande och oförståeligt.
Från Västernorrlands län omnämns därför några
förhållanden för ett älgjaktsområde som belyser den
klappjakt Statens Naturvårdsverk påtalar.En
älgjaktsområdesinnehavare vars jaktmark arealmässigt
ligger i A-licensens nedre del erfar att länsstyrelserna i
stället vill ge B-licensstatus åt älgjaktsområden på grund av
för låg älgtäthet. Kretsorganisationen har här genom
kontakter med länsstyrelserna fått myndigheten att
överväga nedsatt tid för jakten i älgjaktsområden.I
samma älgjaktsområde byter en fastighet ägare vars mark
helt delar området på mitten. Ägaren föreslås av
innehavaren att medverka i jakten på den aktuella marken
(ca 30 hektar). Kretsorganisationen förmår i stället ägaren
att ansluta marken till den närbelägna kretslicensmarken
som omfattar ca 9 000 hektar.Innehavaren lyckas dock
komplettera älgjaktsområdet med ett jakträttsligt avtal
omfattande 10 hektar på en samfällighetsmark i avsikt att
erhålla A-licenstid för en vuxen älg. Kretsorganisationen
besvärar länsstyrelserna åtskilligt om denna areal och
hävdar att den avtalats på en oriktig grund. Länsstyrelserna
tillskriver älgjaktsområdesinnehavaren och ställer
ultimatum. Avtalet skall skrivas om eller så fråntas arealen
älgjaktsområdet. Innehavaren tvingas nu göra utdrag från
fastighetsregistret och hävda meningar i jordabalkens 8
kap. för att behålla samfällighetsmarken.
Kretsorganisationen har själv inte påvisat fel i avtal eller
brott mot lag men ändock förmått länsstyrelserna att lägga
bevisbörda på älgjaktsområdesinnehavaren.Stor
älgtäthet under septemberjakten 1990 och styrkta
betesskador på planterad skog föranledde en ansökan om
extra älgtilldelning. Ansökan ifrågasattes av
kretsorganisationen som hävdade att älgobservationerna
var påhittade och att skadeintyget var tveksamt skrivet.
Älgtätheten skapade flera tillbud för kollisioner med bilar
på allmän väg i området varför ansvarig vägmästare ombads
att ombesörja skyltning för älgfara. Vägmästaren lovade
utföra skyltningen men gjorde inte detta. Det utesluts inte
att kretsorganisationen avstyrde skyltningen.
Exemplen kan flerfaldigas från detta älgjaktsområde och
många andra i länet och ute i landet. Kretsorganisationerna
bedriver denna klappjakt för att försämra jaktutfallet på de
mindre markerna och i synnerhet mot
älgjaktsområdesinnehavare som inte har personligt
medlemskap i kretsorganisationen.
Jaktens rekreationsvärde och respekten för det
jakträttsliga innehavet har i nuvarande system med stora
jaktliga enheter på många håll blivit avsevärt nedsatt och
kränkt.
Riksdagen måste därför av omsorg om de
jakträttsinnehavare som på egen eller arrenderad mark
utövar jakt på mindre områden i lag eller förordning
förbättra rättsskyddet. Mindre jaktområden bör ges ett
förstärkt lagskydd. Innehavare av mindre områden bör ges
ett starkare lagskydd mot förföljelse och diskriminering vad
gäller jaktutövning.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om älgjaktens lokala inriktning.