med anledning av prop. 1990/91:90 En god livsmiljö
Skogsfrågor
I juni 1990 beslöt regeringen om direktiv för översyn och
utvärdering av skogspolitiken. Direktiven, som är mycket
omfattande, berör bl.a. de långsiktiga
framtidsbedömningarna, skogspolitikens mål inför 2000-
talet samt skogspolitikens medel. Den skogspolitiska
utredning som getts i uppdrag att utreda skogspolitiken,
skall vara klar med sitt arbete i slutet av juni 1992.
Vi anser att utredningens viktigaste uppgift är att
avreglera det svenska skogsbruket. En omfattande
avreglering skulle gagna såväl skogsbrukarnas som
naturvårdens intressen.
Det är egendomligt att regeringen nu föregriper
utredningen och lägger förslag som det varit naturligt att
hänskjuta till den skogspolitiska utredningen. Denna har
enligt direktiven att lägga förslag om skogsnäringens
framtid varvid även olika miljöfrågor skall beaktas. Det är
olyckligt att regeringen nu lägger delförslag. Det kan
försvåra eller omöjliggöra för utredningen att lägga ett
samlat förslag om skogsbruket.
Det naturliga vore att den skogspolitiska utredningen får
ta ett samlat grepp om de skogliga frågorna, d.v.s. även de
frågor som rör miljön. Vi har i tidigare motioner redogjort
för vår syn på skogsbruket och dess miljöpåverkan. Vi har
också angett hur en framtida skogslagstiftning bör se ut. Det
är markägarna -- inte politikerna -- som skall bestämma hur
och när skogen skall brukas. Skogsvårdslagstiftningen skall
därför inte innehålla några skötselföreskrifter.
Lagstiftningen skall, enligt vår mening, syfta till att skogen
förvaltas väl och att betydelsefulla naturvärden skyddas.
Därvid skall också behovet av återbeskogning säkras till
gagn för en långsiktig virkesproduktion.
Vi är också kritiska till den styrning av skogsbruket som
hittills har gjorts via olika statsbidrag. Dessa generella
bidrag bör helt avskaffas. Vi kan endast acceptera bidrag
som syftar till att förstärka naturvårdshänsynen.
Mycket talar för att den skogliga myndigheten även i
framtiden skall ha det samlade sektorsansvaret.
De förslag som rör markavvattning, skyddsdikning och
ädellövsskogslagen bör enligt vår mening överföras till
skogsutredningen.
Jordbruket
Varken utredning eller proposition har enligt vårt tycke
redovisat tillräckligt starka skäl för den skärpning av kraven
för dikning av åkermark som föreslås. Även vad det gäller
förslag anser vi att skogsutredningens förslag skall inväntas.
Den jordbrukspolitik som riksdagen beslutade om i juni
1990 innebär en marknadsanpassning av svenskt jordbruk.
Konkurrensen på jordbruksområdet blir hård främst med
EG. Endast effektiva och rationella företag, som får
konkurrera på lika villkor med omvärlden kommer att
överleva. Forskning, försök och praktisk drift visar att dessa
företag inte är sämre från miljösynpunkt. Ett bärkraftigt
svenskt lantbruk är nödvändigt för vår försörjning, för vår
konkurrens med EG-länderna samt för att klara god
landskaps-, miljö- och naturvård.
Sveriges lantbrukare betalar nu skatter och avgifter på
ett flertal produktionsmedel såsom t.ex. handelsgödsel och
bekämpningsmedel. Användning av dessa medel är -- i
förhållande till omvärlden -- låg. Vår kontroll av
växtskyddsmedel är god och vi har nått ganska långt i
minimering av riskerna. Utbildning och information är
nödvändigt för att jordbrukets miljöeffekter skall kunna
minska. Sveriges ansökan om medlemskap i Europeiska
Gemenskapen är snart ett faktum. Om några år kan vi vara
medlemmar. En harmonisering med EG är nödvändig
beträffande tillåtna medel, registreringskrav, riskhalter och
avgifter. Redan nu bör arbetet inriktas på EG-anslutning.
Som moderata samlingspartiet i olika sammanhang
föreslagit bör influtna miljöavgifter och miljöskatter föras
till en särskild miljöfond för att återgå till miljöförbättringar
inom näringen. Det bör också övervägas om inte det
framtida arbetet med minskning av kemikalieanvändningen
skall omformas till specifika åtgärder för att minska riskerna
för fauna, flora, luft, mark och vatten. Det viktigaste är i
dag att inrikta sig på att rädda dessa miljöer.
Kalkning av mark och vatten
Försurningen av Sveriges sjöar och skogsmarker beror
på utsläpp av två ämnen: svavel och kväve. Både svavlet och
kvävet kommer från förbränning av främst kol och olja.
Svavlets ursprung är främst de stora
förbränningsanläggningarna vid energiproduktion och i
industrin, medan vägtrafiken svarar för en stor andel av
kväveutsläppen.
Sveriges skogsmarker tål i genomsnitt en belastning av
3--5 kilo svavel per hektar och år och 6--10 kilo kväve per
hektar och år. De flesta sjöar och vattendrag är betydligt
känsligare än så. Nedfallet över Götaland är i genomsnitt
10--20 kilo svavel och lika mycket kväve per hektar och år.
Nedfallet är alltså tre till fem gånger större än vad naturen
tål.
I Norrland är nedfallet mindre, men där är markens och
vattnens känslighet för försurning betydligt större än i södra
Sverige.
Skadeverkningarna märks först genom att
sjöekosystemen förändras. Mest påtagligt är när vissa
fiskarter försvinner, men långt innan dessa slås ut, slås
många arter av smådjur och mikroorganismer ut.
Skogsmarkerna förändras långsammare. Men så länge
nedfallet är större än de kritiska belastningsvärdena
utarmas marken på sin motståndskraft och på livsviktiga
näringsämnen. När utlakningen gått tillräckligt långt
kommer skogens ekologiska system att kollapsa.
Enda sättet att rädda mark och vatten är att få ner
utsläppen till den nivå naturen tål. I väntan på det måste
försurningen bemötas med kalkning och
vitaliseringsgödsling.
Statsbidraget till kalkning av ytvatten är enligt
propositionen 150 miljoner kr. Rapporten om
försurningsläget i Norrlands inland, ''Flink'', visar att
behovet av nykalkningar i Norrland motsvarar ungefär 200
miljoner kr. om året, en verksamhet som ännu inte är
påbörjad. För att stå emot det försurande nedfallet skulle
således årligen kalkning behöva utföras för i
storleksordningen 350 miljoner kr.
Kalkning och vitalisering av skogsmarker har ännu inte
påbörjats i större skala. För närvarande pågår ett treårigt
forskningsprojekt om hur detta skall gå till. Projektet skall
vara avslutat 1992.
Enligt propositionen behöver drygt 600 000 hektar
skogsmark kalkas och vitaliseringsgödslas. Arealen växer
hela tiden så länge nedfallet av svavel och kväve överskrider
den kritiska belastningen. Den årliga kostnaden för
kalkning och vitalisering kan beräknas till mellan 300 och
500 miljoner kr. Vi anser att det i propositionen föreslagna
anslaget till skogsmarkskalkning är för lågt. Vi anser att
ytterligare 50 miljoner kr. skall tillföras till olika
kalkningsprojekt. Vi bedömer att behovet av medel till
skogsmarkskalkning uppgår till ca 30 miljoner kr. På sikt
förväntas dock dessa behov att öka. Vi har redogjort för
dessa frågor i partimotion 1990/91:Jo105.
Vi anser att det är rimligt att en viss del av de totala
kostnaderna betalas av skogsägarna själva. Förslagsvis bör
bidrag utgå med 80 procent av kostnaderna varvid också
medräknas markägarens egen arbetsinsats. Huvudman för
skogsmarkskalkning skall vara skogsstyrelsen.
Miljöfonder för kalkning
Det är i framtiden inte rimligt att använda budgetmedel
för dessa åtgärder. Även om stora delar av de förorenande
ämnena kommer med vindarna från andra länder är den
mest logiska lösningen att svenska föroreningskällor betalar
reparationen av de skador som utsläppen förorsaker.
Moderata samlingspartiet anser att miljöavgifter skall
avsättas till miljöfonder i stället för att gå direkt in i
statskassan. Dessa fonder skall sedan bekosta
miljöförbättrande åtgärder inom drabbade områden.
Avgifter på svavel är en sådan avgift.
Inkomna avgifter bör alltså samlas i en fond. En sådan
förvaltningsform ger möjlighet til en långsiktigare och
jämnare användning av resurserna jämfört med statliga
budgetmedel. Influtna medel bör användas framför allt för
att täcka kalkningar och återställningsarbete.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om sektorsansvaret för de skogliga
frågorna,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skogsutredningens uppgifter,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av intensifierad
skogskalkning,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om markägarnas kostnadsansvar,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om huvudmannaskapet för
skogsmarkskalkningen,
6. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
inrättande av miljöfond för kalkning och
vitaliseringsgödsling i enlighet med vad som i motionen
anförts,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om åkermarksdikning,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om anpassning till EGs regler,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av specifika åtgärder för
att minska jordbrukets miljöpåverkan.
Stockholm den 11 mars 1991
Sven Eric Lorentzon (m)
Jens Eriksson (m)
Ingvar Eriksson (m)
Carl G Nilsson (m)
Ivar Virgin (m)
Mona Saint Cyr (m)
Birgit Henriksson (m)
Hans Dau (m)
Ingrid Hemmingsson (m)
Anders G Högmark (m)
Karl-Gösta Svenson (m)