med anledning av prop. 1990/91:90 En god livsmiljö
Ökade fackliga befogenheter när det gäller den yttre
miljön
Sambandet mellan den inre miljön, arbetsmiljön och den
yttre miljön är uppenbart. Det är arbetsgivaren som har
ansvaret för arbetsmiljön, men de fackligt förtroendevalda
spelar en mycket stor roll när det gäller kampen för en
bättre arbetsmiljö. (Så stor att en majoritet av de
tillfrågade, i en undersökning för något år sedan, trodde att
det var facket som hade ansvaret för arbetsmiljön.) Särskilt
betydelsefull är skyddsombudens verksamhet.
De ämnen som ger upphov till arbetsmiljöproblem
orsakar också till stor del problem i den yttre miljön. Den
omfattande kunskap och erfarenhet som genom årens lopp
byggts upp inom fackföreningsrörelsen kan därför bli till
utomordentligt stor nytta för miljöskyddsarbetet i samhället
i övrigt. Men i dag är miljöskyddsarbetet i hela samhället
konsekvent uppdelat både lokalt, regionalt och nationellt så
att arbetsmiljö och yttre miljö behandlas på olika håll.
Lokalt är det yrkesinspektionen som handhar
arbetsmiljöfrågor för samhällets räkning och miljöoch
hälsoskyddsnämnden som handhar den yttre miljön.
Regionalt arbetar länsstyrelsen med miljötillsyn för den
yttre miljön och yrkesinspektionen med arbetsmiljön. På
den övergripande nivån delas verksamheten mellan
arbetarskyddsstyrelsen och naturvårdsverket.
Kemikalieinpektionen intar mer av en mellanposition. På
alla dessa nivåer behövs en bättre samordning. Regeringen
antyder i propositionen att ett sådant samarbete är under
utveckling. Men detta mycket viktiga perspektiv borde
tydliggöras.
Fackföreningsrörelsens kunskaper är en oerhört
betydelsfull resurs i miljöarbetet. Hittills har
myndigheterna valt att i första hand förlita sig på olika
teoretiska experters kunskaper. Dessa kunskaper är
naturligtvis viktiga, men viktiga är också de praktiska
erfarenheterna av att arbeta med olika ämnen. Mer av
forskningen kring ämnens miljöpåverkan borde ta sin
utgångspunkt i arbetarnas erfarenheter. Det finns
fortfarande en tydlig tendens att bagatellisera
arbetsmiljöproblem orsakade av miljöfarliga ämnen.
Skrämmande ofta får människor med arbetsskador
felaktiga diagnoser.
Frågan om det fackliga arbetet med den yttre miljön är i
hög grad en fråga om makt. Är det därför man från
regeringens sida aldrig för fram förslag om ökade fackliga
befogenheter när det gäller den yttre miljön? Är det ett
perspektiv som alltför mycket stör och hotar dem som
makten haver?
När det gäller arbetsmiljön har skyddsombuden rätt att
stoppa arbeten, som innebär omedelbar och allvarlig fara
för arbetstagares liv och hälsa, om rättelse inte omedelbart
kan uppnås. Det finns berättigad kritik mot lagtextens
utformning. Rätten tillkommer enbart skyddsombudet inte
det lokala facket som sådant. På så sätt bryts
arbetsmiljöarbetet ut ur det fackliga arbetets helhet. Rätten
borde alltså enligt lagen tillkomma det lokala facket, som
sedan i sin tur delegerar den till skyddsombuden.
Rätten är också begränsad så tillvida att den är temporär
i avvaktan på yrkesinspektionens ställningstagande. Det
tillkommer också den enskilda arbetaren rätt att avbryta sitt
eget eller en arbetskamrats arbete på samma grunder, men
med skyldighet att omedelbart meddela arbetsgivaren och
därefter skyddsombudet. Hur omedelbar och allvarlig fara
skall definieras är oklart, vilket leder till tolkningstvister
och osäkerhet om när stoppningsrätten gäller.
Vänsterpartiet anser att lagen skall förtydligas så att det blir
ställt utom allt tvivel att rätten också gäller arbeten vars
skadliga effekter blir synliga först på lång sikt.
Det måste också skapas effektiva sanktionsmöjligheter
mot den arbetsgivare som inte vidtar åtgärder när
missförhållanden leder till att arbete har stoppats. Det
lokala facket måste ges rätt att vidta stridsåtgärder för att få
rättelse till stånd. I dag händer det alltför ofta att
arbetsgivaren underlåter att genomföra ändringar eller bara
gör marginella förbättringar. Denna rätt till stridsåtgärder
skall även gälla när arbete stoppats på grund av fara för den
yttre miljön.
När det gäller den yttre miljön finns inte stoppningsrätt
över huvud taget. Vänsterpartiet anser att sådana
rättigheter borde införas och i lag regleras. Även när det
gäller den yttre miljön borde rättigheten tillkomma
fackföreningen som sådan och sedan delegeras till fackligt
förtroendevalda med detta verksamhetsområde. Dessa
skall alltså ha rätt att stoppa ett arbete som innebär allvarlig
fara för miljön eller för människors hälsa. Enskild
arbetstagare skall också ha motsvarande rättighet.
Ökade fackliga rättigheter på detta område kan bli ett av
de mest verkningsfulla redskapen i arbetet med miljöskydd
och miljötillsyn. I dag vet vi att substitutionsprincipen enligt
lagen om kemiska produkter inte fungerar i praktiken.
Principen innebär att en tillverkare, importör eller
användare har skyldighet att byta ut en farlig produkt mot
en mindre farlig om en sådan finns på markanden.
Klorerade lösningsmedel kan i dag ofta bytas ut mot t ex
terpene från citrusfrukter. Dessa är inte helt ofarliga. De
kan framkalla allergier, även för hanteringen av dessa
ämnen krävs skyddsföreskrifter. De har dock fördelar som
överväger nackdelarna och är definitivt att föredra framför
klorerade lösningsmedel, som förutom arbetsmiljöproblem
orsakar svåra negativa effekter på den yttre miljön.
Ökade fackliga befogenheter och ökat samarbete med
facket kommer att underlätta övergången till mer
miljöanpassad produktionsteknik, bättre råvaror och bättre
slutprodukter. Till allt detta kommer det faktum att ökat
inflytande över såväl den inre som den yttre miljön ger
arbetet ett mer meningsfullt innehåll, ger arbetaren makt
och inflytande över sitt arbete. Så förenas kampen för en
bättre miljö med kampen för ett annat samhälle där
människor har makt och inflytande över sina liv och tillåts
att utvecklas och växa i sitt arbete -- ett socialistiskt
samhälle.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om samordning nationellt, regionalt
och lokalt av arbetet med yttre och inre miljöfrågor,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om utökade
fackliga befogenheter att ingripa vid missförhållanden som
rör den yttre miljön i enlighet med vad som anförts i
motionen,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
förändring av arbetsmiljölagen så att begreppet ''omedelbar
och allvarlig fara'' ges en tydlig innebörd i enlighet med vad
som anförts i motionen,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag som
ger lokala fackföreningar rätt att vidta stridsåtgärder mot
arbetsgivare som ej rättar till missförhållanden rörande inre
eller yttre miljö.
Stockholm den 11 mars 1991
Annika Åhnberg (v)
Alexander Chrisopoulos (v)
Viola Claesson (v)
Bengt Hurtig (v)
Rolf L Nilson (v)
Jan-Olof Ragnarsson (v)