I samband med -- och som en del i -- beslutet om ny
livsmedelspolitik anvisade riksdagen våren 1990 100 000 000
kronor att användas som ersättning för landskapsvård.
Samtidigt anvisade riksdagen 30 000 000 kronor för
naturvårdsåtgärder i odlingslandskapet (s k NOLA).
Efter det att riksdagen fattat sitt beslut har en
arbetsgrupp med representanter för olika intressen arbetat
med att formulera riktlinjer för fördelningen av den
landskapsvårdande ersättningen. I sitt betänkande skrev
jordbruksutskottet:
Samtidigt bör framhållas att denna verksamhet under
den första tiden torde få karaktären av en
försöksverksamhet. Jordbruksministerns aviserade
uppdrag till naturvårdsverket att i samarbete med
riksantikvarieämbetet och lantbruksstyrelsen kontinuerligt
följa användningen av medlen samt utvärdera effekterna
och behovet av landskapsvårdsersättningen kan således
komma att ge anledning till en ytterligare prövning av
denna ersättningsform.
Eftersom det tycks råda oklarheter kring
riksdagsbeslutets innebörd behövs det redan nu ytterligare
klargöranden. Riksdagen beslöt om två typer av ersättning,
dels den nya landskapsvårdande ersättningen, dels NOLA,
en ersättning som fanns tidigare och för vilken det finns
riktlinjer och beslutsformer utarbetade. Anledningen till att
riksdagen beslöt om två olika ersättningar är att de två olika
anslagen har olika syften.
NOLA-ersättningen har ett mer strikt naturvårdande
syfte. Den nya landskapsvårdande ersättningen är bredare
och har som syfte att ersätta jordbruksföretag för den
tjänst, landskapsvård, de utför åt samhället i övrigt.
Begreppet landskapsvård är inte identiskt med begreppet
naturvård. Ersättningen kan därför inte utgå enligt de
normer som finns uppställda för NOLA-ersättningen. I
jordbruksutskottets betänkande framhålls :
... att grunden för en fungerande landskapsvård måste
vara ekonomiskt bärkraftiga jordbruksföretag. Områden
för avtal om landskapsvård måste väljas så att de
underlättar bibehållandet av ett levande jordbruk under
överskådlig framtid. Ersättning bör framför allt utgå till
aktiva jordbrukare med betesdrift och djurproduktion.
Helhetsbilden av landskapet som kulturbärare är viktig.
Även i propositionen underströks att utöver den areal
som p g a sina höga natur och/eller kulturvärden är
bevaransvärd kan angränsande arealer komma i fråga om
det är nödvändigt för helhetsbilden.
I det livsmedelspolitiska beslutet aviseras höjda belopp
för landskapsvård för kommande år. Frågan kommer att tas
upp i samband med att riksdagen behandlar regeringens
miljöpolitiska proposition under våren 1991. Avtal kring
landskapsvård och naturvårdsåtgärder måste emellertid
vara långsiktiga. De bör kunna slutas för en period om 5 år.
Med det nuvarande beslutet är det för det första året möjligt
att sluta högst treåriga avtal, men för de senare åren är det
oklart om det går att sluta avtal ens med några få års
varaktighet. Riksdagen måste klargöra att avsikten är att
permanenta detta stöd så att fleråriga avtal kan slutas.
Ersättningsnivåerna måste fastläggas med utgångspunkt
i den nya livsmedelspolitiken. NOLA-ersättningen utgjorde
ett komplement till det stöd som utgick inom ramen för den
övriga jordbrukspolitiken. Den landskapsvårdande
ersättningen är en mer självständig ersättning.
Regeringen bör också ges i uppdrag att till riksdagen
återkomma med en skrivelse, som redogör för hur den
landskapsvårdande esättningen kommit till användning:
Hur den fördelats i landet och vilka landskapstyper som
genom den bevarats och hur stora arealer det rör sig om.
Hemställan
Med hänvisning till det ovan anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förtydliganden vad gäller den av
riksdagen beslutade ersättningen för landskapsvård,
2. att riksdagen hos regeringen begär en utvärdering av
ersättningen för landskapsvård i enlighet med vad som i
motionen anförts.
Stockholm den 25 januari 1991
Annika Åhnberg (v)
Rolf L Nilson (v)
Bengt Hurtig (v)
Viola Claesson (v)
Jan Strömdahl (v)
Jan-Olof Ragnarsson (v)
Alexander Chrisopoulos (v)