Det svenska sopberget växer stadigt och utgör ett
växande miljöproblem. Volymen är redan idag sådan att
den utgör ett problem att åstadkomma fysiska
lagringsmöjligheter. Urlakningen vållar svårbemästrade
och svårförutsebara effekter.
Som ett led i att minska sopbergsproblemet tillämpas i
ökande omfattning källsortering i hushåll och på
arbetsplatser. Glas, papper m.m. återvinnes, medan
batterier m.m. destrueras. Det råder enligt min mening
ingen tvekan om att omfattningen av källsortering behöver
öka väsentligt. Hushållen har i allt högre utsträckning
kommit att acceptera och efterfråga
källsorteringsmöjligheter. Det är rimligt att anta att
kommunerna kommer att i ökad utsträckning kräva
källsortering.
Ett problem i detta sammanhang är emellertid att de
flesta förpackningar och emballage saknar uppgift om på
vilket sätt detsamma kan omhändertas efter källsortering.
För att möjliggöra en effektiv källsortering borde framgå
möjlighet till återanvändningssätt, till eldning etc. Det
föreligger därför ett klart behov av utarbetade regler och
rekommendationer för att ange källsorteringsmöjligheter
för emballage och förpackningar.
Inför föregående riksmötes behandling av motioner i
detta ärende var jordbruksutskottet inte berett att föreslå
riksdagen någon åtgärd i anledning av motionerna.
Anledningen var bl.a. det förslag till positiv frivillig
miljömärkning som riksdagen lämnat utan erinran 1989.
Detta måste anses vara ett steg i rätt riktning men torde
redan nu kunna sägas vara otillräckligt för att möjliggöra en
kraftfull och nödvändig ökning av källsorteringen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag till regler och
rekommendationer för märkning av emballage och
förpackningar med avseende på deras
källsorteringsmöjlighet.