Det primära ansvaret för miljöskyddsarbetet i företagen
bygger på egenkontroll. För att miljöfarlig verksamhet skall
kunna bedrivas inom ML:s tillåtlighetsregler kräver detta
att företagen ifråga bygger upp en egenkontroll av sådan
omfattning att verksamheten med säkerhet kan ske enligt
de villkor som fastställts.
Riksdagen antog våren 1988 regeringens proposition
1987/88:85 (Miljöpolitiken inför 90-talet), vilket bl.a.
innebär att reglerna för företagens egenkontroll skärps.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
får besluta i fråga om kontrollen. En miljörapport skall
årligen inlämnas till tillsynsmyndigheten för sådan
verksamhet som kräver tillstånd. Rapporten skall innehålla
en redogörelse för vidtagna miljöskyddsåtgärder och
resultaten av dessa åtgärder.
Även om miljöhänsynen nu ges ökad tyngd vid
tillämpningen av ML och tillsynsmyndigheterna tillförs
ytterligare resurser kan man på goda grunder utgå från att
dessa åtgärder är otillräckliga för att förebygga miljöskador.
Två autentiska ''miljöfall'' kan illustrera problemet.
1. Ett företag i Mellansverige släppte under en längre tid
ut miljöfarliga ämnen och överskred kraftigt gällande
gränsvärden. I domen mot företaget anfördes bl.a. att det
''inte kan vara fråga om ringa överträdelse''. När det gällde
att bedöma brottslighetens svårighetsgrad fäste tingsrätten
särskilt avseende vid två omständigheter.
Länsstyrelsen har, av utredningen i målet att döma, i sin
egenskap av tillsynsmyndighet visat en anmärkningsvärd
undfallenhet gentemot bolaget. Härigenom kan man å ena
sidan ha bidragit till en föreställning hos bolagets
företrädare att det inte varit så allvarligt med de otillåtna
utsläppen, medan man å andra sidan genom sin
underlåtenhet att ingripa låtit utsläppen fortsätta under lång
tid. --
--
-- Med hänsyn till dessa omständigheter framstår
brottsligheten ej som så allvarlig att annat straff än böter är
påkallat.
Domstolen kom med andra ord till den minst sagt
märkliga slutsatsen att den som bryter mot
miljöskyddslagen skall få strafflindring om
tillsynsmyndigheten inte skött sitt arbete.
2. Ett företag i NV-Skåne förnekade under lång tid
utsläpp av tungmetaller till omgivningen. Dessa utsläpp
fanns inte upptagna i det gällande tillståndet från
koncessionsnämnden. Efter en intensiv debatt i massmedia
och lokala politiska instanser medgav företaget så
småningom att miljöproblemen faktiskt existerade och
beslutade om miljöförbättrande investeringar i
storleksordningen 40 miljoner kronor. Denna investering
kan ses som en dold miljökostnad.
Nämnda exempel kan mångfaldigas. De illustrerar båda
med all önskvärd tydlighet att det inte räcker med skärpt
egenkontroll och ytterligare satsning på resurser hos
tillsynsmyndigheten för att förebygga miljöproblem.
Inom många företag som bedriver miljöfarlig
verksamhet saknas tillräcklig kompetens för att i tid kunna
ingripa mot förekommande miljöproblem. I ovannämnda
proposition skriver miljöministern bl.a. att det
borde vara värdefullt för många företag att kunna
förfoga över en oberoende person med kunskaper om
miljöskyddsarbete och med insikter i näringsverksamhet.
Ett sådant system, d.v.s. införande av miljörevisorer i
företagen, föreslogs av utredningen ''För en bättre miljö''
(SOU 1987:32). Flera remissinstanser uttalade sig positivt
om förslaget.
En miljörevisor skulle förutom rent granskningsarbete
också kunna ge företagen en kvalificerad rådgivning
beträffande tekniska miljöskyddsåtgärder. Därigenom kan
miljörevisorsfunktionen få en förebyggande och
utvecklande roll i företagets miljöskyddsarbete.
I rapporten ''Miljörevision internationellt'' (Statens
Naturvårdsverk) heter det bl.a. följande om miljörevision i
USA och Canada:
Slutsatsen av erfarenheterna i USA och Canada är att
interna miljörevisorer som har ledningens fulla stöd och
som intar en oberoende ställning i förhållande till
producerande enheter kan utgöra ett effektivt hjälpmedel
för företagen att verifiera och säkerställa att nödvändiga
miljöskyddsåtgärder vidtas.
Ungefär hälften av de femhundra största amerikanska
företagen använder sig av miljörevision.
En lämplig modell för miljörevision i företagen skulle
kunna vara att en extern miljörevisor utses av
myndigheter/samhällsrepresentanter men betalas av
företaget. Ett sådant system ger revisorn en oberoende
ställning och garanterar en fortlöpande miljörevision.
Miljörevisorer skulle, som Lunds Universitet föreslog i
sitt remissvar till utredningen, med fördel kunna införas
som en tidsbegränsad försöksverksamhet. En sådan
försöksverksamhet borde kunna starta den 1 januari 1992.
Denna försöksverksamhet kan sedan bilda underlag för
beslut om miljörevisorernas arbets- och ansvarsområden,
deras utbildningsbehov och skyddande av integritet.
Samtidigt bör kraven på den miljörapport företagen
numera är skyldiga att årligen avge till tillsynsmyndigheten
skärpas. Redovisningen bör omfatta inte enbart vad man
gjort för att uppfylla de krav som redan finns utan också hur
miljökvaliteten i produktionsprocessen och anläggningar
avses förbättras.
I sammanhanget bör också beaktas de synpunkter som
framlagts av Svenska Metallindustriarbetareförbundet.
Metall föreslår bl.a. införande av miljörevisorer och knyter
då också an till det viktiga sambandet mellan arbetsmiljön
och den yttre miljön. I företagets miljörapportering bör
därför också ingå någon form av miljösocial redovisning,
d.v.s. hur man avser att förebygga skador vållade av dålig
arbetsmiljö och yttre miljö.
Jordbruksutskottet behandlade ett antal motioner med
anknytning till miljöskyddslagstiftning i betänkande
1990/91:JoU7 och bl.a. då ett förslag om försöksverksamhet
med miljörevisorer. Som motiv för sitt avslag på samtliga
motioner hänvisade utskottet till pågående översyn av
miljöskyddslagstiftningen.
Enligt vår uppfattning är denna fråga redan tillräckligt
utredd och förslag framlagda av tidigare utredningar (SOU
1987:32). Det borde därför inte möta några som helst
hinder att redan nu förbereda en försöksverksamhet med
miljörevisorer i företagen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om försöksverksamhet med
miljörevisorer i företagen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om företagens miljörapportering.
Stockholm den 22 januari 1991
Bengt Silfverstrand (s)
Birthe Sörestedt (s)