Naturen och de resurser naturen ger utgör grunden för vår kultur. Där ryms också det kulturarv våra förfäder lämnat åt oss att förvalta. Det är en nationell och internationell skyldighet att bevara och vårda hela detta arv; såväl den resursskapande naturen som kulturminnen och miljöer tillkomna genom bebyggelse, odling och annan användning av mark, vatten och övriga naturresurser. Alla måste medverka till att det bevaras och vårdas. Förluster av natur och kulturminnen kan inte ersättas.
Naturvård och kulturmiljövård bör inte ses som två särskilda samhällssektorer. Landskapet måste bilda en enhet om det ska kunna förstås och bevarandeåtgärder vara meningsfulla.
Ett rikt genetiskt och kulturhistoriskt dokument, i form av bl.a. hävdberoende växter och djur i en miljö som gör det lätt att följa förändringar i landskapets utnyttjande genom olika skeden, ska bevaras. Vårt samlade natur- och kulturarv ska tillsammans med landskapets skönhetsvärden kunna föras vidare till kommande generationer. En viktig förutsättning för detta är att landsbygden hålls levande. Jämförda med jordbrukets traditionella inkomstkällor ska arbete med naturvård och kulturmiljövård vara prioriterade verksamheter och kunna finansieras med allmänna medel.
Alla skyddsinstitut ska ge samma förutsättningar för en god förvaltning av natur- och kulturarvet. Bevarandearbetet måste ha en bra organisation, goda resurser, bedrivas på bred front och ge utslag inom de flesta samhällssektorer. Bevarandet av fornlämningar och intressanta byggnader, med de områden som behövs för att bibehålla dessa eller att ge dem ett tillräckligt utrymme med hänsyn till deras betydelse, måste bättre integreras med bevarande av övriga kulturminnen och värden i den naturliga miljön. Ett steg i rätt riktning har tagits genom de uttryckliga krav på helhetstänkande och samsyn över sektorsgränser som lämnats för hanteringen av anslagen NOLA och Landskapsvård.
Användningsområdena för de båda anslagen ligger mycket nära varandra. En skiljelinje är att NOLA inriktas på bevarande av toppobjekt; högkvalitativa, mindre, lätt avgränsbara odlingsdokument och vetenskapligt sett intressanta hävdbiotoper. NOLA-objekten måste dock vara så stora att de bildar pedagogiskt fattbara miljöer och kan bevara en biologisk vitalitet.
Vissa NOLA-objekt kan vara motiverade att föra över till den verksamhet som ska finansieras via medlen för Landskapsvård. NOLA eller Landskapsvård kan också tänkas (bl.a. av ekonomiska skäl) överta objekt från de verksamheter som har administrerats av lantbruksstyrelsen respektive riksantikvarieämbetet.
Ersättningen bör beräknas på samma grunder oavsett vilka medel (Vård m.m. av kulturlandskap och fornlämningar, Vård av naturvårdsobjekt, Landskapsvård, NOLA osv.) som tas i anspråk för att betala ett bevarandearbete. Jordbrukarna får inte känna av några nackdelar på grund av att vi har olika anslag att arbeta med. Logiskt sett borde anslagen slås samman och ett enda organ ansvara för arbetet. Varje rationell samordningsåtgärd är en resursförstärkning.
Vi anser att det behövs en utredning och ett förslag som såväl behandlar förutsättningarna för en organisatorisk och ekonomisk samordning av bevarandeintressena som möjligheterna till en sammanförd och bearbetad lagstiftning omfattande både natur- och kulturminnen.
Utredningen bör se hur den centrala administrativa (medelsfördelande) och rådgivande bevarandeverksamheten ska kunna koncentreras till ett enda organ när det gäller vård och förvaltning av vårt samlade natur- och kulturarv, se över hur man kan samordna de anslag som finns för bevarandeåtgärder i kulturlandskapet och som i övrigt påverkar detta, utreda och lämna förslag till en fullständig bevarandelag -- dvs. en sammanförd och bearbetad lagstiftning, omfattande såväl kulturminnesvård som naturvård.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utredning av samordnade åtgärder för bevarande av vårt kultur- och naturarv.
Stockholm den 23 januari 1991 Siw Persson (fp) Margareta Fogelberg (fp)