Naturvårdslagens tillämpning vad gäller strandskydd
Enligt 15:e paragrafen i naturvårdslagen råder
strandskydd vid havet, insjöar och vattendrag generellt
intill 100 meter från strandlinjen. Syftet med strandskyddet
är att åt allmänheten trygga tillgången till platser för bad
och friluftsliv. Om det behövs för att tillgodose syftet med
strandskydd kan detta utökas till att gälla intill 300 meter
från strandlinjen. Strandområde som uppenbarligen saknar
betydelse för bad och friluftsliv kan undantas från
strandskydd av regeringen eller länsstyrelsen. Inom
strandskyddsområde råder bl.a. byggförbud. Mark får inte
ianspråktagas på sådant sätt att allmänheten hindras eller
avhålles från att beträda strandskyddsområde.
Länsstyrelsen får medge undantag från förbudsreglerna om
särskilda skäl finns. Enligt naturvårdsförordningen får
länsstyrelsen överlåta till kommunen att meddela undantag
från förbuden. Naturvårdsverket har utfärdat råd och
anvisningar om tillämpningen.
Naturvårdslagens regler om strandskydd är väl
grundade. För samhället måste det vara av grundläggande
betydelse att inse och erkänna att stränderna har mycket
stor betydelse för både bad och friluftsliv samt för
fritidsboende. I den konfliktsituation som kan råda mellan
fritidsboende och friluftsliv har samhället valt att prioritera
den gemensamma användningen av stränderna för
friluftsliv, en prioritering som är helt riktig.
Konkurrenssituationen mellan fritidsboende och
friluftsliv i fråga om stränder är väsentligt olika i skilda delar
av landet. När de första strandskyddsreglerna tillkom
genom 1952 års strandlag var det situationen i de tätast
befolkade delarna av landet, i storstadsområdena och
framför allt Stockholmsområdet som motiverade
lagstiftningen. Senare har generella strandskyddsregler
införts i och med lagändringar i mitten på 1970-talet. I de
anvisningar och i den tillämpning som naturvårdsverket gett
uttryck för har emellertid inte tagits in någon möjlighet att
i de enskilda ärendena göra en avvägning mellan de
konkurrerande intressena efter förhållandena på platsen
eller i landsdelen. Anvisningarna och tillämpningen genom
naturvårdsverket ger i stället uttryck för absoluta normer
med samma bedömningar i starkt urbaniserade områden
som i utpräglade glesbygdsområden. Detta har kommit till
uttryck i en mängd besvärsärenden i landet. Som exempel
kan nämnas att naturvårdsverket överklagande
länsstyrelsens i Norrbottens beslut 1979 om riktlinjer för
strandskyddet i länet. Regeringen avgjorde först 1989 dessa
besvär i enlighet med länsstyrelsens beslut.
Allmänhetens tillgång till stränder för bad och friluftsliv
i Norrbottens län kan tryggas på ett mycket generöst sätt
samtidigt som fritidsbebyggelse inom 100 meter från
stränderna inte sällan också kan tillåtas. I flera
inlandskommuner kan t.o.m. huvuddelen av
fritidsbebyggelsen tillåtas inom 100 meters-zonen utan att
strandskyddets syfte i den regionen ens mätbart inskränks.
Vi vill hävda att tillgången till önskvärda stränder för
friluftsliv numera mycket väl kan tillgodoses genom den
omsorgsfulla planering som med modern plan- och
bygglagstiftning sker i kommunerna. I Norrbottens län finns
ännu inte något så omfattande bebyggelsetryck i fråga om
fritidshus eller andra anläggningar vid stränderna att en
riklig tillgång till fria stränder hotas.
Enligt 40:e paragrafen naturvårdslagen får statens
naturvårdsverk överklaga generellt alla beslut som
meddelats med stöd av lagen. Detta inbjuder till
motsatsförhållanden mellan de myndigheter som har ansvar
för tillämpningen. Naturvårdsverket har särskilt under
senare tid utövat sin befogenhet att anföra besvär i mycket
stor omfattning. Naturvårdsverket har valt att använda sina
resurser på ett mycket påtagligt sätt för att granska
detaljärenden. Endast i liten utsträckning har det märkts att
verket är intresserat av att samla upp erfarenheter från lokal
och regional nivå.
Tillkomsten av naturvårdslagen med dess bestämmelse
om strandskydd var av avgörande betydelse för
allemansrätten och för miljöskyddet. Lagen har förhindrat
en fortsatt exploatering av kustområden och av andra
områden som är viktiga för natur och friluftsliv. Vid
tillämpningen av lagen är det viktigt att den lokala och
regionala kunskapen om området får väga tungt. När det
gäller de tättbebyggda områdena i södra delen av Sverige
bör en skärpning övervägas medan det kan finnas skäl för
en generösare tillämpning i andra delar av landet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om tillämpningen av
naturvårdslagens bestämmelse om strandskydd.
Stockholm den 25 januari 1991
Monica Öhman (s)
Sten-Ove Sundström (s)
Bruno Poromaa (s)
Leif Marklund (s)