De hot som den globala miljöförstöringen utgör har
blivit allt tydligare. En ständigt tilltagande försämring av
tillståndet i våra hav, i atmosfären och av den odlingsbara
marken har kunnat följas genom flera decennier. Under den
senaste tiden har även nya problem med ozonlagrets
uttunning, det radioaktiva strålningsfältets ökning och
uppvärmning genom drivhuseffekt blivit alltmer kända.
Det står klart att de flesta av dessa fenomen är uttryck
för människans påverkan på miljön. Det står också klart att
människor måste ta ansvar för problemens lösning. Trots att
miljöförstöringen hotar livskvalitet och t.o.m.
överlevnaden försvinner oftast frågorna bland andra mer
kortsiktiga frågor. Fortfarande behandlas plånboksfrågor
som mer viktiga av parlamenten runt om i världen. De
ansträngningar som hittills gjorts framstår ofta som
patetiska och helt otillräckliga.
Även om effekterna av den destruktiva utvecklingen
inte blivit tydliga förrän under vår generation, har
utvecklingen fortgått i några hundratals år.
Sedan omkring 300 år har man utvunnit energi genom att
använda olika former av lagrad energi: kol, olja och
atomkärnor har tappats på resurser som är ändliga till sin
natur. Förutom att dessa energikällor inte är ändliga
orsakar de skador på livsmiljön. Ett starkt beroende av
sådana energikällor kan inte vara grunden för en hållbar
utveckling och en bärkraftig ekonomi, och ändå har vårt
samhälle blivit nästan helt beroende av dem.
Systemen för försörjning av energi i världen måste ställas
om till förnyelsebara och miljöanpassade energislag. I vår
partimotion om energipolitiken visar vi på hur en sådan
omställning kan genomföras för Sveriges del.
Konsumtionsökningen i världen
Samtidigt som allt starkare ekonomier har byggts upp i
USA, Japan och EG-länderna, har tredje världens
beroende av industrivärlden blivit allt större. Processen har
påskyndats genom att det ekonomiska systemet är avpassat
till en snabb ekonomisk tillväxt vilket medför en ökning av
energiförbrukningen. I-länderna har varken lyckats bryta
sambandet mellan ekonomisk tillväxt och ökad
energiförbrukning eller försökt anpassa samhället till en
cyklisk ekonomi. Situationen är helt annorlunda i u-
länderna. Där ökar konsumtionen inte för att
överflödskonsumtionen växer utan för att allt fler
människor måste få sina basbehov fyllda.
Räcker kunskapen?
Det finns stora brister i kunskapen om de globala
problem som orsakas av miljöförstöring. Speciellt är
problemens koppling till ekonomin delvis dåligt känd. Men
bristen på kunskap både när det gäller att förstå
miljöproblemens, deras orsaker och vilka som är de absolut
bästa lösningarna, får inte leda till passivitet.
Den teknisk-vetenskapliga kunskap som världen besitter
i dag måste vara utgångspunkt för att lösa problemen. Att
ständigt invänta mer kunskap är att ständigt skjuta
problemen framför sig eftersom problemen blir allt svårare
ju mer miljöförstöringen fortgår. Vi måste handla nu och
samtidigt arbeta för att utveckla ny teknik och skaffa mer
kunskap som kan göra det lättare att lösa problemen.
Inför Brasilien -92
Det framstår som helt klart att varken Sverige eller något
annat land ensamt kan lösa de problem som mänsklighetens
destruktiva utveckling medfört. Kunskap är viktig, och en
gemensam, internationell handlingsplan är en
grundförutsättning för att arbetet skall kunna ge resultat.
Eftersom ett troligt resultat av en hållbar lösning blir att
den materiella levnadsstandarden sänks för de flesta
människor inom i-världen, är det ytterst viktigt att
reformerna genomförs solidariskt såväl internationellt sett
som inom varje land. Det är också nödvändigt att kunskap
om situationen blir väl spridd bland befolkningen i i-
världen, så att förståelse finns för nödvändigheten av både
solidariteten och åtgärderna.
Miljöpartiet de gröna föreslår att en parlamentarisk
utredning tillsätts för att:samla in kunskap om
miljöproblemens lösningsamordna information från
andra avslutade och pågående utredningar som berör
problemenstudera sambanden mellan ekonomi och
miljöupprätta ett förslag till konkret nationell
handlingsplan och tidtabellupprätta ett förslag till
konkret internationell handlingsplan där i-länderna tar på
sig ett stort ansvar att minska sin resursförbrukning.
Utredningen måste inhämta information från experter
på bl.a. följande områden: humanekologi, internationell
ekonomi, naturresursräkenskaper, internationell
befolkningsutveckling och energiomsättning. En
målsättning bör vara att presentera utredningens resultat
vid uppföljningen av miljövårds-konferensen 1992. Vårt
förslag innebär ett vidare uppdrag än det som lagts på den
nationalkommitté som arbetar med att förbereda Sveriges
deltagande i den internationella miljökonferensen i
Brasilien 1992.
Ett effektivare internationellt miljösamarbete
Det internationella samarbetet har framför allt varit
inriktat på att förhandla och utarbeta konventioner. Men
arbetet har oftast gått mycket trögt. Med mellanstatliga
överenskommelser går det inte att tvinga något land att
förbättra sin miljöpolitik. Det går bara att vädja.
Nationalstaterna kan därför fortsätta att förstöra miljön i
andra länder genom att prioritera egna kortsiktiga
vinstintressen.
De stora företagen är transnationella och kan spela ut
länderna mot varandra för att fördröja och förhindra en mer
långtgående miljöpolitik. De transnationella företagen
måste få en politisk motpart på miljöområdet för att
förhindra att kortsiktig statsegoism och särintressen stoppar
miljöarbetet.
Det nordiska miljösamarbetet är ett bra exempel som
visar hur trögt det kan gå när alla länder måste vara överens
om allt. De nordiska länderna skiljer sig en hel del från
varandra när det gäller vilka miljö- och naturresursproblem
de skapar. Sverige producerar mängder med avfall från
kärnkraftverken. Norge och Finland utnyttjar
fiskeresurserna hårt. Danmark bedriver ett intensivt
jordbruk. Sverige och Finland är mycket beroende av sin
skogsindustri. Länderna bromsar ofta där de själva har
starka ekonomiska intressen.
Miljöpartiet de gröna anser att miljöproblemen är så
allvarliga att det behövs överstatligt beslutsfattande som ett
komplement till arbete med konventioner. I första hand bör
Sverige arbeta för en grundläggande gemensam
miljölagstiftning för Europa. Den europeiska lagstiftningen
bör ställa minimikrav. Det är viktigt att lämna möjligheter
öppna för de länder och regioner som vill gå längre att
kunna göra det.
Ett överstatligt beslutsfattande ger också möjlighet för
folkvalda parlamentariker att delta direkt. Vid arbete med
konventioner är det regeringsrepresentanter och deras
tjänstemän som gör upp. Parlamentariker får bara
möjlighet att i efterhand godkänna förhandlingsresultatet.
Handelspolitik -- GATT
Enskilda länder kan skenbart minska miljöförstöringen
genom att förhindra miljöfarlig verksamhet i det egna
landet, men ändå utnyttja produkter från länder som
tillämpar de miljöfarliga metoderna. Effekten inträder när
miljöförstörande odlingsmetoder förbjuds i ett land, men
samtidigt import av så odlade produkter är tillåten. Den
inträder också när råmaterial försäljs från ett u-land och den
därav tillverkade produkten importeras tillbaks för att efter
användning tillhöra avfallsberget i samma u-land.
In en annan partimotion utvecklar vi vår syn på GATT
och handelspolitiken. Vi menar att varje land måste kunna
ställa samma miljökrav på importen som på inhemsk
produktion. Eftersom miljöproblemen är internationella är
inget vunnet för miljöns skull om miljöförstöringen flyttas
utomlands. Om ett land t.ex. förbjuder användningen av en
viss kemikalie i jordbruket är det hyckleri att importera
livsmedel som är odlade med hjälp av samma kemikalie. Vi
menar att Sverige måste föra fram miljöhänsyn i
förhandlingar om internationella handelsregler. GATT-
reglerna måste ändras så att de inte längre riskerar att
orsaka ekologisk dumpning.
Internationell miljödomstol
En internationell miljödomstol måste inrättas och är ett
led i att genomföra den internationella miljöpolitiken. De
internationella domstolar som finns idag är inte tillräckliga.
Den europeiska domstolen för mänskliga rättigheter avser
enbart europeiska stater. Vid internationella domstolen i
Haag har enbart stater talerätt och det är flera stater som
inte ens har godkänt domstolens jurisdiktion vilket innebär
att dessa stater inte godkänner en dom från domstolen.
En internationell miljödomstol kan bli ett effektivt
vapen för att tvinga de stater som anslutit sig till domstolen
att följa sina miljörättsliga förpliktelser. Dessutom kan en
miljödomstol hjälpa till att skapa den praxis som saknas på
den internationella miljörättens område.
Det är viktigt att domstolen utformas på ett sådant sätt
att berörda parter, t.ex. miljöorganisationer, och länder har
talerätt vid domstolen. En internationell myndighet måste
tillskapas för att kontrollera att de internationella
miljörättsliga skyldigheterna efterlevs samt att
verkställighet sker av den internationella miljödomstolens
beslut.
Vi föreslår att Sverige inom FN verkar för att en
internationell miljödomstol skapas som är öppen för alla
nationer och andra berörda parter.
Under hösten 1990 avslog riksdagen ett förslag från
miljöpartiet att riksdagen skulle ge regeringen i uppdrag att
arbeta för en internationell miljödomstol. De argument
som framfördes av utskottet var mycket svaga.
Utrikesutskottet menade att ännu endast en minoritet av
världens länder var intresserade. Vi anser det vara ett
mycket svagt skäl emot att uppmana regeringen att driva
frågan. Om en majoritet motsätter sig är det desto viktigare
med ett kraftfullt svenskt agerande. Utskottet ''utgick också
från att länderna följde sina förpliktelser''. Någon saklig
granskning kan utskottet knappast ha gjort eftersom just
det faktum att länderna lovar mer än de håller är ett stort
problem i det internationella miljösamarbetet.
Internationella överenskommelser
Sedan en stat undertecknat en internationell konvention
är det upp till staten själv att bestämma på vilket sätt man
avser att genomföra åtaganden. I en del stater gör man
ingen skillnad mellan nationell och internationell rätt. En
undertecknad konvention utgör i dessa stater en del av den
nationella rätten. Andra länder, som t.ex. Sverige,
använder sig av en annan princip -- vi skiljer på nationell
och internationell rätt. En konvention måste inkorporeras
eller transformeras för att bli en del av den svenska
rättsordningen. Det finns flera tydliga exempel som visar att
Sverige misslyckats med att fullfölja sina internationella
åtaganden. Sverige har undertecknat en rad olika
konventioner på natur- och miljövårdens områden som
sedan inte fått sin motsvarighet i den inhemska rätten.
Några exempel kan nämnas:
Sverige har ratificerat Bernkonventionen (SÖ 1983:30)
vars mål är att skydda vilda djur och växter samt deras
naturliga miljöer. I Sverige har vi regler om fredning och
fridlysning av hotade arter, regler som gör det möjligt att
avsätta områden till nationalpark och naturreservat, men vi
har inget fullgott biotopskydd.
Det kan påpekas att de största hoten i dag för djur- och
växtarter består i de allvarliga biotopförändringar som sker i
form av förändrad markanvändning och förgiftning av land-
och vattenekosystem.
Genom undertecknandet av våtmarkskonventionen (SÖ
1975:76) har Sverige förbundit sig att skydda vissa
våtmarksområden. Ett område som skyddas på detta sätt är
Falsterbo-Foteviken i Vellinge kommun i Malmöhus län.
Området är känt som Höllviken. Tillstånd har dock givits
till omläggning av väg 100 som kommer att gå igenom det
skyddade våtmarksområdet.
Östersjökonventionen (1984:38) kräver att
fördragsslutande part ''skall vidta alla lämpliga åtgärder för
att förhindra sådan förorening av Östersjöområdets marina
miljö som orsakats av utforskning eller utvinning''. Enligt
kontinentalsockellagen är det regeringen som kan meddela
tillstånd till provborrning och utvinning. Vid denna
tillståndsprövning behöver ingen hänsyn tas till
miljöaspekter. Kontinentalsockellagens 10
§ medför att miljöskyddslagen inte gäller förrän
anläggningen redan är upprättad.
Dessa exempel på brist på tillämpningar av
konventioner utgör brott mot konventionernas syften. För
att Sverige inte ska bryta mot folkrättsliga principer kräver
miljöpartiet de gröna att samtliga internationella
konventioner som ingåtts av Sverige omedelbart ska få sin
motsvarighet i den nationella svenska rätten. En
inventering av samtliga miljökonventioner som Sverige
ställt sig bakom måste göras för att bedöma vilka ändringar
i lagstiftningen som krävs. Sverige måste föregå med gott
exempel, det är en förutsättning för att vara trovärdig i
internationella miljösammanhang.
Rätten till fri information
I de fall en stat bryter mot en internationell
överenskommelse ska den kunna fällas av en internationell
miljödomstol. För att brott mot internationella avtal och
internationell lag ska kunna upptäckas krävs att det finns en
fungerande internationell tillsyn.
En förutsättning för att det internationella rättssystemet
ska bli effektivt är att det finns fri och öppen information
om de olika ländernas åtgärder och avsaknad av åtgärder.
Tillgången på information gör det möjligt för enskilda,
miljöorganisationer och andra stater att kontrollera om
staterna följer sina internationella förpliktelser.
Vid Nordiska rådets konferens i oktober 1989 enades
ministrarna om att verka för rätten till fri information.
Anledningen till detta var bl.a. att man ansåg det viktigt att
enskilda och organisationer ska ha rätt att ta del av
information för att kunna påverka viktiga beslut som kan få
betydelse för miljön.
Miljöpartiet anser att det är en självklarhet att enskilda
och organisationer ska ha rätt till fri information för att
kunna påverka beslut samt för att kunna kontrollera att
länderna följer sina internationella förpliktelser på natur-
och miljövårdens områden. För att denna rätt ska
säkerställas, kräver vi att den svenska regeringen inom FN
ska verka för att en konvention upprättas om fri
information till uppgifter som rör miljön.
Miljöpartiet anser även att den svenska regeringen inom
FN ska verka för att miljöorganisationer får
observatörsstatus i de internationella konventionernas
kommissioner.
Globala luftföroreningsproblem
Till de globala luftföroreningsproblemen hör
uttunningen av ozonskiktet samt klimateffekterna, dvs.
luftföroreningarnas påverkan på jordytans
medeltemperatur och nederbördsförhållanden.
Till skydd för ozonskiktet har Wienkonventionen
(SÖ 1986:69) upprättats och inom ramen för denna har
Montrealprotokollet (SÖ 1988:35) skapats.
Montrealprotokollet har skrivits under av 46 stater och
ratificerats av 47 stater. Av de länder som inte undertecknat
utgörs huvuddelen av utvecklingsländer.
Medlemsstaterna förbinder sig att reducera sin
produktion och användning av klorfluorkarboner (CFC)
med 50% fram till år 1999 samt att frysa
halogenanvändningen på dagens nivå. Arbete pågår med
att föreslå att ytterligare ämnen ska omfattas av
konventionen. Till dessa hör bl.a. HCFC, dvs. mjuka
freoner samt koltetraklorid. Förslag har även lagts fram för
en total avveckling av CFC fram till år 2000.
Regeringen bör med kraft driva ett totalt
avvecklingskrav av samtliga freontyper, även av icke
fullständigt halogenerade freoner, i de fortsatta
förhandlingarna inom ramen för Montrealprotokollet.
En av artiklarna i Montrealprotokollet säger att u-länder
med låg CFC-förbrukning ska ha rätt till ekonomisk och
teknisk hjälp för att kunna frångå användningen.
Miljöpartiet anser att den svenska regeringen måste vara
betydligt mer offensiv när det gäller att hjälpa u-länderna
med ekonomiska medel för att kunna frångå sin
freonanvändning för att övergå till miljövänligare
alternativ.
Beträffande klimatförändringarna pågår arbete
med att skapa underlag för en global konvention om
klimatpåverkande ämnen. Tanken är att konventionen ska
vara klar för undertecknande vid FN:s miljökonferens i
Brasilien 1992. Miljöpartiet anser att det är mycket viktigt
att en global konvention om klimatförändringar kommer till
stånd. Hittills har regeringen agerat alltför passivt i
internationella sammanhang. Nu måste den svenska
regeringen agera aktivt för att se till att konventionen blir
ett verkningsfullt instrument för att förhindra de pågående
klimatförändringarna.
För att visa att Sverige menar allvar med initiativet till
denna konvention och för att internationellt bli trovärdigt
kräver miljöpartiet att regeringen snarast upprättar en
nationell avvecklingsplan för fossila bränslen.
Regionala luftföroreningsproblem
Försurningen är ett regionalt problem som måste lösas
genom bilaterala överenskommelser mellan de olika
staterna i en världsdel. Inom ramen för ECE (Economic
Commission for Europe) gäller för Europa, USA och
Canada en konvention, sedan 1979, om gränsöverskridande
luftföroreningar från 1979. Målsättningen är att
svavelutsläppen från 1980 års nivå ska reduceras med 30%
fram till 1993.
Beträffande kväve gäller ett protokoll från 1988 som
kräver frysning av kväveutsläppen från 1987 års nivå,
målsättningsåret är 1994. Planer finns på att upprätta ett
protokoll även för kolväten. Som ett första steg har man
tänkt att utgå från krav på en procentuell nedskärning av
utsläppen.
Inför nästa förhandlingsomgång, som börjar i november
1991, är tanken att man ska ha ett underlag till en ny
försurningskonvention. Denna ska inte utgå från
procentuella nedskärningar av utsläpp, utan istället bygga
på ''vad naturen tål''. Miljövårdsmyndigheter i
medlemsstaterna arbetar nu för att ta fram kritiska
belastningsgränser för nedfall av försurande svavel- och
kväveföreningar. Arbetet är unikt så till vida att forskare
från de olika länderna inom konventionens ram själva har
fått besluta om en gemensam handledning för vilka
ekologiska och kemiska principer som ska gälla vid
fastställandet av de kritiska belastningsgränserna. Arbetet
utgör ett utmärkt exempel på hur man med ett gemensamt
engagemang från de olika staterna försöker lösa de
regionala problemen. Statens naturvårdsverk har avsatt
pengar för att bistå Östeuropa i arbetet och svenska
forskare har varit där för att initiera det praktiska arbetet.
Miljöpartiet anser att regeringen måste stödja detta
arbete genom att se till att en försurningskonvention som
utgår från de kritiska belastningsgränserna upprättas. Inom
ramen för konventionen måste regeringen kräva mer
långtgående åtgärder än ''bästa möjliga teknik'' för
industrier.
Haven
Havsrätten kännetecknas dels av överenskommelser
som täcker vissa regioner, t ex
Östersjön, dels av överenskommelser som reglerar
vissa ämnen, t ex
förbud mot dumpning från fartyg. Inom detta system
finns stora luckor. Miljöpartiet anser att en
världsomfattande havskonvention måste skapas som gäller
för alla hav. Denna konvention ska innehålla regler för all
verksamhet till havs och även innefatta övrig verksamhet
som direkt påverkar havsmiljön, alltså även landbaserad
verksamhet. Utöver denna konvention behövs regionala
överenskommelser med mer specifika regler.
Inom Östersjöns tillrinningsområde bor 70
miljoner människor. På grund av övergödning är, enligt
Svenska naturskyddsföreningen, idag ca 150--200
kvadratkilometer längs Östersjöns, Bottenhavets och
Bottenvikens kuster döda. Det är sund, skärgårdar och
grunda vikar som skulle kunnat ha en stor produktion av
bottendjur och fisk om de inte varit övergödda.
Östersjön är ett mycket känsligt hav. Den långsamma
vattengenomströmningen gör att gifter ansamlas i
organismer och sediment samtidigt som nedbrytningen går
långsamt. Trots att samtliga länder runt Östersjön har
stoppat användningen av DDT och begränsat användningen
av PCB finns de båda ämnena fortfarande i höga
koncentrationer i Östersjön. Även dioxiner som bildas vid
olika industriprocesser utgör ett problem. Östersjön består
av brackvatten där organismerna är extra känsliga eftersom
de lever på gränsen till vad de kan anpassa sig till.
Orsakerna till den katastrofala situationen i Östersjön är
industriernas och trafikens utsläpp, kväveläckage från jord-
och skogsbruk samt bristfällig rening från reningsverk. Ett
stort hot utgörs av den pågående oljeprospekteringen.
Ytterligare ett hot mot Östersjöns ekologi är de
långtgående planerna på en bro över Öresund.
Internationella krafttag krävs för att Östersjön ska kunna
överleva.
Miljöpartiet anser att Sverige ska verka för att
Helsingforskonventionen (SÖ 1984:38) utvecklas.
HELCOM (Helsingforskommissionen) bör fungera som
bas för samordning av de olika ländernas interna
miljölagstiftning. Kraven på lokalisering, teknik och
utsläpp bör gälla i samtliga stater. För att detta ska vara
möjligt att genomföra måste de övriga staterna stödja de
baltiska staterna ekonomiskt till miljöinvesteringar.
HELCOM ska se till att bindande kvalitetsnormer för
luft och vatten fastställs inom konventionens
tillämpningsområde. För att normerna ska kunna
upprätthållas krävs att varje stat har en plan för hur man
tänkt uppnå målet. De olika staternas genomförandeplaner
ska fastställas av HELCOM. Efter fastställandet får
genomförandeplanerna rättsverkan och blir bindande för
medlemsstaterna.
För att kvalitetsnormerna ska kunna upprätthållas är det
viktigt med ett effektivt och fungerande kontrollsystem. Ett
sådant system kan skapas genom att HELCOM utvecklar
ett system för monitoring av utsläpp till havet.
Resultatet av mätningarna ska vara offentliga så att det
klart framgår vilka stater som följer sina villkor.
Helsingforskonventionens bestämmelser måste vara
bindande och inte endast utgöras av rekommendationer.
Bestämmelser om analysmetod och kvalitetskrav på
mätningar måste införas för att inte onödiga tvister ska
uppstå vid tillämpningen.
En av orsakerna till den bristande effektiviteten hos den
internationella rätten är avsaknaden av
efterlevnadskontroll samt att påföljder för fördragsbrott
sällan utdöms. Ska Östersjön kunna räddas krävs en
effektiv kontroll samt att de stater som inte följer sina
förpliktelser riskerar någon form av påföljd.
HELCOM ska fortlöpande övervaka tillämpningen av
konventionen. Konventionen förses med en artikel där
medlemsstaterna godkänner att HELCOM har rätt att
utföra monitoring inom de suveräna staternas territorium.
Resultaten av mätningarna skall vara offentliga så att
enskilda och organisationer har möjlighet att agera om
någon nation inte följer sina åtaganden.
I en särskild motion om Baltikum har miljöpartiet
föreslagit ett balto-skandiskt råd som bl.a. ska arbeta med
de miljöfrågor som berör Östersjöländerna. Om ett sådant
råd kom till stånd skulle miljösamarbetet ytterligare
fördjupas.
Sverige bör verka för att även Nordsjön ska
regleras av ett system liknande det som bör gälla för
Östersjön. Administrationen för Paris- och
Oslokonventionerna (SÖ 1976:14, SÖ 1972:25) som gäller
för Nordsjön bör samordnas för att minska byråkratin. Det
kan ske genom att Pariskommissionen och
Oslokommissionen slås ihop så att möten kan hållas inom
ramen för båda konventionerna.
Oslokonventionen reglerar dumpning. De substanser
som konventionen behandlar är uppdelade på olika listor.
Den svarta listan upptar de ämnen som är förbjudna att
dumpa. Den grå listan upptar ämnen som får dumpas men
kräver speciell försiktighet. Konventionen kräver att inga
ämnen får dumpas utan godkännande av behörig nationell
myndighet.
Vi anser att Sverige inför Nordsjökonferensen i mars ska
verka för att ''försiktighetsprincipen'' ska införas i
Oslokonventionen. Med det menas att utsläpp inte får ske
om inte utsläpparen kan bevisa att ämnet inte är skadligt.
Dessutom bör Oslokonventionens ämneslistor revideras så
att de överensstämmer med det aktuella kunskapsläget.
Östersjösekretariatet och försurningssekretariatet
Enskilda och organisationer ska ha möjlighet att påverka
de beslut som får betydelse för Östersjöns framtid. Det är
därför viktigt att regeringen stödjer Svenska
naturskyddsföreningens initiativ att tillsammans med
miljöorganisationer i de andra kuststaterna starta ett
Östersjösekretariat som bl.a. får till uppgift att stödja de
nya miljöorganisationerna i Östeuropa.
Även arbetet inom det internationella
försurningssekretariatet (The Swedish NGO secretariat on
Acid Rain) bör uppmuntras. Det internationella
försurningssekretariatet fungerar som en informationsbank
och opinionsbildare. Sekretariatet gör det möjligt att sprida
och ta emot information mellan länder via en icke statlig
organisation.
Regeringens förslag till statsbudget på miljöområdet
presenteras inte i sin helhet förrän i samband med
miljöpropositionen i februari. Om inte regeringen har
anvisat några pengar i denna kommer vi att i en motion
föreslå stöd till Östersjösekretariatet och
försurningssekretariatet.
Handel med miljöfarligt avfall
Inom ramen för UNEP har en global konvention om
handel med miljöfarligt avfall antagits i Basel 1989.
Konventionen kräver att avfallsexportören i förväg ska
meddela regeringarna i de exporterande och importerande
länderna före det att transporterna äger rum.
Cirka 45 länder har redan förbjudit import av avfall från
andra länder. U-länder har i sin tur krävt ett förbud mot
export av avfall från industriländerna till u-länderna.
Baselkonventionens notifikationssystem begränsar inte den
internationella handeln med avfall! Konventionen
förbjuder inte export av avfall från i-länder till u-länder och
den omfattar inte heller radioaktivt avfall. Dessutom
innehåller den luckor som bl.a. gör det möjligt att upprätta
multilaterala och bilaterala överenskommelser mellan
avtalsslutande parter och icke avtalsslutande parter. Dessa
överenskommelser behöver inte upprättas i enlighet med
Basel-konventionen.
Konventionen är ett steg i rätt riktning. Men det finns
risk att konventionen ger intryck av att den internationella
handeln med avfall nu är under kontroll. Miljöpartiet anser
att regeringen måste verka för att konventionen skärps.
Regeringen måste visa solidaritet med tredje världen och
kräva att konventionen sätter totalt stopp för export av
miljöfarligt avfall från i-länder till u-länder.
Antarktis
Antarktis är vår sista ''orörda'' kontinent. Dess ismassa
har en avgörande betydelse för havsströmmar och klimat
över hela jorden. Vad som får ske i Antarktis regleras i det
s k
Antarktisfördraget från 1961. De 22 konsultativa
parterna som undertecknat fördraget bestämmer idag över
Antarktis. För att få bli konsultativ medlem krävs dels att
man har en bas, dels att man bedriver forskningsarbete.
Antarktis är pga sin relativt orörda miljö mycket
värdefull för forskning och vetenskap. Som den sista orörda
kontinenten är Antarktis den enda kontinent som kan ge
oss baskunskaper för att utforska vårt ekosystem. Många av
de baser som finns i Antarktis har kommit fram till viktiga
forskningsresultat. Upptäckten om ozonlagrets förtunning
och växthuseffektens följder är några exempel.
Tyvärr har det stora intresset från både forskare och
turister blivit ett problem i den känsliga miljön. Speciellt
anmärkningsvärt är det att inte ens forskarna alla gånger
har behandlat miljön på ett ansvarsfullt sätt.
Men ett betydligt större hot mot Antarktis är en
omfattande exploatering för utvinning av naturresurser. På
grund av Antarktis tillgångar på olja, gas och mineraler står
olika länder på rad för att börja exploatera Antarktis
naturtillgångar. För närvarande gäller ett moratorium vilket
innebär att ingen exploatering får ske. 1988 undertecknades
den så kallade mineralkonventionen -- en konvention om
hur exploatering ska kunna ske under kontrollerade former.
Mineralkonventionen är helt enkelt en
exploateringskonvention! När 16 stater ratificerat
konventionen träder den i kraft. Sverige har undertecknat
konventionen men den har inte blivit ratificerad av den
svenska riksdagen. Australien och Italien har tydligt sagt
ifrån att man inte tänker ratificera konventionen utan
istället arbeta för en skyddskonvention. I november 1990
hölls en internationell konferens om Antarktis i Chile.
Länderna som deltog i konferensen kunde inte komma
överens om Antarktis framtid. Sverige deltar i arbetet och
har chans att vara med och påverka.
Miljöpartiet anser att regeringen ska arbeta för en
skyddskonvention och göra Antarktis till en världspark.
Antarktis måste förbli ett område för vetenskap och
samordnad forskning. Antarktis naturvärden och djurliv
måste skyddas från ytterligare ingrepp. Den svenska
regeringen måste visa detta genom att tala om att Sverige
inte kommer att ratificera mineralkonventionen.
Arktis
Arktis omfattas enligt en definition av allt land och
vatten som ligger norr om norra polcirkeln, enligt en annan
det område som ligger norr om +10°-isotermen för
varmaste månaden.
Förutom internationella överenskommelser till skydd
för isbjörnar och valar saknas internationella konventioner
som direkt rör Arktis miljö.
Naturen i Arktis är mycket sårbar och återhämtar sig
mycket långsamt efter ingrepp. Några av de stora problem
som råder i Arktis är bl.a. luftföroreningar som
transporterats från sydligare breddgrader samt rovfisket.
I september 1989 anordnades i Finland en konferens om
den arktiska miljön och i januari i år hölls ett förberedande
möte i Kiruna inför det ministermöte som är planerat till
juni. Målet är att upprätta en internationell
överenskommelse som konkret avser skyddet av den
Arktiska miljön.
Miljöpartiet anser att regeringen vid kommande
ministermöten måste verka för att en internationell
konvention upprättas som reglerar all mänsklig påverkan i
Arktis.
Europeisk miljöfond
Miljösituationen i en del länder i Östeuropa, t.ex. Polen,
är akut och miljöinvesteringar i dessa länder bör vara ett
prioriterat område för internationella miljöinvesteringar.
Miljösituationen i Östeuropa är i högsta grad en svensk
angelägenhet.
Vi anser att regeringen måste bidra med ett betydligt
högre belopp än de 300 miljoner kronor man avsatt för stöd
till Östeuropa ur biståndsbudgeten. Dessutom anser vi att
pengar till miljöinvesteringar i öst inte ska tas från den
ordinarie biståndsbudgeten, som är avsedd för världens
fattigaste länder, utan bör läggas som en speciell
budgetpost.
Den ordinarie biståndsbudgeten ska ej belastas. Istället
bör en europeisk miljöfond inrättas. För nästa budgetår
föreslår vi att 1 000
milj. kr. anslås utöver regeringens förslag. Ett stöd
till Östeuropa för att lösa miljöproblemen, vilka kanske är
de allvarligaste samhällsproblemen, kan också bidra till att
stärka den demokratiska utvecklingen.
Det är viktigt att miljösamarbete drivs på såväl lokal
nivå som på regeringsnivå. Mellan Sverige och Polen har
under de senaste åren miljösamarbete på lokal nivå
bedrivits. Gensvaret från såväl svenska som polska städer
för miljövänortssamarbetet har varit mycket stort.
Samarbetet har inriktats på åtgärder inom vattenoch
luftvård, avfallshantering, energisparåtgärder, utbildning
och information.
En spärr i miljövänortssamarbetet är de
kompetensbegränsande principer som gäller för de svenska
kommunerna. Vi anser att denna spärr måste upphävas så
att kommunerna även får möjlighet att ge ekonomisk hjälp
inom miljövänortssamarbetet.
En särskild myndighet för samarbete med Östeuropa
bör upprättas där frågor rörande miljö, energi och hälsa
behandlas. Utvecklingssamarbetet med Östeuropa skiljer
sig från samarbetet med u-länderna och det är därför bättre
att dessa frågor handläggs av en särskild myndighet. Det är
viktigt att fördjupa och bygga upp en struktur för det
regionala samarbetet. Med hjälp av myndigheten kan man
på ett effektivt sätt överföra information om teknik mellan
de olika länderna.
Utomeuropeisk miljöfond
Miljöpartiet har en hög ambitionsnivå när det gäller att
öka biståndet till miljö- och markvård. Sverige bör ta
initiativ till en internationell miljöfond som ett led att stödja
u-ländernas miljöarbete. Förhoppningsvis kommer fler
länder att ansluta sig om Sverige går före och satsar de första
pengarna. Vi föreslår att 1 000
milj. kr. satsas i en utomeuropeisk miljöfond.
Regeringen bör komma med ett närmare förslag om hur
medlen i fonden kan administreras i samarbete med andra
länder.
Regnskogarna, som representerar omistliga
naturvärden, skövlas i en allt snabbare takt. Bevarandet av
regnskogarna är inte enbart en angelägenhet för de länder
som har regnskog utan är i högsta grad en internationell
angelägenhet. Detsamma gäller problemen med
markerosion och ökenspridningen. En satsning på
trädplantering är också viktig för att motverka
växthuseffekten. Fonden kan användas till att t.ex. bistå u-
länderna ekonomiskt för att ställa om till mer miljöanpassad
produktion, t.ex. upphöra med tillverkningen av freoner.
Ett annat viktigt område är utbildning inom miljösektorn.
U-länderna är alltid i ett underläge vid förhandlingar med i-
länder; orsaken till detta är den stora bristen på utbildning.
Med dessa stora internationella miljösatsningar kan
Sverige uppmuntra andra länder till liknande satsningar och
främja det internationella samarbetet.
Nordiskt miljösamarbete
De nordiska länderna har sagt sig vilja arbeta utifrån
principen att de ska följa de mest ambitiösa miljömål som
något nordiskt land har. I praktiken har det blivit så att de
sämsta kraven har blivit utgångspunkt. Ett exempel på detta
var när det nordiska havsmiljöprogrammet antogs. Det land
som var sämst på varje område fick vara vägledande.
Vi anser att Sverige måste gå i täten och kräva att de
strängaste miljökraven i något nordiskt land skall vara det
krav som ställs på de andra nordiska länderna inom ramen
för nordiskt miljösamarbete t.ex. inom Nordiska rådet.
IAEA
IAEA, det internationella atomenergiorganet, verkar
aktivt för att sprida kärnkraften i världen. Vi anser det vara
helt felaktigt att Sverige okritiskt deltar i IAEA:s
verksamhet.
Vi anser att Sverige aktivt ska verka för att kärnkraften
avvecklas globalt. Sverige bör driva frågan att IAEA:s
inriktning bör ändras till att i fortsättningen verka för en
global kärnkraftsavveckling.
Internationella miljöavgifter
I många länder börjar det bli alltmer etablerat att
använda ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken. Det här är
ett instrument som även borde gå att använda sig av
internationellt. När det gäller långväga föroreningar och
speciellt globala föroreningar vore det egentligen bättre
med ett internationellt avgiftssystem än ett nationellt.
Utsläppen av koldioxid skulle t.ex. kunna avgiftsbeläggas
eftersom växthuseffekten är ett globalt problem. De
influtna medlen skulle kunna användas till investeringar för
att lösa globala miljöproblem. Pengarna kunde t.ex.
användas för markvård, trädplantering, investeringar i
miljöanpassad kollektivtrafik och för att ställa om industrin
i områden som är hårt drabbade av miljöförstöringen.
Vi anser att Sverige borde ta upp frågan om
internationella miljöavgifter till diskussion i olika
internationella fora, t.ex. i FN.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär att en
parlamentarisk kommitté tillsätts i enlighet med vad som
anförts i motionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om överstatliga beslut på
miljöområdet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en europeisk miljölagstiftning,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige inom FN skall verka
för en internationell miljödomstol som är öppen för
nationer och miljöorganisationer,1]
[att riksdagen hos regeringen begär att samtliga
internationella konventioner som ingåtts av Sverige på
miljö- och naturvårdens område skall få sin motsvarighet i
den nationella rätten,1]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige inom FN skall verka
för att en konvention om fri information till uppgifter som
rör miljön upprättas,1]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige inom FN skall verka
för att etablerade miljöorganisationer får observatörsstatus
i de internationella konventionernas kommissioner,1]
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige med kraft skall driva
ett totalt avvecklingskrav för samtliga freontyper inom
ramen för Montrealprotokollet,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige skall verka för att en
effektiv global konvention om klimatförändringar
upprättas,1]
[att riksdagen begär att regeringen snarast upprättar en
nationell avvecklingsplan för fossila bränslen,2]
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige skall stödja arbetet
inom ECE och se till att en försurningskonvention som
utgår från kritiska belastningsgränser upprättas,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige skall verka för en
världsomfattande havskonvention,1]
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige skall verka för att
Helsingforskonventionen utvecklas så att den uppfyller de
krav som framgår av motionen,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige skall verka för att
Paris- och Oslokonventionerna utvecklas så att de uppfyller
de krav som framgår av motionen,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om stöd till Svenska
naturskyddsföreningens internationella verksamhet,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige måste ställa upp för
tredje världen och kräva att Baselkonventionen sätter stopp
för export av avfall från i-länder till u-länder,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige skall arbeta för en
skyddskonvention och göra Antarktis till en
världspark,1]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige inte skall ratificera
Mineralkonventionen,1]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige skall verka för att en
internationell konvention upprättas som reglerar all
mänsklig påverkan i Arktis,1]
[att riksdagen till Bidrag till internationella
biståndsprogram, C
1, Bilaga 5 till statsverkspropositionen, för budgetåret
1991/92 anslår 1
000
000
000 kr. utöver vad regeringen har föreslagit till en
europeisk miljöfond och 1
000
000
000 kr. utöver vad regeringen har föreslagit till en
utomeuropeisk miljöfond, dvs. 5
319
379
000 kr.,1]
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inrättande av en europeisk
miljöfond,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inrättande av en utomeuropeisk
miljöfond,1]
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att ett Östersjösekretariat bör
upprättas,
[att riksdagen hos regeringen begär sådan lagändring att
kommunerna ges rätt att ge ekonomisk hjälp i
vänortssamarbetet,1]
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att de strängaste miljökraven i
något nordiskt land skall vara riktlinje för andra nordiska
länder,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige aktivt skall verka för
att kärnkraften avvecklas globalt och att IAEAs uppgift i
fortsättningen skall vara att verka för kärnkraftens
avveckling,1]
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att regeringen bör driva frågan
om internationella miljöavgifter i internationella
förhandlingar.
Stockholm den 12 januari 1991
Claes Roxbergh (mp)
Inger Schörling (mp)
Åsa Domeij (mp)
Gösta Lyngå (mp)
Marianne Samuelsson (mp)
Roy Ottosson (mp)
Per Gahrton (mp)
Anna Horn af Rantzien (mp)
Hans Leghammar (mp)
Carl Frick (mp)