Naturvårdsverket har utarbetat planer för att skapa sex
nationalparker i landets skärgårdar. En av dessa planeras i
S:t Anna ytterskärgård. Vi har närmare granskat detta fall.
Det visar sig då att anordnandet av en nationalpark i S:t
Anna ytterskärgård knappast stämmer med
naturvårdslagens syfte med nationalparker. Enligt
naturvårdslagens 4 § är syftet att ''bevara större
sammanhängande område av viss landskapstyp i dess
naturliga tillstånd eller i väsentligen oförändrat skick''.
Nationalparker har huvudsakligen anordnats för att
skydda helt orörd natur -- vildmark. Samtidigt har man
velat bereda allmänheten tillträde till naturen. Dessa syften
har stundom motverkat varandra, när -- som ibland varit
fallet i de lappländska nationalparkerna -- slitaget blivit för
stort.
Situationen i S:t Anna skärgård är väsentligt skild från
den i fjällvärden. Det rör sig här om ett område som sedan
länge brukats för fiske, jakt och fårskötsel. Det är alltså ett
kulturlandskap. Genom att anordna fågelskyddsområden
och sälskyddsområden har man ett så gott skydd mot
skadligt intrång från turismen som är möjligt. Plan- och
bygglagen lägger hinder i vägen för exploatering av området
för fritidsbebyggelse.
Denna skärgård ägs till stor del av fastboende fiskare
som driver ett kombinationsbruk av fiske, fårskötsel,
jordbruk och husbehovsjakt. De har redan upplevt en
betydande skada genom det fria handredskapsfisket som
leder till att deras nät och andra redskap skadas, eftersom
en del fritidsfiskare bryter mot de regler som gäller. Det har
dessutom ökat besöksfrekvensen i skärgården på ett sätt
som inte är till gagn för naturvården. Detta sammanhänger
också med den starka tillväxten av antalet fritidsbåtar, ofta
monster som kör runt i skärgårdarna med över 20 knop.
Det bästa sättet att skydda denna natur och kultur är att
bevara och förbättra den fastboende befolkningens villkor.
Detta sker enligt vår uppfattning bäst genom att kräva
att ägande skall vara förenat med bo- och brukarplikt.
Vidare bör man införa strängare restriktioner när det gäller
besök, maximalhastigheter för fritidsbåtar, fritidsfiske
m.m. Vidare bör man föreskriva att kommunen tillser att
inget byggande av fritidshus skall få förekomma. Detta
torde redan vara kommunens praxis inom området.
Det finns ungdomar som vill fortsätta att bruka denna
skärgård enligt tidigare sed. Om staten köper upp marken
och låter domänverket överta skötseln kan vi vara tämligen
säkra på att denna skärgårdskultur definitivt föröds.
Ungdomarna kommer inte att vilja stanna kvar som
domänverkets arrendatorer sedan deras arv har
exproprierats.
Resultatet torde bli att det blir ökat tillträde för turism
och ett ökat tryck på en natur som redan har alltför många
besökare.
Naturvårdsverkets handläggare, som medgivit att han
inte har varit i området och som inte visste att där bedrevs
fårskötsel, har som bärande argument framfört till S:t
Annaborna att det blir mer turism i området. Detta
stämmer illa med naturvårdsverkets uppgift att skydda
natur och kulturlandskap. Det strider också helt mot
befolkningens önskan.
Vi menar att det är missbruk av statens medel att inköpa
fastigheter från skärgårdsbefolkningen som har kunskap att
vårda fastigheterna för ett uthålligt bruk och överlåta dem
till domänverket som saknar denna kompetens. När en
fastighet i området nyligen var till salu och en fastboende
fiskare ville köpa fastigheten möttes han av beskedet, att
''det är ingen idé att Du bjuder, för staten bjuder ändå över''.
Såsom har framgått av vad vi anfört finns det motiv för
att förbättra skyddet för naturen inom S:t Anna
ytterskärgård mot de skador som en alltmer växande
båtturism kan medföra. Enligt vår mening finns det inte
anledning att förstatliga marken och upprätta en
nationalpark.
Det skydd som behövs för natur- och kulturmiljön kan
klaras genom en annan form av skyddsinstitut.
Restriktioner ska inte drabba lokalbefolkningens
möjligheter att få sin utkomst, men restriktioner behövs
t.ex. mot ett alltför intensivt friluftsliv och motorbåtstrafik.
Området bör beläggas med byggnadsförbud när det
gäller fritidsbebyggelse.
De fastigheter som naturvårdsverket/domänverket
redan köpt bör bjudas ut till försäljning till köpare som är
villiga att köpa dem med bo- och brukarplikt.
De synpunkter som vi framfört om förhållandena i S:t
Anna torde ha sin tillämpning på fler av de av
naturvårdsverket planerade nationalparkerna i skärgård.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna,
att anordnandet av nationalpark i S:t Anna ytterskärgård
inte är förenligt med intresset att bevara natur och kultur,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag till
bättre skyddsinstitut för skärgårdarna i enlighet med vad
som anförts i motionen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att de fastigheter som domänverket förvärvat i syfte att
upprätta nationalparker i S:t Anna ytterskärgård försäljs till
fastboende befolkning med bo- och brukarplikt,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att de erfarenheter som kan dras av förhållandena i S:t
Anna skärgård också skall tillämpas på andra skärgårdar av
liknande struktur.
Stockholm den 25 januari l991.
Lars Norberg (mp)
Inger Schörling (mp)