Luftföroreningar upplevs många gånger som det största
hotet mot vår miljö. Många sjöar och vattendrag är
allvarligt försurade. Markens ytskikt försuras och redan i
dag har tusentals dricksvattenbrunnar alltför surt vatten.
Här krävs radikala åtgärder både när det gäller luft och
vatten.
En åtgärdsstrategi mot försurning måste också innefatta
andra aktiviteter och verksamheter som påverkar
försurningen än enbart luftutsläpp av försurande ämnen.
Särskild uppmärksamhet måste ägnas skogsbrukets
nuvarande driftformer. I dag sker i ökande omfattning
markavvattning inom skogs- och myrmarker. Vattendrag
inom försurningskänsliga områden måste i dag betraktas
som nästan ''döda'' genom en kombinerad påverkan från
försurning och markavvattning.
Förutom en ökande uttransport av försurande ämnen
såsom humussyror sker sannolikt en inte obetydlig
belastning med metaller. Några undersökningar som
särredovisar effekterna av försurning respektive
markavvattning finns inte. På ett område är avvattningens
effekter på nedströms liggande vattensystem uppenbara,
nämligen transport av humusmaterial. Humus med mer
eller mindre kraftig inblandning av järnföreningar lägger sig
som ett uppemot centimetertjockt lager på stenar och andra
bottensubstrat. Kontroll av bottenfaunan och högre växter
visar en nära nog 100-procentig utslagning. En stor del av
Kristianstads läns vattendrag inom de försurningsdrabbade
områdena har nått detta tillstånd.
I flera vattendrag pågår en omfattande
kalkningsverksamhet. Det framstår allt klarare, att det i
vattendrag som belastas med humusmaterial i den
omfattning som i dag sker, är det inte möjligt att återskapa
fungerande ekosystem trots omfattande kalkningar.
Effekten av markavvattningar i nedströms liggande
vattensystem har hittills i alltför liten grad
uppmärksammats. Naturvårdslagen 18
§ har härvid inte varit ett tillräckligt effektivt instrument.
Omfattande markavvattningsverksamhet utförs dessutom
under beteckningen dikesrensning. Med dagens maskinella
utrustning sker ''rensningarna'' till betydligt större djup och
bredd än de tidigare oftast handgrävna dikena hade.
För att komma tillrätta med detta problem måste det ske
en förändring av naturvårdslagen så att ett generellt förbud
mot markavvattning införs om inte särskilda skäl föreligger.
Då problemen som redovisas i motionen kan växla i
olika delar av landet, är det lämpligt att regeringen
fastställer vilka områden som det generella förbudet skall
omfatta. Detta bör då ske efter yttrande från kommuner
och länsstyrelser.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en förändring av
naturvårdslagen.
Stockholm den 23 januari 1991
Johnny Ahlqvist (s)
Maja Bäckström (s)