Kontroll av efterlevnaden av konventioner på miljöområdet
Internationella konventioner har kommit att spela en allt
viktigare roll inom många av samhällslivets områden, även
sådana som tidigare uppfattades som typiskt nationella och
interna. Detta beror delvis på insikt om att
frågeställningarna inte gör halt vid geografiska gränser, lika
litet som vid gränserna mellan olika fackområden. Det
beror också på en ökad strävan efter enhetliga regler mellan
olika länder.
Utvecklingen har lett till att konventioner har blivit en
viktig uttrycksform för politiska idéer och ambitioner. Som
en konsekvens härav kommer de deltagande staternas
trovärdighet att påverkas av hur konventionerna efterlevs i
praktiken. Att det föreligger problem i detta avseende på
många områden är allmänt erkänt. För Sverige måste det
vara självklart både att för egen del uppfylla sina
internationella förpliktelser och att verka för största möjliga
respekt för de överenskommelser som träffats.
Ett område av särskild betydelse är miljövården.
Frågornas gränsöverskridande karaktär är uppenbar och
därmed också beroendet av mellanstatligt samarbete för
verkliga framsteg.
Det är onödigt att här ge en översikt över vad som har
uppnåtts på det internationella planet på miljöområdet.
Som exempel kan erinras om de fyra grundläggande
konventionerna i fråga om naturvården:
Washingtonkonventionen om den internationella handeln
med utrotningshotade växt- och djurarter,
Ramsarkonventionen om skydd för våtmarker,
Bernkonventionen om skydd för vilda djur och växter och
deras levnadsområden samt Bonnkonventionen om skydd
för hotade och känsliga flyttande djurarter. Likaväl kunde
naturligtvis ha nämnts de internationella avtalen om
föroreningar, om utnyttjande av havsresurserna etc.
Om alla avtal på miljöområdet gäller att en effektiv
kontroll av den praktiska efterlevnaden är en huvudfråga.
Det räcker inte med att vinna anslutning till normer och
principer; uppföljningen i praktiken har en avgörande
betydelse. Trots att detta ingalunda har förbisetts varken
nationellt av Sverige eller i det mellanstatliga samarbetet på
området, måste man konstatera att det föreligger påtagliga
problem.
Det är nödvändigt att Sverige tydligt ställer sig i främsta
ledet då det gäller att säkra en god uppföljning av det
internationella miljöarbetets resultat. I första hand bör vi
självfallet vara ett föredöme i fråga om efterlevnad av
ingångna avtal. Vi bör också sträva efter att genom väl
utvecklade egna metoder för kontroll, rapportering etc vara
idégivande och mönsterbildande. På det internationella
planet bör vi med kraft företräda en hög ambitionsnivå för
dessa strävanden.
Tiden är nu inne för att göra en ordentlig översyn av
hithörande problem. Dessa berör visserligen ingalunda bara
miljöområdet men de har där en speciell tyngd och
aktualitet. En utredning bör därför nu begränsas till detta
område. Den bör bedrivas skyndsamt.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hemställer hos regeringen om en skyndsam
utredning rörande metoder för kontroll av efterlevnaden av
internationella konventioner på miljöområdet.
Stockholm den 25 januari 1991
Karin Söder (c)
Pär Granstedt (c)