Organisationen av det praktiska jakt- och
viltvårdsarbetet i landet är behäftad med stora brister.
Detta gäller främst den överrepresentation för de rena
jaktintressena som präglar nuvarande jakt- och
viltvårdsorganisation. Därmed begränsas också
möjligheterna för natur- och djurskyddsintressena att
kunna påverka detta viktiga arbete.
Enligt riksdagsbeslut 1938 och 1951 handhas jakt- och
viltvårdsarbetet i Sverige av Svenska Jägareförbundet
(SJF). I detta arbete ingår att föreslå jakttider samt ange
vilka djurarter som skall vara jaktbara. För beredningen av
dessa ärenden har SJF tillsatt en arbetsgrupp --
jakttidsberedningen. I denna beredning har bl.a. Svenska
Naturskyddsföreningen och Sveriges Ornitologiska
förening inbjudits att delta. Av de övriga fjorton
medlemmarna är åtta jägare, en från LRF och fem från
statliga institutioner (Kungl.Vetenskapsakademien, Kungl.
Skogs- och Lantbruksakademien, Statens
Veterinärmedicinska anstalt, Naturvetenskapliga
forskningsrådet och Sveriges Lantbruksuniversitet).
Genom ordförandens utslagsröst behåller emellertid i alla
lägen de rena jägarintressena majoriteten. Beredningens
förslag måste också godkännas av SJF:s styrelse och
överstyrelse innan förslagen sänds vidare till statens
naturvårdsverk (SNV). Därefter sänder SNV ut förslaget på
remiss till olika organisationer, dock inte till fler natur- och
djurskyddsorganisationer än de två som ingår i
jakttidsberedningen.
SNV:s organisation för jaktärenden ingår i enheten för
faunavård och jakt. Av det totala antalet -- drygt elva
personer -- som arbetar på denna enhet är endast 2,5
tjänster avsatta för rena jaktfrågor.
Denna organisatoriska utformning av jakt- och
viltvårdsarbetet innebär att stora grupper med anknytning
till natur- och djurskyddsintressena inte får tillfälle att
påverka jaktens utformning i den utsträckning som den
växande miljö- och naturskyddsopinionen motiverar. Rena
jaktaspekter dominerar alltså dagens viltvårdsarbete i
alltför hög grad på miljö- och naturvårdsaspekternas
bekostnad. Som bara ett litet exempel på dessa
disproportioner kan nämnas att natur- och
djurskyddsorganisationernas sammanlagda medlemsantal
är ungefär dubbelt så stort som Svenska Jägareförbundets.
Därtill kommer ett mycket stort antal icke-organiserade
naturvårdsintressenter, som i olika sammanhang krävt
förändringar i jakten. Det är av stort allmänt intresse att vi
tar gemensamt ansvar för vår fauna och dess möjligheter att
överleva och ha individrika populationer.
Med den ganska genomgripande förändring i synen på
miljö- och naturskyddets betydelse för utvecklingen av vårt
samhälle som nu genomsyrar folkopinionen torde det vara
högt på tiden att ändra på det märkliga förhållande som
innebär att en jaktorganisation innehar en dubbelroll som
både ideell intresseorganisation och jakttidsberedande
myndighet.
En ny organisation bör därför skapas för att ta hand om
ansvaret för det viktiga jakt- och viltvårdsarbetet. Denna
organisation, som skulle kunna få formen av ett statens
faunaråd, bör bildas helt fristående från SJF och kan bestå
av ett lika stort antal företrädare vardera från jägare-,
natur-och djurskyddsintressena samt oberoende experter. I
sammanhanget bör samtidigt övervägas att en del av SNV:s
enhet för faunavård och jakt avskiljs och infogas i den nya
organisationen för att åstadkomma ett helhetsgrepp på jakt-
och viltvårdsarbetet.
Faunarådets självständighet och integritet måste
markeras, varför t.ex. ordföranden måste vara neutral,
t.ex. statssekreterare från jordbruks- eller miljö-och
energidepartementet. Rådets arbetsuppgifter skall inte
begränsas till att föreslå jakttider utan ges en vid omfattning
och bl.a. inkludera vilka arter som skall få jagas, samt på
vilka villkor. Samordnings- och effektivitetsvinster skulle
sannolikt också stå att hämta om SNV:s
viltforskningskommitté överfördes till faunarådet och att
kommitténs förslag därvidlag underställdes rådet för beslut.
Rådets verksamhet torde med fördel kunna finansieras
av delar av viltmedlen (Jaktvårds- och
viltskaderegleringsfonderna).
Riksdagen avslår (1990/91:JoU10) ett stort antal
motioner med hänvisning till att utredningsarbete pågår. Då
tidigare utskottsbehandling inte synes ha omfattat här
berörda rättvisefråga om en ny och mera allsidigt
sammansatt jaktvårdsorganisation, och inte heller nämnda
utredning SOU 1990:60 Skada av vilt i sitt betänkande
belyser denna frågeställning, finns det skäl att på nytt väcka
denna fråga i Sveriges riksdag.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en ny och mera
allsidigt sammansatt jaktvårdsorganisation.
Stockholm den 17 januari 1991
Bengt Silfverstrand (s)
Maja Bäckström (s)