Den nya vattenlagen, som trädde i kraft 1 januari 1984,
ersatte 1918 års vattenlag. Lagen är tillämplig på
vattenföretag och vattenanläggningar. I lagen finns också
bestämmelser om skydd för vattenförsörjningen.
Med vattenföretag avses bl.a. byggnadsåtgärder i
vattenområden samt åtgärder för att bortleda yt- eller
grundvatten. Vattenanläggning är en anläggning som har
tillkommit genom ett vattenföretag med till anläggningen
hörande manöveranordningar. Med vattentäkt avses i lagen
bortledande av yt- eller grundvatten för vattenförsörjning,
värmeutvinning eller bevattning.
För att få utföra ett vattenföretag skall företagaren ha
rådighet över vattnet inom det område där företaget skall
utföras. Var och en råder enligt 2 kap. 2 § vattenlagen över
det vatten som finns inom hans fastighet.
Ett vattenföretag får i princip inte utföras utan tillstånd.
Grundprincipen är därvid att endast vattenföretag som
uppenbarligen inte skadar allmänna eller enskilda intressen
undantas från tillståndsplikten.
Den nya lagen innebar en skärpning av skyldigheten att
inhämta tillstånd. Var och en som vill bevattna inom ett
område där vattentillgången är knapp är skyldig att söka
tillstånd till vattentäkten.
Frågor om tillstånd till andra vattenföretag än
markavvattningsföretag (vilka prövas vid förrättning)
prövas av vattendomstolen, och i vissa fall av regeringen.
Tillsyn över vattenföretag och vattenanläggning utövas
av länsstyrelsen enligt bestämmelserna i 18 kap.
vattenlagen. Om någon utför ett vattenföretag utan att ha
nödvändigt tillstånd till det, får länsstyrelsen vid vite
förelägga honom att vidta rättelse.
Ordningen med att vattendomstol skall ge tillstånd till
vattenföretag fungerar mindre väl. Dels är
handläggningstiderna långa och förfarandet i övrigt
omständligt och tidsödande. Dels underlåter många
företagare att ansöka om prövning, inte minst på grund av
själva prövningsprocessens komplexitet samt även
avsaknaden av insikt om krav på tillstånd för
bevattningsföretaget.
I Kalmar län finns ca 700 bevattningsanläggningar. Dock
har endast 11 jordbrukare vattendom för sin anläggning.
För bevattning används i länet ytvatten för 65 %,
grundvatten för 25 % och brackvatten från Östersjön för 10
% av anläggningarna. En mycket liten del av
anläggningarna är sådana att ingen vattendom behövs.
Konflikter mellan bevattningsintresset och andra angelägna
användningsområden för vattnet är inte ovanliga under
torrperioder. Det nuvarande tillståndet med så få lagligen
prövade anläggningar är otillfredsställande. Frågan om
bevattning synes inte överhuvudtaget vara förankrad i
rättsmedvetandet som en vattendomsfråga.
Situationen i övriga Sydsverige synes vara likartad med
den i Kalmar län. Många bevattningsanläggningar saknar
tillstånd, vilket har sin grund i de förhållanden som ovan
beskrivits.
En ändring av vattenlagen i den här berörda delen är
därför nödvändig. Tillstånd till bevattning bör ges av
länsstyrelserna i stället för av vattendomstolen. En
administrativ prövning i länsstyrelsen skulle sannolikt
medföra en snabbare handläggning utan att rättssäkerheten
eftersätts. Länsstyrelserna har god kännedom om lokala
och regionala förhållanden och får i en samordnad
länsförvaltning ytterligare kompetens i sak genom att
lantbruksenheterna nu knyts direkt till den samlade
länsförvaltningen.
Under senare år har vattentillgången under
sommarhalvåret på många håll i södra Sverige varit knapp.
Konkurrensen om vattnet har varit hård, vilket inte så sällan
lett till allvarliga konflikter.
Genom att vattendom saknas för många vattenföretag
sker dessa uttag otillåtet. När vattentillgången är god är
skadeverkningarna små eller inga alls. Däremot kan de leda
till allvarliga följder om stora vattenmängder tas ut under
extrema torrpeioder.
Länsstyrelsen har som tillsynsmyndighet rätt att vid vite
förelägga företagaren att vidta rättelse. Ett sådant
föreläggande gäller inte förrän det har vunnit laga kraft.
Länsstyrelsens beslut om att förelägga vite kan överklagas
till kammarrätten.
Denna ordning gör att det i en akut situation kan ta lång
tid innan ett förbud om att ta ut vatten till exempelvis
bevattning i praktiken stoppas. Som exempel kan nämnas
att länsstyrelsen i Malmöhus län den 30 juni 1989 enligt
vattenlagen utfärdade ett förbud mot vattenuttag för
bevattning av en golfbana. Beslutet överklagades till
kammarrätten, som ännu fyra månader senare inte avgjort
ärendet.
Detta visar att vattenlagens regler i detta hänseende är
uddlös. En ändring är därför nödvändig.
Jag föreslår därför att länsstyrelsen får förordna om att
ett beslut om vitesföreläggande enligt 21 kap. 3 §
vattenlagen skall gälla även om det överklagas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att tillståndsgivning för
bevattning skall ges av länsstyrelsen i stället för av
vattendomstol,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att länsstyrelsen får förordna om
att ett beslut om vitesföreläggande enligt 21 kap. 3 §
vattenlagen skall gälla även om det överklagas.
Stockholm den 15 januari 1991
Bertil Danielsson (m)