Industrisamhället har för länge sedan sprängt de
ekologiska ramarna. Vårt samhälles produktion och
konsumtion är inte delar i ett fungerande kretslopp. I varje
led skapas i stället miljöproblem, vid råvaruutvinnande,
transporter, produktion, konsumtion och avfallshantering.
Regeringen har aviserat en särskild miljöproposition under
våren. Vi återkommer med våra specificerade krav på
miljöpolitikens område när riksdagen behandlar denna
proposition. I denna motion skall därför bara grunderna för
miljöpolitiken beröras, samt sambandet mellan miljöpolitik
och handelspolitik.
Den s k 'växthuseffekten' har en gång för alla klargjort
att miljöproblemen i grunden handlar om just detta: Vi tär
på jordens ändliga resurser och i ett globalt perspektiv är
användandet av världens tillgångar ytterst orättvist fördelat.
Inga reningsåtgärder i världen kan ta bort utsläppen av
klimatförändrande gaser. Vi måste minska utsläppen. Vi
måste alltså gå över till andra system, som bygger på
användande av förnyelsebara råvaror, återvinning och
hushållning med ändliga resurser. I-länderna står för 75%
av utsläppen av ''växthusgaser'', USA ensamt för en
fjärdedel.
Problemen är att omsätta insikten om detta i medvetet
handlande. Fortfarande finns det ett oerhört gap mellan de
ambitioner som uttrycks i tal och dem som kommer till
uttryck i handling. Så är det också svårt att finna områden
där miljöutvecklingen vänts till det bättre. Exempel finns,
som t ex att halten kadmium i slam från reningsverken
minskat och att halterna av PCB i Östersjön kraftigt gått
ned, men sanningen är att utvecklingen som helhet går åt fel
håll.
Det är en plågsam insikt, som riskerar att leda till
resignation och uppgivenhet, vilket är det sämsta som kan
hända. Miljöproblemen är svåra, men inte omöjliga att
klara av. De är inte naturkatastrofer långt bortom mänskligt
inflytande. De är tvärtom orsakade av mänskligt agerande
och därför också möjliga att rå på genom mänskligt
agerande.
Detta handlande måste dock ta sin utgångspunkt i en
realistisk uppfattning om problemens karaktär och
omfattning. Denna realism måste sedan forma politiken på
alla områden; trafik, energi, näring, handel och ekonomi.
Miljöpolitiken kan inte avgränsas till ett särskilt fack.
Miljöproblemen är många och av olika karaktär men det
finns vissa områden, som i ett globalt perspektiv måste ges
mycket hög prioritet. Även vårt inhemska miljöarbete
måste på ett annat sätt än tidigare genomsyras av
medvetenhet om dessa synnerligen viktiga områden:
klimatförändringar, kemikaliehantering och artbevarande.
Klimatförändringar
Antropogena (mänskliga) aktiviteter ökar
koncentrationen av s k växthusgaser i atmosfären.
Temperaturen förväntas stiga med 0,3 grader Celsius per
decennium. För att sänka ökningstakten till 0,1 grader
Celsius per decennium uppskattas den nödvändiga
minskningen av koldioxidutsläpp i världen uppgå till 60%
av dagens utsläpp. Troligen har ingen annan fråga så
omfattande konsekvenser för hela jorden som denna.
Svårigheterna att få snabbt genomslag för åtgärder är
mycket stora. Allt vårt handlande borde i dag vara präglat
av dessa övergripande frågor: ''Hur ska vi i Sverige kunna
minska användningen av fossila bränslen ner till 1930-talets
omfattning, utan att försämra grundläggande
levnadsvillkor? Och hur ska vi kunna bidra till
internationella minskningar av motsvarande omfattning?''
Det är åtgärder i den storleken som behövs om vi ska kunna
förändra verkligheten.
Kemikalier
Varje år framställs tusentals nya kemikalier. 1970
producerades enligt UNEP (FN:s miljöorganisation) 63
miljoner ton kemikalier, 1985 var produktionen 250
miljoner ton. Många svåra miljöproblem har orsakats av
kemikaliehantering. Verkningarna av kemikalier var för sig
och när de blandas t ex i avfall är dåligt kända.
Kemikaliehanteringen är ett stort och växande problem i
både i- och u-länder. Omedelbara åtgärder måste till,
annars är det mycket troligt att vi är på snabb väg mot nya
stora miljöproblem orsakade av kemikalier. Det
producentansvar, som alla tydligen i teorin är överens om,
måste också utkrävas i praktiken.
Artbevarandet
Av jordens växt- och djurarter, beräknade till 30
miljoner, finns hälften i de artrika regnskogarna, som nu
avverkas i snabb takt. Arter har dött och nya har utvecklats
under evolutionen, men nu sker förändringar i snabb takt p
g a mänskliga aktiviteter. Det internationella arbetet för att
bevara den biologiska mångfalden måste forceras. De arter
som en gång förlorats kan aldrig återskapas. Även om vårt
land har en tämligen artfattig natur, så är bevarandet av den
biologiska mångfalden av största vikt även här.
Det är viktigt för människans egen skull. Vi vet inte vilka
kunskaper som dessa arter kan ge oss och vilka möjligheter
när det gäller läkemedel och livsmedel, som de är bärare av.
Men artbevarandet har dessutom ett egenvärde. Människan
måste inse att hon är en del av en mycket större helhet, som
finns för sin egen skull, inte för människans. Ödmjukhet
inför denna realitet måste leda till en helt annan inställning
till andra arter.
Miljöfrågorna och fördelningspolitiken
Globalt lika väl som nationellt drabbar miljöproblemen
ojämlikt. Det är visserligen sant att vissa problem drabbar
alla lika hårt. En kärnkraftsolycka skonar varken fattig eller
rik, men det är lika sant att i de flesta fall drabbas den som
är fattig hårdare än den som är rik. Det var ingen slump att
fattiga människor drabbades hårdast vid Bhopal-olyckan i
Indien. Det är fattiga som bor närmast miljöfarliga
industrier. Det är ingen slump att LO-kollektivet i högre
grad drabbas av arbetsskador och arbetssjukdomar som har
samband med miljöproblem, t ex kemikaliehantering.
Miljöpolitiken har liksom andra områden sin tydliga
klassprofil.
Det finns också uppenbara risker att även åtgärderna
mot miljöproblemen får en sådan profil. När t ex
miljöavgifter används i syfte att styra så drabbar de hårdare
den som har låga inkomster. Miljöpolitiken måste bygga på
solidaritet. När det miljömässiga utrymmet för
biltransporter begränsas, så måste t ex färdtjänst prioriteras
på bekostnad av tjänstebilsåkande.
Och om företag lägger ner p g a hårda miljörestriktioner,
så måste samhällets näringspolitik aktivt träda in och bidra
till att finna lösningar. Annars kommer priset att betalas av
dem som blir arbetslösa.
Miljöpolitiken och handelspolitiken
Miljöpolitikens första period byggde på föreställningen
att vi kunde bemästra problemen genom att rena utsläpp. I
dag vet vi att det inte bara är produktionssättet utan även i
allra högsta grad produkterna, som ger upphov till problem.
Eftersom den internationella handeln ökar måste detta leda
till att miljöpolitiken på ett helt annat sätt än hittills blir en
viktig del av handelspolitiken och de internationella
förhandlingar som bedrivs i syfte att underlätta
internationell handel. Betydelsefullt är också det arbete
som pågår för att få fram internationell standard på olika
områden. Här måste hänsyn till miljön bli en grund för
arbetet, så är det inte nu. Sverige bör verka för att nästa s k
GATT-runda blir en miljörunda. Sverige måste också verka
för att den miljökommitté som tillsattes inom GATT redan
1972 (men aldrig har sammanträtt) väcks till liv och spelar
en aktiv roll.
Även inom det europeiska samarbetet måste
miljöfrågorna ges en hög prioritet. Inom EG har
miljöpolitiken tidigare inte varit ett prioriterat område.
Den ingår inte i det som omfattas av det ursprungliga
Romfördraget. Men under senare år har arbetet med
miljöfrågor intensifierats. Sverige måste verka för att
miljöpolitiken tillmäts stor betydelse i förhandlingarna
mellan EG- och EFTA-länderna. Förverkligandet av den
inre marknaden kommer att leda till en stor ökning av
transporterna. I detta perspektiv framstår internationellt
samarbete för att utveckla järnvägstransporterna som
oerhört angeläget.
I Montrealprotokollet (som reglerar avvecklingen av
CFC) har ett viktigt steg tagits i och med att även import av
produkter som producerats med CFC ska kunna förbjudas,
även om den färdiga produkten alltså inte innehåller CFC.
Sverige måste verka för att ett sådant förhållningssätt
kommer att ligga till grund även på andra områden.
Standardiseringsarbetet kommer i hög grad att påverka
vilken ambition som blir möjlig att upprätthålla när det
gäller miljökrav. I Sverige saknas en öppen diskussion kring
dessa frågor. Naturvårdsverket, kemikalieinspektionen och
flera myndigheter måste bli mer aktiva på detta område.
Miljöorganisationer, konsumentorganisationer och de
politiska partierna måste också ges större möjlighet att
delta.
Vi föreslår därför att en parlamentarisk utredning
tillsätts, som får i uppgift att klargöra sambanden mellan
handelspolitik och miljöpolitik, samt att lämna förslag till
riktlinjer för det fortsatta arbetet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om grunderna för miljöpolitiken,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om miljöfrågor som grund för nästa
GATT-runda,
3. att riksdagen hos regeringen begär att en
parlamentarisk utredning tillsätts med uppgift att redovisa
sambanden mellan handelspolitik och miljöpolitik samt att
skyndsamt lämna förslag till riktlinjer för det fortsatta
arbetet på detta område.
Stockholm den 22 januari 1991
Lars Werner (v)
Berith Eriksson (v)
Lars-Ove Hagberg (v)
Bo Hammar (v)
Margó Ingvardsson (v)
Ylva Johansson (v)
Bertil Måbrink (v)
Annika Åhnberg (v)