Naturvårdsverket har utarbetat planer för att skapa sex nationalparker i landets skärgårdar. En av dessa planeras i S:t Anna ytterskärgård. Vi har närmare granskat detta fall.
Det visar sig då att anordnandet av en nationalpark i S:t Anna ytterskärgård knappast stämmer med naturvårdslagens syfte med nationalparker. Enligt naturvårdslagens 4 § är syftet att ''bevara större sammanhängande område av viss landskapstyp i dess naturliga tillstånd eller i väsentligen oförändrat skick''.
Nationalparker har huvudsakligen anordnats för att skydda helt orörd natur -- vildmark. Samtidigt har man velat bereda allmänheten tillträde till naturen. Dessa syften har stundom motverkat varandra, när -- som ibland varit fallet i de lappländska nationalparkerna -- slitaget blivit för stort.
Situationen i S:t Anna skärgård är väsentligt skild från den i fjällvärden. Det rör sig här om ett område som sedan länge brukats för fiske, jakt och fårskötsel. Det är alltså ett kulturlandskap. Genom att anordna fågelskyddsområden och sälskyddsområden har man ett så gott skydd mot skadligt intrång från turismen som är möjligt. Plan- och bygglagen lägger hinder i vägen för exploatering av området för fritidsbebyggelse.
Denna skärgård ägs till stor del av fastboende fiskare som driver ett kombinationsbruk av fiske, fårskötsel, jordbruk och husbehovsjakt. De har redan upplevt en betydande skada genom det fria handredskapsfisket som leder till att deras nät och andra redskap skadas, eftersom en del fritidsfiskare bryter mot de regler som gäller. Det har dessutom ökat besöksfrekvensen i skärgården på ett sätt som inte är till gagn för naturvården. Detta sammanhänger också med den starka tillväxten av antalet fritidsbåtar, ofta monster som kör runt i skärgårdarna med över 20 knop.
Det bästa sättet att skydda denna natur och kultur är att bevara och förbättra den fastboende befolkningens villkor.
Detta sker enligt vår uppfattning bäst genom att kräva att ägande skall vara förenat med bo- och brukarplikt. Vidare bör man införa strängare restriktioner när det gäller besök, maximalhastigheter för fritidsbåtar, fritidsfiske m.m. Vidare bör man föreskriva att kommunen tillser att inget byggande av fritidshus skall få förekomma. Detta torde redan vara kommunens praxis inom området.
Det finns ungdomar som vill fortsätta att bruka denna skärgård enligt tidigare sed. Om staten köper upp marken och låter domänverket överta skötseln kan vi vara tämligen säkra på att denna skärgårdskultur definitivt föröds. Ungdomarna kommer inte att vilja stanna kvar som domänverkets arrendatorer sedan deras arv har exproprierats.
Resultatet torde bli att det blir ökat tillträde för turism och ett ökat tryck på en natur som redan har alltför många besökare.
Naturvårdsverkets handläggare, som medgivit att han inte har varit i området och som inte visste att där bedrevs fårskötsel, har som bärande argument framfört till S:t Annaborna att det blir mer turism i området. Detta stämmer illa med naturvårdsverkets uppgift att skydda natur och kulturlandskap. Det strider också helt mot befolkningens önskan.
Vi menar att det är missbruk av statens medel att inköpa fastigheter från skärgårdsbefolkningen som har kunskap att vårda fastigheterna för ett uthålligt bruk och överlåta dem till domänverket som saknar denna kompetens. När en fastighet i området nyligen var till salu och en fastboende fiskare ville köpa fastigheten möttes han av beskedet, att ''det är ingen idé att Du bjuder, för staten bjuder ändå över''.
Såsom har framgått av vad vi anfört finns det motiv för att förbättra skyddet för naturen inom S:t Anna ytterskärgård mot de skador som en alltmer växande båtturism kan medföra. Enligt vår mening finns det inte anledning att förstatliga marken och upprätta en nationalpark.
Det skydd som behövs för natur- och kulturmiljön kan klaras genom en annan form av skyddsinstitut. Restriktioner ska inte drabba lokalbefolkningens möjligheter att få sin utkomst, men restriktioner behövs t.ex. mot ett alltför intensivt friluftsliv och motorbåtstrafik.
Området bör beläggas med byggnadsförbud när det gäller fritidsbebyggelse.
De fastigheter som naturvårdsverket/domänverket redan köpt bör bjudas ut till försäljning till köpare som är villiga att köpa dem med bo- och brukarplikt.
De synpunkter som vi framfört om förhållandena i S:t Anna torde ha sin tillämpning på fler av de av naturvårdsverket planerade nationalparkerna i skärgård.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna, att anordnandet av nationalpark i S:t Anna ytterskärgård inte är förenligt med intresset att bevara natur och kultur,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag till bättre skyddsinstitut för skärgårdarna i enlighet med vad som anförts i motionen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att de fastigheter som domänverket förvärvat i syfte att upprätta nationalparker i S:t Anna ytterskärgård försäljs till fastboende befolkning med bo- och brukarplikt,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att de erfarenheter som kan dras av förhållandena i S:t Anna skärgård också skall tillämpas på andra skärgårdar av liknande struktur.
Stockholm den 25 januari l991. Lars Norberg (mp) Inger Schörling (mp)