Koncessionsnämnden för miljöskydd inrättades år 1969
och har som huvuduppgift att handlägga ärenden enligt
miljöskyddslagen. Nämnden skall även bereda och lämna
yttranden till regeringen i fråga om tillåtlighetsprövning av
industrianläggningar enligt lagen om hushållning med
naturresurser samt handlägga överklaganden enligt
bilavgaslagen.
Nämnden prövar ansökningar från kommuner, företag
och enskilda m.fl. om tillstånd att bedriva miljöfarlig
verksamhet, främst sådan verksamhet som enligt
miljöskyddsförordningen är underkastad
förprövningsskyldighet.
Koncessionsnämnden har även befogenhet att, enligt
vissa villkor, förbjuda miljöfarlig verksamhet, ändra eller
upphäva villkor för sådan verksamhet eller meddela nya
villkor för verksamheten.
I nämnden skall enligt ML 11§ ingå som ordförande en
''lagfaren och erfaren i domarvärv'' samt tre andra
ledamöter. En ledamot skall ha sakkunskap och erfarenhet
i tekniska frågor. En ledamot skall ha erfarenhet av frågor
som faller inom området för statens naturvårdsverk. Den
fjärde ledamoten skall ha erfarenhet av industriell
verksamhet. Om det aktuella ärendet främst behandlar
kommunala angelägenheter skall den fjärde ledamoten ha
erfarenhet av kommunal verksamhet.
Även om den ändring i miljöskyddslagen som
genomfördes 1981 innebar att lokala arbetsorganisationer
fick besvärsrätt måste kretsen av sakägare anses vara alltför
snäv. Begreppet sakägare synes också vara något oklart.
Kretsen är inte klart bestämd och förarbetena till ML 1969
förblev oklara.
Det är inte bara tillståndsmyndigheterna och
miljödepartementet som har att ta ställning till frågan om
sakägarskap, utan också domstolarna i stämningsmål.
Någon helt utpräglad praxis finns inte beskriven. Det har
ibland hävdats att tolkningarna av sakägarbegreppet har
varit vidsträckt. På senare år har emellertid kunnat märkas
en åtstramning, som innebär klara försök att i största
möjliga utsträckning stänga ute enskilda intressenter, så
snart dessa inte har anknytning till bestämd fast egendom.
Här borde en utvärdering av praxis komma till stånd.
Samtidigt som sakägarbegreppet måste närmare
preciseras är det angeläget att nu genomföra en sådan
lagändring att kretsen av sakägare vidgas. Sålunda bör såväl
ideella som vetenskapliga organisationer medges rätt att
överklaga beslut enligt miljöskyddslagen, naturresurslagen,
naturvårdslagen, plan- och bygglagen samt vattenlagen.
Med en sådan utvidgning blir det möjligt att bättre ta till
vara det kunnande och engagemang som finns i
miljöorganisationerna. På samma gång utökas
möjligheterna för miljöintressenterna och de enskilda
medborgarna att påverka viktiga beslut i miljöfrågor.
Även koncessionsnämndens sammansättning måste
enligt vår mening betraktas som något ensidig och alltför
teknokratisk. Därför bör nämnden kompletteras med en
ledamot med en ställning som något av en allmänhetens
företrädare. Personen i fråga bör besitta
ekologisk/biologisk kompetens.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om rätt för organisationer att
överklaga beslut enligt miljöskyddslagen, naturresurslagen,
naturvårdslagen, plan- och bygglagen samt vattenlagen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om koncessionsnämndens
sammansättning,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om rätt för organisationer att
överklaga beslut enligt plan- och bygglagen och
naturresurslagen.1]
Stockholm den 25 januari 1991
Bengt Silfverstrand (s)
Jan Andersson (s)
1 1990/91:Bo537