Allemansrätten är en urgammal rätt i Sverige. Den
representerar en fin gammal tradition från den tid då man
gick till fots, red eller åkte efter häst. Den har karaktär av
sedevanerätt där innebörden egentligen är: får jag gå på
dina marker får du gå på mina.
Allemansrätten har en säregen ställning i
rättsordningen. Den innebär rätt till naturprodukter och
rätt att färdas och vistas på annans mark. Båda dessa rätter
bygger på ålderdomliga stadganden i brottsbalken (12 kap).
Dessa stadganden är skrivna för ett helt annat samhälle
än dagens moderna samhälle. Människor är mer lättrörliga
än tidigare. Utländska besökare som kommer hit saknar all
kunskap om vad allemansrätten innebär. Man tar
allemansrätten i egna händer och förstör på det sättet delar
av både mark och natur.
Från Kalmar län finns många exempel på vad denna
okunnighet kan åstadkomma. På Öland förekommer jakt
efter fossiler i den öländska kalkstenen. Från andra håll i
länet, t ex från Tjustbygden, beskrivs hur man utnyttjat den
fina naturen som sin egen utan att ta någon hänsyn.
Nedskräpning utmed vägar och på rastplatser visar på
missbruk av allemansrätten.
Ofta handlar det om att informationen till särskilt
utländska turister är bristfällig. Sveriges Turistråd och våra
ambassader bör förstärka sina informationsinsatser.
Naturvårdsverket måste ges i uppdrag att sprida kunskap
om allemansrätten, framför allt till utländska turister.
Allemansrätten innebär så grundläggande fri- och
rättigheter samt skyldigheter att en lagstiftning bör
övervägas. Detta är inte minst viktigt med tanke på den
ökade internationaliseringen och närmandet till EG.
Hemställan
Med stöd av vad ovan anförts hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om allemansrätten.
Stockholm den 25 januari 1991
Marianne Jönsson (c)
Agne Hansson (c)