Hösten 1989 beslöt trafiksäkerhetsverket att av miljöskäl
bibehålla de sänkta hastighetsbegränsningarna i
storstadsområdena.
Det är angeläget att uppnå minskade utsläpp från
vägtrafiken. Men sänkta hastigheter är av tre skäl fel väg att
gå:
1. Sänkta hastigheter ger en så liten förändring av
vägtrafikens utsläpp att denna förändring ej är mätbar.
2. Trafiken på vägarna ökar genom att varje vägsträcka
tar längre tid att köra jämfört med tidigare. Detta ökar
utsläpp och vägslitage.
3. Den ökade trafiken kan leda till ett ökat antal olyckor.
För att uppnå snabba resultat bör i stället
bilskrotningsersättningen höjas. Därigenom kan
fordonsbeståndet snabbt förnyas och katalysatorrenade
bilar få en dominerande andel, för att på sikt helt ta över.
Detta är en snabb väg till en reell förbättring. Denna
förbättring kan ske bara på några månader.
En annan positiv effekt skulle bli att olika skrotbilar som
idag står och rostar runt om i naturen skulle försvinna.
I första hand bör bilskrotningsersättningarna höjas för
bilar före 1976. I bilskrotningsfonden finns idag många
milj.kr. som kan finansiera en höjd bilskrotningsersättning
till förslagsvis 3 000
kr. Samtidigt måste dock bilskrotningsfirmorna
förhindras att höja sina avgifter.
Dock bör skrotningen av gamla bilar ske med viss
urskillning för att spara modeller och märken som kan
berika beståndet av veteranbilar. Dessa är också kultur.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om höjd bilskrotningsersättning.
Stockholm den 18 januari 1991
Kjell-Arne Welin (fp)