Vättern är Sveriges till ytan näst största insjö. Vättern
ger 250 000 personer deras dricksvatten. Sjön har enligt
naturresurslagen riksintresse då det gäller fiske och
naturvård.
Därför är det glädjande att många av hoten mot Vättern
har kunnat bekämpas framgångsrikt. Övergödningen har
minskats, halterna av PCB och kvicksilver har kunnat
sänkas kraftigt. Det innebär emellertid inte att Vätterns
miljöproblem är lösta. Tvärtom, många av de gamla är
olösta och nya kommer till.
Till detta kommer att sjön har hög känslighet för
miljöföroreningar beroende på näringsfattigdom och lång
omsättningstid, hela 60 år.
Vätternvårdsförbundet har i vattenvårdsplanen för
Vättern, Vättern 90, angivit ett antal prioriterade
problemområden för arbetet med Vätterns miljö. De är
kväve, klororganiska föreningar, farligt gods och militär
verksamhet. Dessa anses utgöra de största problemen för
Vätterns miljö.
Enligt Vättern 90 har kvävehalterna i Vättern i stort sett
fördubblats under de senaste två decennierna. Den största
kvävekällan är kvävenedfall från luften som står för 37
procent av den samlade tillförseln.
Den största delen av detta kväve kommer från utsläpp i
andra länder. Miljöproblemen kan alltså inte lösas med
ensidigt svenska insatser. Det visar att ett stärkt europeiskt
miljösamarbete, med syfte att skapa en gemensam
europeisk miljöpolitik, är något av det viktigaste som kan
göras för att rädda Vätterns miljö. Ett sådant arbete har
också stor betydelse för de delar av Jönköpings län som är
drabbade av försurningsskador.
En fjärdedel av kvävet tillförs genom läckage från
åkermark, och en knapp femtedel från de kommunala
reningsverken. Reningsverken i Jönköping och Huskvarna
står för nära 80 procent av dessa utsläpp.
Skogsindustrin runt Vättern svarar för 87 procent av
utsläppen av klororganiska föreningar i sjön. Flera av dessa
föreningar är svårnedbrytbara och ytterst giftiga. Därför
utgör de klororganiska föreningarna en stor miljöfara.
Våra kunskaper om effekterna av utsläpp av
klororganiska föreningar är ännu så länge ganska
begränsade. Därför är det viktigt att forskningen om dessa
utsläpp och deras påverkan på Vätterns miljö intensifieras.
Aspa bruk svarar för den största delen av utsläppen av
klororganiska föreningar i Vättern. 1988 beslöt regeringen
att brukets utsläpp av klororganiska föreningar skall
minskas till 1,5 kg/ton massa före 1992. Redan 1990
lyckades man sänka utsläppen långt under den nivå som
regeringsbeslutet angav. Trots det finns inga krav eller
drivkrafter för bruket att sänka kraven ytterligare, vilket
visar på en allvarlig brist i den svenska miljölagstiftningen.
Utsläppen av metaller i Vättern kommer främst från
verkstadsindustrier med ytbehandling. Det rör sig främst
om utsläpp av krom, nickel och koppar. Dessa metaller är
också mycket giftiga. Under de senaste fem åren har
utsläppen från ytbehandlingsindustrin minskats avsevärt.
Trots det krävs ytterligare utsläppsminskningar.
Gammal miljöpolitik fungerar inte
Dagens svenska miljölagstiftning härstammar från slutet
av 1960-talet. Den är på många sätt gammalmodig och
klarar inte av att möta dagens förändrade miljösituation.
Ett tydligt exempel är miljösituationen i Vättern.
Rådande miljölagstiftning bygger nästan helt på olika
administrativa regleringar. Förbud används då ett ämne
anses vara så farligt att det överhuvud taget inte skall få
användas. Ett känt exempel är DDT.
Koncessioner och gränsvärden används flitigt i den
svenska miljöpolitiken. Ett exempel är att Aspa bruk får
släppa ut klororganiska föreningar i Vättern, men inte mer
än den mängd som myndigheterna fastställt.
Koncessionssystemet fungerade säkert väl för 20 år
sedan, men det har flera allvarliga brister. För det första
innebär det administrativt krångel. Mängden utsläppskällor
är många, och politiker och myndigheter har inte alla
kunskaper som behövs för att göra riktiga bedömningar.
Dessutom lämnar systemet utrymme för godtycke; ett
företag kan mycket väl få kraven sänkta om man hänvisar
till konkurrensproblem och sysselsättning.
Men den kanske allvarligaste invändningen mot
koncessionssystemet är att företaget, när det väl fått
tillståndet, inte behöver tänka mer på miljöförbättrande
åtgärder. Det finns alltså ingen sporre att gå vidare och
sänka utsläppen ytterligare. Företagen kan därmed hålla
utsläppen uppe, för att inte drabbas av hårdare krav vid
nästa koncessionsgivning! Påföljderna för brott av den här
typen är sällan speciellt kännbara.
Det finns bättre lösningar
Därför måste systemet med koncessioner och
gränsvärden kompletteras med andra miljöpolitiska verktyg
som kan få ned utsläppen effektivare. De verktygen finns,
men de har knappt alls prövats i Sverige.
Miljöavgifter har på senare år börjat användas i
Sverige. Avgifterna lägger, till skillnad från
koncessionssystemet, ett tryck på företagen att hela tiden
arbeta för minskade utsläpp. Det förutsätter att avgifterna
verkligen styr företagen mot ett miljövänligare beteende.
De får inte användas enbart som en ny inkomstkälla för
statskassan, som när socialdemokraterna införde en
svavelskatt för att finansiera skatteomläggningen.
Vissa menar att miljöavgifterna är moraliskt oriktiga.
Företagen kan köpa sig rätten att förorena miljön. Det är
ett problem, å andra sidan är dagens system mycket värre
eftersom företaget har rätt att släppa ut utan att betala för
det.
Svårigheten med miljöavgiftssystemet är att sätta riktiga
priser på utsläppen. Sätts priset för högt, drivs företagen i
konkurs. Sätts de för lågt har företagen ingen anledning att
minska utsläppen.
Ett annat verktyg är handel med utsläppsrätter.
Det har aldrig prövats i Sverige men används t ex i USA.
Anta att utsläppen av en miljöfarlig förorening skall
minskas från 22 000 ton per år till 2 000 ton under en
tioårsperiod. Minskningen skall ske med 2 000 ton per år.
Således får man under det första året släppa ut 20 000 ton.
Myndigheterna utfärdar då utsläppsrätter, ett slags
värdepapper som ger rätt att släppa ut en viss mängd
klororganiska föreningar.
Företagen skall kunna handla med utsläppsrätterna på
en ''börs''. Ett företag som vill släppa ut en viss mängd
måste alltså köpa utsläppsrätter för den mängden. Om man
övergår till en renare tillverkningsprocess, eller installerar
effektivare rening, kan företaget sälja de utsläppsrätter som
man inte utnyttjar. Ett företag som vill öka produktionen
måste köpa fler utsläppsrätter.
Genom att successivt begränsa tilldelningen av
utsläppsrätter kan myndigheterna strypa utsläppen, och
företagen får god tid på sig att ställa om till miljövänligare
produktion. Fördelen med detta system är att priset på
föroreningarna bestäms av utbud och efterfrågan, och på så
sätt hamnar precis där det skall för att
utsläppsbegränsningarna skall bli verklighet.
I hårt belastade regioner, eller på ställen där en hårdare
miljöpolitik bör råda än annars, kan man inrätta lokala s.k.
bubblor. En gräns för utsläppen inom ''bubblan'' sätts och
företagen i området får sedan köpa utsläppsrätter.
Ge Vättern en chans -- pröva nya verktyg
I miljödebatten är det populärt med olika mer eller
mindre skrämmande undergångsvisioner. Visst finns
allvarliga miljöproblem, men högljudda slagord och
panikartade utspel gör inte miljön bättre. För det krävs
goda kunskaper, konkret handling och hårt arbete.
Miljöproblemen i Vättern -- liksom på många andra håll
i Sverige -- kräver att den svenska miljöpolitiken
moderniseras och att nya metoder tas i bruk.
Avvägningen mellan olika miljöpolitiska verktyg är ofta
svår, och måste ske noggrant. Det är inte alltid självklart att
det ena verktyget alltid är bättre än det andra. De besluten
bör fattas av personer med ingående sakkunskaper.
Det måste dock finnas en tydlig politisk vilja till att
förändra miljöarbetet och ta nya medel för miljöpolitiken i
bruk.
Därför bör både miljöavgifter och handel med
utsläppsrätter prövas i arbetet för en renare miljö i Vättern.
Åtgärderna bör främst inriktas på att minska utsläppen av
klororganiska föreningar och metaller. Försök i
Vätternområdet bör också tjäna som exempel för vidare
användning av dessa verktyg över hela landet.
Lika angeläget är att kunskaperna om Vätterns miljö
ökar. En vettig miljöpolitik kan aldrig bygga på gissningar
och spekulationer. Därför bör intäkterna från
miljöavgifterna och emissioner av utsläppsrätter användas
för att intensifiera forskningen kring olika miljöstörningar
och deras inverkan på ekosystemen i Vättern.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om försök med miljöavgifter och
utsläppsrätter i Vätternområdet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om användningen av intäkter från
miljöavgifter och emission av utsläppsrätter.
Stockholm den 24 januari 1991
Anders Björck (m)
Ulf Melin (m)