med anledning av prop. 1990/91:90 En god livsmiljö
Dioxin
Naturvårdsverkets handlingsprogram 1987 mot dioxiner
föreslog en rad åtgärder för att minska dioxinutsläppen bl.a.
genom förbättrad processteknik och reningsteknik.
Utsläppen har också genom ökade krav minskat
väsentligt, framför allt vid avfallsförbränning och från
skogsindustrins avloppsvatten.
Trots detta finns det anledning att vid avfallsförbränning
ställa högre krav. För nybyggda anläggningar accepteras i
dag endast utsläpp på 0,1 nanogram dioxin per kubikmeter
luft. I praktiken är detta en nollnivå.
För äldre anläggning accepteras däremot en 20 gånger
högre nivå. Även för dessa anläggningar bör kraven
successivt skärpas och de bör inom en tioårsperiod ha
uppnått samma höga miljökrav som nya anläggningar.
Verket bör vidare redovisa åtgärder för att motverka
dioxinutsläpp från avfallsupplag med gammalt
kolelektrodslam, som är en betydande källa till
dioxinutsläpp.
Med dessa höga miljökrav bör avfallsförbränning med
höggradig rening även när det gäller andra utsläpp kunna
vara en miljömässigt överlägsen metod jämfört med
deponering, där betydande dioxinutsläpp kan ske vid de
bränder som då och då förekommer.
Naturvårdsverket bör få i uppdrag att se över vilka krav
som kan ställas på andra viktiga utsläppskällor, t.ex.
gjuterier, järn- och stålverk och sjukhusugnar.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag om skärpta
gränsvärden för dioxin i enlighet med vad som anförts i
motionen anförts.