§ andra stycket hälsoskyddslagen, 1982:1088, krävs
miljö- och hälsoskyddsnämndens tillstånd för anordnande
av avloppsanordning till vilken vattenklosett är ansluten.
Finns ingen vattenklosett ansluten, krävs endast skriftlig
anmälan till nämnden. Tillstånd eller anmälan krävs ej om
avloppsanordningen kräver tillstånd enligt
miljöskyddslagen eller är avsedd att föra avloppsvatten till
allmän avloppsanläggning.
Vid sin prövning har nämnden att bedöma anordningens
lämplighet med hänsyn till kravet i HLs 7 § första stycket,
där det sägs att ''avloppsvatten skall avledas, renas eller på
annat sätt tas om hand så att sanitär olägenhet inte
uppkommer''. Med sanitär olägenhet avses enligt HLs 1 §
en störning som kan vara skadlig för människors hälsa och
som inte är ringa eller helt tillfällig. Exempel på störningar
till följd av avloppsutsläpp, som kan rubriceras som sanitär
olägenhet, är utsläpp nära en badplats med risk för
smittospridning till badande eller avloppsutsläpp som kan
förorena dricksvattentäkter.
I miljöskyddsförordningen 1989:365 föreskrivs en
anmälningsskyldighet för utsläpp av avloppsvatten från
avloppsanläggning som betjänar upp till 2 000 invånare.
Anmälan görs till miljö- och hälsoskyddsnämnden. För
större anläggningar krävs tillstånd av antingen
koncessionsnämnden eller länsstyrelsen. Miljö- och
hälsoskyddsnämnden har således att pröva ansökan om
tillstånd eller anmälan enligt HL respektive anmälan enligt
MF. I ett tillståndsärende kan nämnden antingen bevilja
tillstånd med eller utan villkor, eller avslå ansökan. I ett
anmälningsärende kan nämnden meddela råd om
försiktighetsmått etc.
Enligt MFs 20 § behöver anmälan ej göras beträffande
utsläpp av avloppsvatten från enstaka hushåll. I sådana fall
handhas förprövningen endast med utgångspunkt från HLs
bestämmelser om att anordningen skall utföras så att sanitär
olägenhet ej uppstår. Detta innebär i princip att nämnden
vid sin bedömning ej kan ta hänsyn till att avloppsutsläpp
kan orsaka allvarliga störningar i en recepient genom
tillförsel av närsalter med eutrofiering (övergödning) som
följd. Denna typ av miljöstörning anses normalt ej kunna
medföra sanitär olägenhet. Däremot när en prövning sker
enligt MF kan bedömningen omfatta risken för
eutrofieringseffekter och andra störningar i vattenmiljön.
Miljö- och hälsoskyddsnämnderna upplever det som en
stor brist att de vid förprövningen enligt HL ej kan uppställa
krav för att förebygga andra störningar än sådana som kan
rubriceras som sanitär olägenhet vid utsläpp av
avloppsvatten. Orsaken till detta är en otillräcklig
samordning mellan hälsoskyddslagens och
miljöförordningens bestämmelser.
Berörd lagstiftning bör ändras så att miljö- och
hälsoskyddsnämnderna vid förprövning av enskilda
avloppsanläggningar skall ha möjlighet att ta hänsyn till
såväl risken för sanitär olägenhet som för
eutrofieringseffekter och andra störningar i vattenmiljön.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan
ändring i miljöskyddsförordningen att hänsyn kan tas till
både sanitär olägenhet och miljöstörningar vid prövning av
utsläpp av avloppsvatten.
Stockholm den 24 januari 1991
Ingvar Johnsson (s)
Rune Johansson (s)
Rune Evensson (s)
Britt Bohlin (s)